Har alla rätt att definiera sitt eget lidande?

Nej. Ofta när man mår dåligt är man fast i sina egna tankar. Man klarar inte av att se logiskt på det eller ta in yttre saker. Man behöver istället bli hörd och sedd och få hjälp att bena upp sina tankar. Hjälp att sätta ena benet framför det andra, orka en minut, en timme, en dag. Tills man hittar kraften att gå vidare. Först då kan man ta in att det alltid finns någon annan som går igenom något värre än det man själv är i.

Man har inte rätt att definiera sitt eget lidande om det t.ex. handlar om psykisk sjukdom. Om patienten säger att han lider så oerhört och att han är arbetsoförmögen är det läkaren som objektivt måste bedöma graden av lidande och bristande funktionlitet. Den "psykiskt sjuke" som klagar högljtt kan få pallra sig iväg till jobbet.

Annars får man väl oja sig hur mycket man vill även om småsaker så länge det inte går ut över andra.

Tack för svar. Men lösningen kan ju inte bara vara att man jamsar med och när varje förslag till ett bättre liv som man ger avfärdas med att personen har haft så taskig barndom att hon eller han inte kan ta några egna steg mot bättre mående man föreslår. Så hur hjälper man denne person?

Det är en svår fråga. Man får försöka finnas där. Försöka ge praktiska råd till hur personen kan få hjälp / gå vidare. Inte gå in i det mörka för mycket utan såklart lyssna, men stå för det kloka. Det kan vara väldigt frustrerande och ibland inser man att man inte förmår hjälpa personen, att den inte egentligen vill ha hjälp och då får man släppa taget.

Man kan leda en häst till vatten men inte tvinga den dricka.

Sant. Men man vill ju hjälpa och känner sig hjälplös och frustrerad när hjälpen inte tas emot. Men ja sant.

Om man själv dras ner och inte mår bra av det så hjälper det ju inte. Handlar det om missbruk och annat får man ju ta med medberoende i tankarna också och ibland inse att man kan bli en del av problemet. Det är inte lätt.

Det kan hjälpa att sätta tydliga gränser.

Psykisk hälsa --> Filosofi
/Moderator

Ni båda relativiserar upplevelser, den enes är självupplevd, din kontring är ett tankefoster.

Det kan förvisso kännas patetiskt när föräldrar målas ut som monster för att man aldrig fick vara uppe längre än till 22 på vardagar och att mamma var värdelös på att laga mat, men samtidigt så är detta upplevelser hos ett barn vars påverkan kan tas med upp i vuxen ålder på ett positivt eller negativt sätt.

Om man är normalbegåvad inser man att andra människor som hade barndom med mig jag själv såg som idealisk, hade egna demoner att brottas med vad gäller sina föräldrar. Även de som växte upp i herrgården på höjden som fick allt de pekade på.

Jag är tacksam för mina motgångar i livet som barn, då de lärt mig hur ett barn känner och jag kan därför motivera för mina barn vissa saker jag ej låter dem göra. Till exempel.

Sen finns de som ältar sin barndoms trauman att inte ha de rätta kläderna eller leksakerna upp i vuxen ålder, och de har nog lite mer än det att brottas med egentligen. Därför är det rätt kontraproduktivt att relativisera om barnen i Afrika eller säga "ryck upp dig!", för det är knappast så att de kommer säga "Ah, varför har jag inte tänkt på det förut?".

De behöver terapi. Istället sällar de sig till offerkulter som vänsterideologier och annat som spelar på deras egna orättvisa upplevelser.

Maslows behovsskala fungerar inte som argument, särskilt där vi alla levt i fred i hundra år och inte upplevt absolut fattigdom. Vår relativa fattigdom eller upplevelser av övergrepp kan vara nog så traumatiska för ett barn. Det gäller dock att växa upp i takt med sin ålder och inte fastna där.

"Rätt" har den i bemärkelsen att den är kapabel, att den kan... och att det inte finns några institutionella regler eller lagar som bestraffar personen om den gör det.
Det kan fungera som en temporär tillfälligt känslomässig lättnad, men det är ofta mycket kortvarigt. Inte en attityd jag skulle kultivera om ändamålet är att långsiktigt undvika lidande.

Jag tycker, jag känner. Det är okränkbart. Ens känslor är just det, ens egna. Att relativisera sitt elände kan dock hjälpa, att inse att det kunde varit värre. Men att få höra det från någon annan blir fan inte vackert, ett förminskande av ens känslor.

Säg någon som just blivit sviken av en vän. Tungt. Att då få höra från någon annan hur bra man har det, gör ju inte sveket mindre.