Peter Pan-syndromet: varför växer vissa personer aldrig upp?

Ur eget perspektiv skulle jag säga, avsaknad av grundläggande stabilitet och att det är svårt att som vuxen hitta vuxna människor som blir stommen att bygga upp något mer fast och konkret genom.
...

Peter Pan syndrome är en populärpsykologisk term som används för att beskriva vuxna personer som är såväl socialt som emotionellt omogna och undviker det ansvar som följer med vuxenlivet. Det är inte en formell diagnos men beskriver ett beteendemönster där vuxna kämpar med åtaganden, anställningar och vuxenrollen generellt. Inte sällan leder detta till vissa narcissistiska tendenser som en viss nivå av självcentrering och rädsla för kritik.

Jag känner ett antal personer som stämmer väl in på denna beskrivning. De har samtliga svårt att behålla anställningar, avsluta utbildningar, ta körkort, ha långvariga förhållanden, behålla vänskaper, sköta hushåll och sätter generellt på sig stora offerkoftor då deras bristande förmåga att ta ansvar kritiseras. Många gånger tycks de totalt blinda för vilka konsekvenser deras beteenden kan få för andra personer och min uppfattning är att de gömmer sig lite bakom en offerroll då de åtnjuter fördelar av att andra tycker synd om samt ombesörjer dem, vilket medför att intresset för att växa upp är obefintligt.

Känner någon av er en Peter Pan? Vad tror ni är anledningen till detta fenomen? Har det alltid funnits dylika individer eller är det vårt moderna samhälle som gör att vissa personer förblir eviga tonåringar?

Äh, något PP-syndrom finns inte. Det är olika NPF som orsakar att folk inte vill leva som andra så hemskt gärna vill. T ex vill någon med autism sällan gifta sig osv. Och folk med ADHD har svårt att upprätthålla mål att sträva efter

Jag har självdiagnostiserat mig med Peter Pan syndrom.

Magisterexamen från ett av Sveriges bästa universitet, men karriären kom av sig, minst sagt. Eller den kom liksom inte igång. Aldrig haft ordinarie anställning, enbart tidsbundna vikariat och är 40+.

Aldrig bildat familj. När jag var i 20-30 års åldern såg jag ner på kompisar som var sambos, fick ungar och tog bostadslån. Var inte det minsta avundsjuk, jag ville bara supa på helgerna och dra på schyssta metalspelningar. Vips så sitter jag här ensam, tjugo år senare, när jämnårigas ungar tar studenten och pluggar på högskola.

Det är ju inte så att jag medvetet saboterat yrkeskarriären eller aktivt avvisat familjebildning, utan det är min personlighet och karaktär som satt käppar i hjulet för mig.