Citat:
Ursprungligen postat av
Flittra
Makes dotter 21 år bor hos oss sedan dagen innan julafton. Och jag blir galen! Hon är så sjukt bortskämd och pappas flicka och hon ska styra och ställa allt. Hon ska få välja mat, är det något särskilt hon ska ha, ska vi skjutsa henne någonstans m.m. Jag vill gärna vara snäll men skulle vilja ha något att säga till om. Det kommer jag inte få. Jag vill ju behålla husfriden.
Men hur står jag ut?
Alla dina negativa känslor kommer ur dina egna problem. Du försöker bara rationalisera att du inte tål att de har en bra relation och att du är svartsjuk.
Om hon bor hos honom i några dagar och han har den relationen att han ger henne sådant hon vill ha, så är problemet att du inte reser bort resterande dagar, om du inte orkar med det.
Att sätta gränser och vara snäll, är inte två motpoler.
Du behöver fundera på varför du blir så triggad av att någon annan väljer mat, behöver skjuts och liknande.
När man blir irriterad på barn kan det bara helt irrationellt och många vuxna använder sin irritation till att tycka sämre om barnet. Ett barn som ställer frågor om allt kan upplevas som jobbigt, som inte vill äta något det inte tycker om som bortskämt osv.
Deras relation är fortfarande baserat på hur han förhöll sig till hennes som barn. Inte som att man säger åt ett barn efter en viss ålder: Nu ska du istället börja följa mina krav och saknar hädanefter rätten att välja. Ät vad du serveras!
Vad kommer ditt kontrollbehov ifrån?
Varför anser du att barn som får hjälp av vuxna är krävande? Varför anser du att ett barn inte ska få välja vad familjen ska äta ?
Han har antagligen haft henne lite som tomten på julafton och stått mindre för uppfostran och mer för att vara den som kompenserat för att bli omtyckt eller inte ha skuldkänslor.
Fixar man inte att anpassa sig efter en person i några dagar kan det likaväl vara en själv som har svåigjeter med att samarbeta.
Min gissning är att du hör dina föräldrar och andra vuxnas röster eka i huvudet när du ville något ha något eller försökte göra val och därför anser du att hon gör fel som inte lever upp till de krav dina föräldrar ställde på dig.
Hon är inte din syster och inte heller ditt barn.
Du har ingenting med att ställa krav på hur deras relation ser ut eller hur de förhåller sig till varandra. Det enda du har rätt till är att sätta gränser för din egen person och di trivsel. Rasar ens värld ör att någon fick välja vad det blev till middag en dag och att den inte behövde ta en taxi till affären, kanske du behöver fundera på varför du är så affektiv. Antagligen är du inte särskilt rolig heller utan passivaggressiv för att du vill demonstrera missnöje och konkurrera bort din partners dotter för att du är ett förvuxet barn.
Förstår absolut om hon spelar musik sent på kvällen, kastar sina saker överallt i alla rum och gapar och skriker. Men hon gör inte sådana saker va? Hon bara är en person du har en fientlig inställning till för att du ser henne som konkurrens om uppmärksamhet.