Inte katt, men en Schäfervalp. Senare vuxen 27 kg Schäfertik. Hon gillade mycket som valp att lätt bita svärmor skanken i trappan där hon låg. Mycket sött.
Hon gillade att leka med munnen, men ej bitas allt för hårt, för då blev det banning.
Ej att bita så att det blev hål i skinnet, som vissa andra Schäfervalpar kan göra med sina vassa tänder.
Om hon bet litet för hårt, så slickade hon på stället och blev snällt smekt på huvudet och öronen.
Veterinären älskade den hunden, för den var så extremt präglad på mig, min hustru och människor i allmänhet.
Det betydde ej att hon icke kunde bli förbannad på andra människor katter eller hundar, framförallt av honkön, som hon ansåg skulle underordna sig. Inte krypa, men sänka huvudet i underdånighet.
Katter förblev alltid ett problem, för de fick jag hämta ned från höga träd minst en gång, med livet som insats.
Hon ogillade när jag kammade pälsen när hon fällde, men stod still och lät mig borsta och kamma henne som en häst utan gnäll. Dock kammade eller borstade jag aldrig på buken med tuttarna, för det hatar de helt naturligt eftersom det gör ont.
Det blev stora högar av päls och ull, som fåglarna plockade upp till nästa dag, för att stoppa sina bon varma.
Allt borta på två dygn, inte en ulltuss eller ett par täckhår kvar, nåja