Citat:
Ursprungligen postat av
dalia83
Fast det gjordes ju en rättspsykiatrisk bedömning i samband med att han dömdes första gången för dem 10-åriga flickan vilket framgår i den tidigare domen som lagts ut i tråden:
”Vid bedömningen av Rob*n S*bb Hj*rths uppsåt finns vidare skäl att ta hänsyn till
det som framgått av ett rättspsykiatriskt utlåtande som tingsrätten har hämtat in. I
det yttrandet bedöms att Rob*n S*bb Hj*rth
vid tiden för gärningarna led – och
alltjämt lider – av pedofili. Det uppges också att den bakomliggande drivkraften till
gärningarna i målet tycks vara Rob*n S*bb Hj*rth intresse för barn och död, att
hans tillvägagångssätt har präglats av risktagande och kortsiktigt tänkande samt att
några tecken på påverkan av verklighetsuppfattningen eller tvångsmässighet inte har kommit fram. De rättspsykiatriska slutsatser som dras i utlåtandet är att Rob*n S*bb Hj*rth inte begick de aktuella gärningarna under påverkan av en allvarlig
psykisk störning och att han inte heller vid undersökningen led av en sådan
störning. I psykologutredningen framhålls bl.a. att det mesta talar för att Rob*n S*bb Hj*rth före, under och efter gärningarna agerade på ett beräknande och
ändamålsenligt sätt.”
Oavsett hur störda vi anser att en person är så är risken om vi skulle börja döma personer till rättspsykiatrisk vård utan att de rent kliniskt bedöms ha haft en allvarlig psykisk störning- att de istället kommer släppas ut tidigare utifrån att vården beror helt på patientens vårdbehov och risk för återfall. Å är man inte allvarligt psykiskt sjuk så lär vården bli kortvarig… Vården kan pågå från några månader till livstid, med ett genomsnitt på ca 7,5 år. Vilket vore betydligt kortare än livstids fängelse vilket det sannolikt vore tal om här med den planeringen han verkar haft.
Det stämmer att en rättspsykiatrisk bedömning gjordes och att APS inte ansågs föreligga. Det är just där systemfelet ligger.
Bedömningen konstaterade pedofili, eskalerande beteende och hög risk, men eftersom detta inte klassades som allvarlig psykisk störning föll rättspsykiatrisk vård bort som påföljd. Resultatet blev ett tidsbestämt fängelsestraff utan långsiktig riskkontroll.
Poängen är alltså inte att domstolen gjorde fel enligt gällande rätt, utan att gällande rätt är otillräcklig för att hantera dokumenterat farliga individer som inte uppfyller snäva APS-kriterier.
Det är exakt detta som motiverar behovet av reform frihetsberövande måste kunna knytas till faktisk farlighet och återfallsrisk, inte enbart till psykotiska symtom.
Kriminalvården varnade uttryckligen för hög återfallsrisk, men trots det saknades rättsliga verktyg för långsiktigt frihetsberövande.
