Peter Pan-syndromet: varför växer vissa personer aldrig upp?

Peter Pan syndrome är en populärpsykologisk term som används för att beskriva vuxna personer som är såväl socialt som emotionellt omogna och undviker det ansvar som följer med vuxenlivet. Det är inte en formell diagnos men beskriver ett beteendemönster där vuxna kämpar med åtaganden, anställningar och vuxenrollen generellt. Inte sällan leder detta till vissa narcissistiska tendenser som en viss nivå av självcentrering och rädsla för kritik.

Jag känner ett antal personer som stämmer väl in på denna beskrivning. De har samtliga svårt att behålla anställningar, avsluta utbildningar, ta körkort, ha långvariga förhållanden, behålla vänskaper, sköta hushåll och sätter generellt på sig stora offerkoftor då deras bristande förmåga att ta ansvar kritiseras. Många gånger tycks de totalt blinda för vilka konsekvenser deras beteenden kan få för andra personer och min uppfattning är att de gömmer sig lite bakom en offerroll då de åtnjuter fördelar av att andra tycker synd om samt ombesörjer dem, vilket medför att intresset för att växa upp är obefintligt.

Känner någon av er en Peter Pan? Vad tror ni är anledningen till detta fenomen? Har det alltid funnits dylika individer eller är det vårt moderna samhälle som gör att vissa personer förblir eviga tonåringar?

Jag vill hävda att Peter Pan-syndromet är en del av det postmoderna samhället.

Det moderna samhället, med eget kök, toalett och tillgång till tvättmaskiner underlättade hushållsarbetet, kvinnorna hamnade alltmer i arbetslivet och vi kunde till och med så småningom unna oss fredagsmys framför TV'n.

Detta var fortfarande en familjehögtid. När Razzel var slut, eller tråkigt, spelade man brädspel och annat tillsammans med barnen.

Den generation som växte upp med detta, insåg senare i livet att fredagsmys kan man ha 7 dagar i veckan om man vill. Det postmoderna samhället flyttade från kärnfamiljen till en viss individualism där TV-spel gjorde att man kunde roa sig själv. Man kunde gå ut på krogen och äta en tisdagkväll utan att någon höjde ett ögonbryn. Man hade fortfarande umgänge, men med fokus på fredagsmyset.

Utan barn behöver man inte vänta med sex tills barnen lagt sig. Man behöver inte ens bo ihop. Bor man inte ihop får man tid till självförverkling. En del börjar brygga öl, eller pyssla med barndomens Lego. Man plockar fram sin skateboard för att se om skillsen finns kvar.

Covid gjorde nog att saker ställdes på sin spets. Folk isolerade sig alltmer, umgänge skulle organiseras o s v. Många ifrågasätter varför man ska gå in till arbetsplatsen ö h t när man kan jobba hemma, beställa mat på Foodora o s v.

Excessen av bekvämligheter möjliggör att även en ensam medelinkomsttagare kan leva en slags Michael Jackson-liv plötsligt. Det som förr var en slags längtan efter vad som skulle hända efter en hård arbetsvecka när helgen kom, är utbytt mot vad som endast samhällets olycksbarn sysslade med, d v s letandet efter nästa kick.

Så man kan säga att bakom Peter Pan-syndromet ligger en slags dopaminmissbruk där vi söker kickar i en materiell värld. Vi kan inte längre ta egenansvar och vänta till fredag, för jag måste köra lite GTA i telefonen på väg till nästa plats.

Jag tycker ditt sätt att fördöma personer som har det svårt i vuxenlivet är ganska omoget.
Vad tror du själv är svaret på frågan? Jag tror det är serie av omständigheter och ovanpå det har du folk som ifrågasätter dom som gör att de känner att de ständigt måste försvara sig.

Om man inte har några vänner och är omöjligt att skaffa, samt vill ha en relation men aldrig hittar nån man vill ha. Vilken kategori hamnar man i då?

Jag har anställning än så länge, körkort och sköter hushållssysslor.

Har aldrig haft körkort, knappt haft förhållande. 50+, sjukersättning. Passar jag in?

Skulle säga såhär att "excessen av bekvämligheter" som någon redan sagt, är en orsak. Sen finns det kanske vissa "offer"-saker man skulle kunna ta upp, absolut, men jag låter det vara.

Jag tror människor är bra på olika saker mest, och har väldigt olika tolerans också, men det är ju underbart om man tror att man är bra på allt och kan sitta på en pedestal och titta ner, det låter också som ett bra scenario att vara i, vi kanske kan byta?

Bra skrivet. Delar din uppfattning.

En Peter Pan-figur är ju inget som mig veterligen någon eftersträvar. I grunden är det ju att anse som ett handikapp då det inte är norm och vad som förväntas av dig som vuxen. Sedan är min erfarenhet av dessa, att de ofta finns någon form a diagnos eller funktionsvariant omkring dessa personer, om än lättare sådana, merparten är ju i någon form delaktig i samhället och vid en första anblick syns det heller inte på dem.

Jag tror även att somliga Peter Pan-figurer har några svåra och obearbetade trauman i ryggsäcken som de flyr ifrån och begraver via sitt leverne, anknytninsproblem och frånvarande föräldrar, etc. Och som du påpekar får ofta dessa personer inta försvarspositioner då "normala" konfronterar dem och påpekar att de inte är "norm".

Peter Pan-figurer har funnits i alla tider i alla samhällen, varken mer eller mindre. Inget nytt för fem öre. Och bara för att någon vuxen nördar ner sig i något intresse framför att skaffa familj och i perioder har lever oansvarigt eller har problem i vardagen så blir han ingen Peter Pan. Jag skulle säga att syndromet är betydligt djupare än så.

Är TS säker på att dessa personer är Peter Pan figurer eller är det personer som kanske inte har intresse av att leva som en grå svensson? Självkklart finns det väldigt barnsliga vuxna (har alltid funnits) som verkligen inte orkar städa lägenheten, men många kanske inte vill ha ett förhållande, familj, behöver inte körkort eller något vidare jobb. Vissa har kanske en personlighet, npf problematik etc. som gör det ovannämnda svårt och kanske inte fungerar helt fullt ut. Själv arbetar jag men inte har jag familj eller någon särskilt stor social cirkel för det och ärligt talat så har ingen varit särskilt imponerad av att jag plikttroget skött mina arbeten.

Mitt i prick! Du skriver otroligt bra och fångar tiden vi lever i precis.

Jag känner flera, i olika åldrar. Dylika individer har alltid funnits, men det är först 80- talister och senare som blivit exponerade. Vad gäller anställningar är det ofta tvärtom hos tidigare generation. De har varit kvar i samma anställning hela livet med samma övriga problematik kring relationer, åtaganden, hushåll, ansvarstagande, avundsjuka. Om jag ska dra det till en spets är det en massa Hasse, Lasse, Bosse, Stig-Helmer och jobbat som brevbärare, busschaufförer, fabriksarbetare och dylikt och sen skaffat Thaifruar.

Jag känner ett par stycken. Gemensamt har de psykisk ohälsa och missbruk av olika slag.

Lite tricky det där. Den kvinnliga motsvarigheten fungerar lite annorlunda och är dessutom mer socialt accepterat.

Kolla in när Jordan Peterson förklarar " Sleeping beauty" (Törnrosasyndromet)

Kan var värdefullt för killarna att veta lite red flags .

https://www.youtube.com/watch?v=pavFsm5ZL8U

Och jo, både Peter Pan och Törnrosa är resultatet av tidiga trauman

För att förvuxna leksaker är årets hjulklapp. Det tillåts...