Jag är ingen för att starta många ämnen, men har grubblat lite på detta. Och inte hittat passande tråd. Men jag hör hela tiden att folk säger att andra "skyller på sin diagnos". Ofta är det autism, ADHD eller ADD, men kan även vara psykiatriska diagnoser som EIPS.
T ex, jag har prosopagnosi, det betyder att jag inte känner igen folks ansikten. Om jag ser någon väldigt ofta, då känner jag igen hen. Då ser jag nog människor som andra gör, att man liksom bara fattar! Bara en blick och det kopplar. Men så händer det inte med bekanta, är de på rätt ställe är det inte så svårt, för detta ställe kanske bara har en person med svart långt hår, eller en som har en gråhårig gubbe med fyrkantig haka. Vissa kanske jag skulle känna igen om jag såg på stan. Men de flesta ser då ut som vem som helst. Börjar de tala med mig får jag försöka komma på vem det är. Tyvärr hjälper rösten inte jättemycket heller.
De som känner mig mycket, vet att jag har detta handikapp. Andra borde egentligen veta, för det vore det enklaste, men det tar emot att berätta. Men mina vänner hjälper mig. Är de med när vi träffar någon som spontant dyker upp så säger de namnet på personen när de säger hej till hen, bara för att jag då ska fatta vem det är. Och när vi kollar på film så är det OK för dem att jag frågar dem om två personer i två scener är samma eller olika person.
Skyller jag på min diagnos då? Detta är ju inget man kan öva upp. Det som går att öva upp naturligt, är ju redan gjort, man lär sig folks gångstil, hållning, typ av kläder.
Om man skyller på sin diagnos, är det något som faktiskt beror på diagnosen? Eller gör man fel på ett sätt som inte diagnosen påverkar, och man säger att det är pga den? Hur vet ni om andra har verkliga problem eller ljuger? Det är väl inte helt självklart?
Och de som knappt kommer över diagnosgränsen, men ändå får en diagnos för att de har problem (det står i båda diagnosmanualerna att man ska ha symptom OCH att de ska negativt påverka ens liv), varför är folk så kritiska mot dem, när de kanske klarar en sak bra och en annan sämre? Menar ni att alla har grava problem i vissa separata områden, även de "friska"?
Eftersom jag inte umgås jättemycket med människor under 30 så vet jag ju inte så bra vad som händer i denna världen, men att skylla på sin diagnos verkar även äldre vuxna anklagas för.
Jag vill ha olika scenarion där ni sett att någon skyllt på sin diagnos.
T ex, jag har prosopagnosi, det betyder att jag inte känner igen folks ansikten. Om jag ser någon väldigt ofta, då känner jag igen hen. Då ser jag nog människor som andra gör, att man liksom bara fattar! Bara en blick och det kopplar. Men så händer det inte med bekanta, är de på rätt ställe är det inte så svårt, för detta ställe kanske bara har en person med svart långt hår, eller en som har en gråhårig gubbe med fyrkantig haka. Vissa kanske jag skulle känna igen om jag såg på stan. Men de flesta ser då ut som vem som helst. Börjar de tala med mig får jag försöka komma på vem det är. Tyvärr hjälper rösten inte jättemycket heller.
De som känner mig mycket, vet att jag har detta handikapp. Andra borde egentligen veta, för det vore det enklaste, men det tar emot att berätta. Men mina vänner hjälper mig. Är de med när vi träffar någon som spontant dyker upp så säger de namnet på personen när de säger hej till hen, bara för att jag då ska fatta vem det är. Och när vi kollar på film så är det OK för dem att jag frågar dem om två personer i två scener är samma eller olika person.
Skyller jag på min diagnos då? Detta är ju inget man kan öva upp. Det som går att öva upp naturligt, är ju redan gjort, man lär sig folks gångstil, hållning, typ av kläder.
Om man skyller på sin diagnos, är det något som faktiskt beror på diagnosen? Eller gör man fel på ett sätt som inte diagnosen påverkar, och man säger att det är pga den? Hur vet ni om andra har verkliga problem eller ljuger? Det är väl inte helt självklart?
Och de som knappt kommer över diagnosgränsen, men ändå får en diagnos för att de har problem (det står i båda diagnosmanualerna att man ska ha symptom OCH att de ska negativt påverka ens liv), varför är folk så kritiska mot dem, när de kanske klarar en sak bra och en annan sämre? Menar ni att alla har grava problem i vissa separata områden, även de "friska"?
Eftersom jag inte umgås jättemycket med människor under 30 så vet jag ju inte så bra vad som händer i denna världen, men att skylla på sin diagnos verkar även äldre vuxna anklagas för.
Jag vill ha olika scenarion där ni sett att någon skyllt på sin diagnos.