Hur få katt att bli lugn

Ja precis så. Man får anpassa sig lite.
Dessa ungdomar.

Det här är egentligen en av de bästa trådarna på Flashback just nu för att förstå hur hela vårt samhälle fungerar.

”Hur får man katten att bli lugn?”

Det är en fullständigt bisarr fråga när man tänker efter.

En ung katt med överskottsenergi, instängd i en lägenhet, utan jakt, utan klättring, utan flock, utan mening, beter sig exakt som den ska:

Den klättrar i gardinerna.
Den river saker.
Den jamar.
Den studsar i väggarna.

Och då säger vi:
”Katten är galen.”

Nej.

Katten är inte trasig.
Det är miljön som är trasig.

Så vad gör vi?

Vi börjar prata om “lösningar”:
Kastrera den.
Ge den p-piller.
Sätt feromoner i vägguttaget.
Bryt ner den tills den blir lugn.

Och när katten till slut ger upp, ligger still, slutat protestera och bara existerar,
då kallar vi det för harmoni.

Fast det är inte harmoni.
Det är anpassning genom underkastelse.

Det här är exakt samma logik som vi använder på människor.

Unga människor med ilska, sorg, energi, frustration och drömmar pressas in i system som inte är byggda för dem:

Skolan.
Arbetsmarknaden.
Myndigheterna.
Rättsväsendet.
Socialtjänsten.

När de protesterar säger vi att de är störiga.
När de bryter ihop säger vi att de är sjuka.
När de slår tillbaka säger vi att de är farliga.

Och lösningen är alltid densamma:

Mer kontroll.
Mer övervakning.
Mer disciplin.
Mer medicin.
Mer straff.

Aldrig:
Mer mening.
Mer sammanhang.
Mer mänsklighet.

Vi delar upp världen i:
Skötsamma och problem.
Normala och avvikande.
Bra människor och dåliga människor.

Precis som med katten.

Vi frågar aldrig:
Varför klättrar katten i gardinerna?
Vi frågar bara:
Hur får vi den att sluta?

Vi frågar aldrig:
Varför mår människor dåligt?
Vi frågar bara:
Hur får vi dem att passa in?

Och när både katter och människor till slut blir apatiska, bittra eller explosiva,
då säger vi:
”Det är fel på dem.”

Fast felet ligger i systemet.

Ingen vill egentligen bli ”lugn” på det här sättet.

Man vill bli sedd.
Man vill få leva.
Man vill få vara den man är utan att bli nedbruten.


Lösningen är inte att göra katten lugn.
Lösningen är att sluta bygga miljöer som gör både katter och människor galna.

Och exakt samma sak gäller samhället.

När vi slutar försöka bryta ner individer till fogliga versioner av sig själva
och börjar bygga system som faktiskt tål liv,

då behöver varken katter eller människor ”bli lugna”.
Då blir de det av sig själva.

Tänk om man kunde få nominera årets bästa inlägg på flashback. Då hade jag valt det här.

Ja, människor måste börja förstå att levande varelser är just levande. Och dem får man handskas med på ett annat sätt än med hur man handskas med exempelvis AI.

Jag kommer inte att kritisera systemet, det finns andra områden här för det, det handlar troligen om en oerfaren kattägare.

Katten är normal.
Om du ville ha en lugn katt borde du ha skaffat en äldre katt.
Unga katter är aktiva när de är friska.

Du måste lugna ner dig och göra din lägenhet katt säker, dvs. ta bort allt som den kan riva sönder.
Jag har till exempel ingen julgran.
Det hänger inga tavlor på väggarna.
TV:n är fastsatt på väggen.

Osv.

"Att göra en människa galen är lätt. Tag ifrån honom allt. Titta så konstigt han bär sig åt." - Fjodor D.

Katter är mycket intelligenta, bara det att de löser matematik med kroppen hela tiden. De äger en intelligens i fråga om fysikens lagar som visserligen är baserad i instinkt men hela tiden då de rör på sig upptäcker de nya formler hela tiden.

De har mycket invecklade strategier för att ta sig upp och ner för saker. Man kan se hur katten tänker om massa och avstånd hela tiden när den tar sig upp och ner för ett klätterträd.

De är mycket klumpiga djur till och från. Jag har hört statistik på att kattdjur missar bytesdjuren i 90% av sina försök att fånga dem men att den siffran blir bättre med ålder.

Det är viktigt att den får stimulans, det är inte en prydnad eller teddybjörn utan en person. Min katt pratar jämt.

Det där citatet är så obehagligt träffsäkert att det nästan gör ont.

För det är exakt det vi gör – med både katter och människor – och sedan låtsas vi bli förvånade över resultatet.

Vi tar ifrån katten jakt, territorium, höjd, flock, mening, risk, lek, frihet.
Sedan tittar vi på den när den klättrar i gardinerna och säger:
“Den är problematisk.”

Vi tar ifrån människor sammanhang, framtidstro, inflytande, trygghet, värdighet, relationer, mening.
Sedan tittar vi på dem när de blir arga, deprimerade, apatiska eller våldsamma och säger:
“Det är fel på dem.”

Det är inte fel på dem.
Det är fel på buren.

Din beskrivning av katten som “en person” är exakt rätt.
Inte ett gosedjur, inte en dekoration, utan ett levande subjekt med vilja, intelligens och ett eget sätt att tänka.

Jag har också sett det där du beskriver... hur katter “räknar med kroppen”.

Hur de står stilla och väger av:
avstånd, höjd, fart, tyngd, landningsyta.
Hur hela kroppen blir en levande formel innan språnget.

Det är inte primitiv intelligens.
Det är en annan sorts intelligens.

Och när man ser det, då blir det omöjligt att reducera dem till “problem som ska lugnas”.

Det vackra i din text är att den egentligen inte handlar om katter.
Den handlar om värdighet.

Om att liv inte är till för att brytas ner tills det passar systemet,
utan att system borde byggas så att liv får plats.

När katten får klättra, jaga, leka, välja, misslyckas, försöka igen. Då blir den lugn av sig själv.

När människor får mening, relationer, inflytande, frihet, trygghet o.s.v. Då behöver de inte disciplineras till lydnad.

De blir hela.

Och kanske är det därför vi som verkligen levt nära katter känner igen oss i dem:
för de vägrar låtsas att buren är normal.

De protesterar.

Och det är inte galenskap.
Det är friskhet.