Ut‑ur‑kroppen‑upplevelse i vaket tillstånd – vad hände egentligen?

Jag vet att det finns mycket som är ibland tveksamt i det här forumet, så jag försöker beskriva det här så rakt som möjligt. Ingen dramatik, inget flum. Bara en händelse jag fortfarande inte kan förklara.

Detta hände när jag var 18–19 år.

Jag hade sovit, vaknade helt normalt och satte mig en stund vid sängen och kollade ut mot gatan. Jag var törstig och reste mig upp för att gå till köket. Jag hann gå ungefär två, tre meter.

Mitt i allt sker något jag aldrig varit med om varken före eller efter:

Jag går ur kroppen.

Inte som en dröm, inte som hallucination, inte som sömnparalys (jag var redan uppe och rörde mig).
Hela min upplevelse av kroppen “släppte”. Jag stod upprätt men kände mig som en slags tunn, ljus “skugga”. Jag kunde inte prata. Andningen var märkligt frånvarande, som om den låg kvar i kroppen någon meter bort. Kände med armarna genom kroppen, de bara passerade rakt igenom.

Jag vände mig om... och såg mig själv sitta på sängkanten bakom mig.

Det händer något som är svårt att beskriva utan att det låter konstigt, men rörelsen var extremt långsam och klar:
Kroppen glider sakta ihop med “skugg-versionen” av mig som jag befann mig i. Jag kände bokstavligen hur jag gled tillbaka in. Som en sorts passning där allt klickar i.

När det hände fick jag tillbaka känseln i armarna först, sedan rösten, och till slut kändes hela kroppen “normal” igen. Som om en aura försvann.

Jag berättade det här för en neurolog långt senare, och han avfärdade det inte. Tvärtom sa han att det var “märkligt och mycket intressant”, eftersom jag redan var uppe och i rörelse innan det skedde.

Jag har aldrig hittat någon vettig förklaring.
Har någon här upplevt något liknande, i vaket tillstånd – alltså inte paralys, inte dröm, utan fullt medveten och rörlig?

Sakliga svar uppskattas.

Du fick en upplevelse av att människan är en andlig varelse som bebor en kropp. Som du själv skrev, utomkroppslig upplevelse. Jag har själv haft 2. Inget konstigt och inte helt ovanligt men något folk inte vill prata om i samma utsträckning som det upplevs av rädsla för stigmatisering.

Vill du fördjupa dig så finns det böcker i ämnet, dessutom kan meditation ge dig kunskap och svar.

Tack för svaret. Jag håller med om att det finns en tydlig andlig dimension i många sådana här upplevelser, och jag har läst en hel del i ämnet. Men just det som hände mig verkar inte ligga inom den “vanliga” kategorin av OBE:er.

De flesta rapporter jag hittat, både i forskning och i litteratur – sker:

• under stark sömnparalys
• under REM‑intrång
• vid trauma
• eller i ett blandat medvetandetillstånd mellan dröm och vakenhet

Min upplevelse bröt helt mot det mönstret.
Jag stod upp, gick omkring, hade full motorik, och det var först då separationen inträffade. Det är den detaljen till och med neurologen fastnade vid.

Så jag utesluter inte en andlig aspekt, absolut inte – men jag menar bara att det här inte passar in i de vanligaste förklaringarna eller standardiserade OBE‑modellerna. Det är därför jag tog upp det här: för att se om någon verkligen har upplevt just den typen av förskjutning i helt vaket rörelsetillstånd.

Jag hade gissat på att du förmodligen inte var helt vaken under hela perioden, i alla fall inte alla delar av hjärnan.

Att du rörde på dig innan omöjliggör inte det. Jag har lyckats somna om allt mellan sekunder till minuter efter att jag vaknat, även i sittande position.

När jag varit på väg att somma/vakna så har det många gånger förekommit att jag inbillat mig allt möjligt. Att jag är på en annan plats, att någon sa någonting, att jag är barn igen, att det är sommar eller också visuellt som att det står någon vid dörren

Jag har aldrig hört REM-intrång förut men efter att ha skummat igenom lite snabbt så tycker jag att det låter som det (och blandat tillstånd av vakenhet/sömn)

Du säger att din upplevelse helt bryter mot mönstret av det, för att du hade rört på dig? Men samtidigt är det väl inte helt omöjligt att somna om kort efter att man har vaknat?

