Citat:
Tänk dig Stockholm en solig lördagseftermiddag: Tusentals människor fyller gatorna från Odenplan till Sergels torg, röster ekar i unison "Free, free Palestine!", flaggor vajar i vinden och banderoller proklamerar sanningen som världen försöker tysta – att folkmordet i Gaza måste stoppas nu. Det är inte kaos. Det är hopp. Det är solidaritet. Det är demokratin som andas, lever och marscherar. Och ja, just nu väljer SL att dra in hållplatser, dela upp linjer och omlägga rutter för bussar som 1:an, 2:an, 4:an, 6:an och fler – allt mellan klockan 13 och 18.30, varje lördag, tills vidare. Orsaken? De propalestinska demonstrationerna som vägrar tystna efter två år av obruten kamp.
Och vet ni vad? Det är precis så det ska vara. För i en levande demokrati går folkviljan före allt annat – även före några minuter extra på tunnelbanan eller en promenad till nästa hållplats. Att gnälla över bussförändringar mitt i en humanitär katastrof är inte bara futilt; det är patetiskt. Medan barn i Gaza bombas sönder och samman, medan familjer utplånas och ett helt folk fördrivs, då väljer vissa att klaga på att deras lördagsshopping blir lite jobbigare. Skärp er! En bussresa är en bagatell. Ett folkmord är en evighet av lidande.
Låt oss vara kristallklara: Att demonstrera för Palestina är inte valfritt. Det är en moralisk plikt. Över 43 000 döda i Gaza sedan oktober 2023, varav majoriteten kvinnor och barn. Sjukhus attackerade, skolor jämnade med marken, svält som vapen. Israel, med västvärldens välsignelse, bedriver en systematisk utrotning – och vi i Sverige, med vår stolta tradition av solidaritet, har en röst som måste höras. Dessa lördagståg är inte "störningar". De är ett skrik från mänskligheten själv. De påminner oss om att tystnad är medskyldighet. De tvingar politiker att vakna, medier att rapportera och världen att agera. Och ja, de blockerar gator – för att blockera likgiltigheten.
Polisen säger att demonstrationerna inte orsakar så stora infrastrukturella problem att de kan flyttas till "någon plätt gräs". Bra! För folkviljan hör hemma i hjärtat av staden, inte gömd i periferin där ingen ser eller hör. Kristoffer Tamsons och hans gelikar må rasa om "vanliga hederliga stockholmare" som störs, men vad är mer hederligt än att stå upp för de förtryckta? Att prioritera en busslinje framför barns liv är inte realism – det är egoism förklädd till praktikalitet.
Tänk på historien: Civilrättsrörelsen i USA blockerade gator. Suffragetterna stormade parlament. Apartheidmotståndet lamslog Sydafrika. Alla stora förändringar har krävt att vi offrar bekvämligheten. Idag är det våra bussar som får vänta – imorgon kanske det är vapenexporten till Israel som stoppas, eller bojkotten som blir total. Varje omlagd ruta är ett bevis på att vi gör skillnad. Varje missad hållplats är ett steg närmare rättvisa.
Så nästa lördag: Lämna bussen hemma. Gå med i tåget istället. Ta tunnelbanan, pendeln eller båten som SL så vänligt tipsar om. För Palestina är inte "deras" kamp – det är vår. Demokratins folkvilja en masse väger tyngre än tusen bussar. Den rullar framåt, obeveklig, och ingen SL-omläggning i världen kan stoppa den. Frihet för Palestina – nu och för alltid. Och till er som klagar: Välkommen till verkligheten. Den är obekväm, men den är värd det.
Och vet ni vad? Det är precis så det ska vara. För i en levande demokrati går folkviljan före allt annat – även före några minuter extra på tunnelbanan eller en promenad till nästa hållplats. Att gnälla över bussförändringar mitt i en humanitär katastrof är inte bara futilt; det är patetiskt. Medan barn i Gaza bombas sönder och samman, medan familjer utplånas och ett helt folk fördrivs, då väljer vissa att klaga på att deras lördagsshopping blir lite jobbigare. Skärp er! En bussresa är en bagatell. Ett folkmord är en evighet av lidande.
Låt oss vara kristallklara: Att demonstrera för Palestina är inte valfritt. Det är en moralisk plikt. Över 43 000 döda i Gaza sedan oktober 2023, varav majoriteten kvinnor och barn. Sjukhus attackerade, skolor jämnade med marken, svält som vapen. Israel, med västvärldens välsignelse, bedriver en systematisk utrotning – och vi i Sverige, med vår stolta tradition av solidaritet, har en röst som måste höras. Dessa lördagståg är inte "störningar". De är ett skrik från mänskligheten själv. De påminner oss om att tystnad är medskyldighet. De tvingar politiker att vakna, medier att rapportera och världen att agera. Och ja, de blockerar gator – för att blockera likgiltigheten.
Polisen säger att demonstrationerna inte orsakar så stora infrastrukturella problem att de kan flyttas till "någon plätt gräs". Bra! För folkviljan hör hemma i hjärtat av staden, inte gömd i periferin där ingen ser eller hör. Kristoffer Tamsons och hans gelikar må rasa om "vanliga hederliga stockholmare" som störs, men vad är mer hederligt än att stå upp för de förtryckta? Att prioritera en busslinje framför barns liv är inte realism – det är egoism förklädd till praktikalitet.
Tänk på historien: Civilrättsrörelsen i USA blockerade gator. Suffragetterna stormade parlament. Apartheidmotståndet lamslog Sydafrika. Alla stora förändringar har krävt att vi offrar bekvämligheten. Idag är det våra bussar som får vänta – imorgon kanske det är vapenexporten till Israel som stoppas, eller bojkotten som blir total. Varje omlagd ruta är ett bevis på att vi gör skillnad. Varje missad hållplats är ett steg närmare rättvisa.
Så nästa lördag: Lämna bussen hemma. Gå med i tåget istället. Ta tunnelbanan, pendeln eller båten som SL så vänligt tipsar om. För Palestina är inte "deras" kamp – det är vår. Demokratins folkvilja en masse väger tyngre än tusen bussar. Den rullar framåt, obeveklig, och ingen SL-omläggning i världen kan stoppa den. Frihet för Palestina – nu och för alltid. Och till er som klagar: Välkommen till verkligheten. Den är obekväm, men den är värd det.
Tack, Chat-GPT för denna text.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera
