Vad menas att skylla på sin diagnos?

Jag är ingen för att starta många ämnen, men har grubblat lite på detta. Och inte hittat passande tråd. Men jag hör hela tiden att folk säger att andra "skyller på sin diagnos". Ofta är det autism, ADHD eller ADD, men kan även vara psykiatriska diagnoser som EIPS.

T ex, jag har prosopagnosi, det betyder att jag inte känner igen folks ansikten. Om jag ser någon väldigt ofta, då känner jag igen hen. Då ser jag nog människor som andra gör, att man liksom bara fattar! Bara en blick och det kopplar. Men så händer det inte med bekanta, är de på rätt ställe är det inte så svårt, för detta ställe kanske bara har en person med svart långt hår, eller en som har en gråhårig gubbe med fyrkantig haka. Vissa kanske jag skulle känna igen om jag såg på stan. Men de flesta ser då ut som vem som helst. Börjar de tala med mig får jag försöka komma på vem det är. Tyvärr hjälper rösten inte jättemycket heller.

De som känner mig mycket, vet att jag har detta handikapp. Andra borde egentligen veta, för det vore det enklaste, men det tar emot att berätta. Men mina vänner hjälper mig. Är de med när vi träffar någon som spontant dyker upp så säger de namnet på personen när de säger hej till hen, bara för att jag då ska fatta vem det är. Och när vi kollar på film så är det OK för dem att jag frågar dem om två personer i två scener är samma eller olika person.

Skyller jag på min diagnos då? Detta är ju inget man kan öva upp. Det som går att öva upp naturligt, är ju redan gjort, man lär sig folks gångstil, hållning, typ av kläder.

Om man skyller på sin diagnos, är det något som faktiskt beror på diagnosen? Eller gör man fel på ett sätt som inte diagnosen påverkar, och man säger att det är pga den? Hur vet ni om andra har verkliga problem eller ljuger? Det är väl inte helt självklart?

Och de som knappt kommer över diagnosgränsen, men ändå får en diagnos för att de har problem (det står i båda diagnosmanualerna att man ska ha symptom OCH att de ska negativt påverka ens liv), varför är folk så kritiska mot dem, när de kanske klarar en sak bra och en annan sämre? Menar ni att alla har grava problem i vissa separata områden, även de "friska"?

Eftersom jag inte umgås jättemycket med människor under 30 så vet jag ju inte så bra vad som händer i denna världen, men att skylla på sin diagnos verkar även äldre vuxna anklagas för.

Jag vill ha olika scenarion där ni sett att någon skyllt på sin diagnos.

Ja det gör jag. Och på kort. Fast ibland tar jag det mer på kläderna.

"Anders" 57, mejade ner en 6-årig pojke och hans 45-åriga mamma från Lund. Anders har epilepsi, så det var inte meningen.

"Kevin", 21, stal en bil och mejade ner 4 personer på en trottoar. Han var även drogpåverkad. Men Kevin har ADHD så man får vara lite förlåtande.

"Annika" stal doftljus och choklad till ett värde av 664 kronor. Av ett läkarintyg som lämnats in till tingsrätten framgår att hon lider av kleptomani med inslag av tvångssyndrom.

Nej det där är inte att skylla på sin diagnos. Det är att leva anpassat med sin diagnos.

Du "skyller" på din diagnos när du berättar för någon som undrar varför du inte hälsade på stan när hen stod och vinkade på dig och du bara tittade förvånat och gick förbi. Då berättar du att du har den här diagnosen och att det inte är är illa menat utan att det tyvärr lite trist är så. Förhoppningsvis så förstår de och nästa gång de ser dig så markerar de tydligare att ni känner varandra när ni syns på stan.


Det är lite olika. Det du ofta kan se här på Flashback är när folk skriver katastrofalt dåligt med särskrivningar så det sjunger om det. När någon anmärker på deras problematiska språk så är det ganska vanligt att de skyller på att de har dyslexi. Saken är den att de flesta förmodligen ljuger om det för att de skäms för att de sket i skolan för mycket.


Folk är idioter i allmänhet. Otåliga egoister som röstar på Moderaterna. Det är samma patrask som de som hugger i trådar här på Flashback när någon stackars obildad fan särskriver. Förstår man vad det står så är det sällan on topic att märka på särskrivandet.