Jag lutar åt samma. Dissociering brukar vanligtvis ske under stress, men i gränslandet mellan vaken och sömn kan det ske en del upplevelser vi vanligen associerar med andra tillstånd (stress t ex).

Det är i samma gränsland som "hattmannen", eller "benadrylmannen" som man säger i USA, dyker upp. Jag har erfarit denna gestalt under hypnos vid ett tillfälle, så jag skulle säga att det är en liknande händelse TS är med om.

Jag fattar hur du tänker, och jag är medveten om vad hypnagoga tillstånd är, men din förklaring matchar inte själva förloppet.
Jag var fullt orienterad, gick flera meter och stod upprätt när separationen inträffade. Jag kände hur armarna gick rakt igenom kroppen, andningen låg kvar där kroppen stod, och jag såg mig själv på sängkanten.
Att motoriken fungerar samtidigt som perceptionen totaldelas är just det som gör upplevelsen så sällsynt.
När jag gled tillbaka i kroppen återkom känseln i armarna först, sedan rösten, och till slut hela kroppen.
Till och med en neurolog sa att det var ‘märkligt och mycket intressant’. Och oerhört sällsynt.
Det blir lite som att försöka förklara ett strömavbrott med ‘'lampan var nog bara trött’' - modellen räcker inte till..

Jag förstår vad du menar med dissociation under stress och hypnagoga tillstånd, men det här är något helt annat.
Jag var fullt orienterad, hade gått flera meter och stod upprätt, ingen stress eller sömnparalys, inget hypnotiskt tillstånd.
Det som hände var en fysisk separation av upplevelsen av kroppen och perceptionen, med simultan motorik, vilket skiljer det från vanliga hypnagoga hallucinationer eller '‘gestalter’' som Hattmannen/Benadrylmannen.
Det är just kombinationen av full vakenhet och upplevd ur-kroppen-separation som gör det unikt och neurologiskt intressant, inte någon klassisk dissociativ händelse.

Som någon som haft sömnparalyser i 40 år så skulle jag säga du slumrande till på sängkanten igen, så otroligt mycket händer under sömnparalys, jag är idag medveten om när det händer och vet att det inte är på riktigt, vilket gjorde det hela.betydligt mindre skrämmande.

Men då är det precis som att din hjärna måste göra det ännu mer skrämmande, idag kan jag under paralysen tex höra min man komma och prata med mig, men jag inser snart att det inte är han, utan en del av paralysen.,..well jag körde mig hantera det med, intalar mig själv att det är inte på riktigt, bara en dröm, ända fram till att den inbillade figuren i paralysen rörde mig och jag kände det, har aldrig varit så skräckslagen i hela mitt liv tror jag, för det ska inte vara möjligt...

.Det jag vill komma fram till är att u det stadiet mellan sömn och vakenhet kan precis vad som helst hända 👍

Jag förstår vad du beskriver – jag har själv haft sömnparalyser och vet hur extrema de kan vara. Men det här var inte det.
Poängen är timingen: jag hade redan vaknat, rest mig, gått flera meter, var orienterad, stod upp och rörde mig helt normalt. Det finns ingen fas i en klassisk sömnparalys där du kan gå runt, navigera i rummet och sedan plötsligt ‘glida ur kroppen’ med bibehållen motorik.

Det går inte att ha en aktiv, kontrollerad motorik samtidigt som man är kvar i REM‑paralys – de två systemen är bokstavligen varandras motsatser neurofysiologiskt.

Sömnparalys uppstår när motoriken är avstängd och perceptionen igång.
Här hände motsatsen: motoriken var helt aktiv, men perceptionen delade sig - och jag såg mig själv bakifrån.

Det är den kombinationen som gör att sömnparalysmodellen inte räcker för att förklara det här.
Jag hade köpt din teori om jag legat ner, inte kunnat röra mig eller var i övergången mellan dröm och kropp. Men jag var vaken, gående, och fullt medveten i rummet.
En neurolog jag tog upp detta med sade att det var enormt sällsynt.

Så: jag avfärdar inte dina erfarenheter, men de passar helt enkelt inte på just den här händelsen.

Upplevt andliga livet som vit ljus skugga som lämnade kroppen tillfälligt så vad händer härnäst? Andlig utveckling?