Citat:
Ursprungligen postat av
-Felix_
Barnkonventionen klargör vilka rättigheter alla barn i hela världen har. I beslut och åtgärder som rör barn ska barnets bästa alltid beaktas. Staten har ett ansvar för att skydda barnet mot vanvård, utnyttjande och övergrepp.
Utvisning innebär inte att barnet utsätts för vanvård, utnyttjande eller övergrepp.
Skulle dotterns behov av sin pappa vara så starkt så skulle han ju ingen förälder kunna dömas till
fängelse då det inte är till barnets bästa.
Barnkonventionen har inte den tyngden att den står över straffrättslig lagstiftning och därmed saknas
hinder för utvisning vid allvarlig brottslighet.
Jag skulle vilja hänvisa dig till artikel 9 p.3 i Barnkonventionen där det framgår att respektive stat skall respektera rätten och tillgodose att barnet regelbundet kan upprätthålla ett personligt förhållande och direkta kontakter med bägge föräldrarna, så länge det inte strider mot barnets bästa. Vidare så anger just artikel 9 att ett barn inte skall skiljas från sin förälder mot sin egna vilja - om inte behöriga myndigheter bedömer att det är nödvändigt för barnets bästa. Man anger då att detta kan genomföras i särskilda fall som övergrepp eller vanvård av föräldern gentemot barnet. Någonting sådant rör det sig inte om här.
Jag har aldrig påstått att förekomsten av att ha barn automatiskt skulle innebära att utvisning inte var möjligt. I
NJA 2024 s. 117 har man utvisat en man som dömts för bl.a Grov kvinnofridskränkning. Denna mannen hade barn. Men omständigheterna att han endast i hade levt i Sverige i omgångar i 5 år, samt att han dömdes för brott mot sin familj, gjorde att utvisning var möjlig. Högsta Domstolen har även i mål
B1793-23 klargjort att ett billighetsskäl, vilket i sin tur är omständigheter som kan reducera ett straff, även kan avse s.k tredjemansskäl - vilket exempelvis kan innefatta om ens barn skulle drabbas på ett helt oproportionerligt och orimligt sätt. Man klargör då att förekomsten av att ha barn, och hänvisa till att
barnets bästa ska beaktas i första hand, varken är avgörande eller utslagsgivande för om straffreduktion skall komma på tal - och således skall alltid "barnets bästa" ställas mot andra intressen och rättigheter.
Slutligen vill jag tillägga att denna frågan inte enbart handlar om Barnkonventionen, utan också om EKMR artikel 8 (rätten till privat- och familjeliv).