Vissa röstar på Moderaterna, vissa tror på gud, vissa tror på andar och demoner. Det är så många som är idioter och otåliga egoister så det är bara att släppa sånt. När någon visar personligt agg pga något sånt här så är det bara att släppa det. Se det som att personen bekände färg. Det är bra för då vet man att man inte behöver bry sig om den idioten mer på det personliga planet.

Man skyller på sin diagnos om man hänvisar till den, trots att man kunde ha löst problemet om man hade ansträngt sig. Det är svårt att svara hur det fungerar i ditt fall.

Var en gång i tiden bekant med ett stolpskott som hade asperger, och han använde det som en sköld/ursäkt varje gång han betedde sig som ett as eller gjorde bort sig.

Exempelvis lånade han en bil av en kompis, tömde tanken och lämnade tillbaka den utan att tanka. När han senare blev konfronterad: "jag har asperger".

Skyller på sin diagnos gör man väl när man anser sig fri från skuld i en situation där man fuckat upp pga sin diagnos.

Tex, det var inte mitt fel att jag slarvade bort din viktiga pryl, jag har faktiskt adhd och du borde fatta att jag skulle göra det.

När man inte själv tänker att man ansvarar för sina egna handlingar kort och gott.

Sen kan man ju alla gånger lyckas slarva bort den viktiga prylen, men ta på sig ansvaret över det och då är det en helt annan femma, om än rätt irriterande det också.

Mina 2 cent iaf.

1. det vet jag inte
2. kan det vara
3. Svårt att avgöra, men man kan ju tycka sig se en viss lättja ibland
4. absolut inte.
-----
jag kan anse att andra till viss skyller på sin situation/diagnos eller whats so ever. Något de inte kan påverka.
Om jag anser att ngn skyller på sin diagnos innebär det att den personen inte gör det den kan för att undvika de problem som är förknippade med diagnosen/situation. Att vara ett offer blir ett bekvämt sätt för att inte antsänga sig för att lindra diagnosens effekter. Något man ofta ser i klinisk praxis där personer kan bli ”fångade” i sin diagnos och använda den som förklaring eller försvar för beteenden som i viss mån går att påverka eller hantera.
-------
- Jag kan inte organisera mig, det är ADHD.
Dessa personer, liksom vi andra, borde ha nytta av att be sinnesrobönen fem gånger per dag.

jag önskar förtydliga punkt 3. Man ljuger kanske inte utan är ofta relativt säker på att det förhåller sig så so man säger.
Oärlig mot sig själv möjligtvis.
Ett tidlöst råd:
“This above all: to thine own self be true
Annars kan det gå om inte illa så i alla fall lite sämre

Det är en fras som upprepas av korkade och fega personer som ofta också tror på tabula rasa nonsens. Någon förståelse för diagnoser och hur de påverkar ens möjligheter att klara av saker som dagens samhälle förutsätter har de ju inte. Sen finns det givetvis exempel där folk verkligen utnyttjar/överdriver diagnoser (ofta mildare fall) för att kunna få vissa fördelar, men i de allra flesta fallen kommer diagnosen att påverka ens förmåga förr eller senare, vilket även dessa "sluta skylla på din diagnos" personer förr eller senare kommer att märka. Då blir de irriterade och vill helt plötsligt bli av med en.

Det är väldigt enkelt. Sluta vara ett jävla asshole och ta ansvar för dina handlingar, som person, istället för att rycka på axlarna och säga ”Nej, det kan jag inte pga min ADHD.” T ex “Jag “klarar inte av stimmiga miljöer pga min ADHD.” Ok, men medicinen hjälper inte, eller? Tag ditt tjack och gör gott, easy peasy.

Om jag och mina kompisar ska gå ut och käka kan de vilja sätta sig varsomhelst. Det spelar liksom ingen roll för dem. Då kan jag föreslå att kan vi sitta där? Pekar. Det kan vara lite avsides eller på något sätt mer behagligt för mig, mest att folk inte springer förbi vårt bord hela tiden. Jag pallar knappt äta om det är för stökigt. Visst, jag kan sätta mig på random plats som de annars gör. Men är det jättekonstigt att de anpassar sig i detta fallet till mig eftersom jag inte på något sätt förstör deras önskemål?

Jag vet inte om det är för min ADD, jag säger mer att jag är lättstressad, men det är ju något inom mig som gör att jag vill äta på ett lugnt ställe (om det går).

Tycker du verkligen att man är ett rövhål för att man vill göra det lite enklare för sig själv?