En gång hade jag sökt en hel hög med jobb.
Jag hade tackat ja till ett av jobben, men var redan kallad till en annan intervju.
Jag gick ändå på denna kanske onödiga intervju.
Jag kunde ju alltid säga upp mig från jobbet jag redan tackat ja till
om jobbet denna sista intervju gällde skulle vara
något alldeles, alldeles underbart.
Det började med att jag blev intervjuad en halvtimme av två underhuggare.
Sedan skulle VD:n för det inte jättestora, men ändå välkända,
familjeföretaget komma in och intervjua mig.
Dom två lite äldre underhuggarna var PÅTAGLIGT nervösa
inför mötet med den unga VD:n, som även hörde till ägarfamiljen.
Dom verkade klart mer nervösa än jag någonsin har varit på en
anställningsintervju.
Det stod ganska tidigt under intervjun klart att både jobbet i sig och
stämningen på företaget, var långt ifrån alldeles, alldeles underbara.
Så när VD:n hade kommit in och ställt några konstiga och korkade
frågor tog jag till orda och förklarade klart och tydligt för VD:n, och dom
två underhuggarna som såg ut som om dom vill sjunka genom stolarna,
vad jag tyckte det var för fel på företaget och varför jag inte ville jobba där.
Det var rätt kul att kunna ge en pungspark "uppåt" när man hade chansen.