Har alla rätt att definiera sitt eget lidande?

Säg att någon sitter och klagar på sin barndom och hur den fuckat upp livet för dem och jag säger att folk i Afghanistan eller annan värre plats på jorden också kan ha haft taskiga föräldrar men att den som klagar ändå haft mat i magen, kläder på kroppen och ett tak över huvudet med minimal risk att bomber faller över en när man sover, och personen kontrar med att lidande inte går att sätta på en skala utan alla har rätt till sitt eget lidande.

Har personen rätt i detta? Och blir personen hjälpt av den attityden?

Ja. Och nej.

Hur har personen rätt? Är inte livets skitmackor mätbara och jämförbara?

Ja - alla har rätt att definiera sitt eget lidande.
Nej - det hjälper inte personen.

Varför undrar du? Och vad har det med psykisk hälsa att göra?

Nja. Man kan ju se saker ur mer än ett perspektiv.

När jag bröt benet för en tid sedan var det väldigt synd om mig.

Samtidigt insåg jag ju att jag var väldigt lyckligt lottad. Sjukvård där jag inte ens behövde fundera på om jag hade råd. Sjukvård, jämfört med att bli skadad under brinnande krig. Etc, etc.

Men jag skulle ärligt talat ha blivit rätt förbannad om du hade kommit och rabblat "nästan gratis sjukvård, brinnande krig, etc." när jag tyckte som mest synd om mig själv.

Jag tror rentav att det är nyttigt att ibland få tycka väldigt synd om sig själv, och alltså definiera sitt lidande utan andra(s) måttstockar.

Det här är ju inte en enkel fråga, och jag tror faktiskt inte att det finns något entydigt rätt eller fel svar.

Å ena sidan upplevs lidande alltid subjektivt, man lider där man står, oavsett hur andra har det. Å andra sidan är det också rimligt att perspektiv spelar roll och att man kan bli ifrågasatt om man jämför sitt eget liv med andras.

Så man har rätt att definiera sitt eget lidande. Men om den hållningen faktiskt hjälper en vidare är en helt annan fråga. Där tror jag svaret kan vara både ja och nej, beroende på situation och person.

Det här är nog en sån där fråga som kräver resonemang.

Fattar att det varit ett olämpligt tillfälle att säga att det är mer synd om andra (du kom ju på det själv till slut), men hur är det nyttigt att tycka synd om sig själv?

Finns alltid folk som har det värre men det är en klyschig och meningslös tröst. Då ska alla gå runt och vara jätteglada bara för att andra har det värre. Toxisk positivitet.

Vad hjälper det att inte förstå att man ändå i det stora hela är rätt lyckligt lottad?

Bra fråga. Jag inser att det beror på vad man har för grundhållning. Om man är som jag, som normalt vägrar medge att jag har problem som skulle innebära att det är synd om mig, då har jag kommit fram till att det är jäkligt nyttigt. Att andra inte hela tiden ska gå före. "Nu jäklar har jag oooont och kan inte ens bära en tekopp till soffan när jag måste gå med kryckor. Stackars mig!"

Men om man alltid fokuserar på sig själv och alltid har det värre än alla andra, då är det nog inte så nyttigt.

Så: minst två perspektiv, tror jag. Det där man tillåter sig att tycka synd om sig själv (utan att andra får lägga sig i), och så insikten att andra kan ha det bra mycket värre. Och för den delen bättre.

Jag tror inte att det går att sätta objektiva värden på lidande. En del verkar tramsigt, ja, så det kanske går att värdera ytterlägen olika. Men ger mitt brutna ben mer lidandepoäng än när du bli dumpad av älskad partner?

Alla förstår det men det hjälper sällan. Människan är mer komplex än så.

Tack för att du tog dig tid för att utveckla ditt svar på.min fråga. Det uppskattas.