Varför är det alltid gingers som konverterar till islam?

Ja?

enligt Koranen blev han ju inte korsfäst eller dödad.

Jag tror du blandar ihop de två trosuppfattningarna här.

I islam sägs Jesus (’Isa) inte ha korsfästs – någon annan ska ha tagit hans plats, och han själv lyftes upp till Gud.
I kristendomen är det tvärtom: korsfästelsen är själva kärnan i berättelsen, eftersom Gud valde att dela människans lidande snarare än att undvika det.

Så det är inte en fråga om “vem som lät honom slippa”, utan varför Gud i kristen tro anses ha gått igenom lidandet själv.
Det är där kärlekens radikalitet ligger – inte i att undvika smärtan, utan att göra den meningsfull.

Det är just den skillnaden som gör att man inte kan tala om “den mest nåderike” mellan islam och kristendomen på samma sätt.
Den ena visar nåd genom att skydda, den andra genom att dela.

Jag blandar inte ihop något som helst. Det säger jag eftersom orden - att slippa - inte är mina.


I övrigt håller jag med dig.

varsågod att förklara.

Jag syftar på skillnaden i hur “nåd” förstås och uttrycks.

I islam är Gud den Nåderike och den Barmhärtige – nåden är något Gud ger till människan ur sin överlägsna ställning.
Människan får Guds förlåtelse och beskydd när hon underkastar sig Hans vilja.
Det är en nåd som kommer uppifrån och ned – genom rättvisa, vägledning och ordning.

I kristendomen är nåden något Gud delar genom att själv träda in i det mänskliga.
Genom Jesus blir Gud inte bara den som förlåter, utan den som lider med och bär tillsammans.

Därför säger jag:
– I islam visar Gud sin nåd genom att skydda människan från lidande.
– I kristendomen visar Gud sin nåd genom att dela människans lidande.

Båda talar om barmhärtighet – men på olika plan.
Den ena visar kärlek genom att rädda, den andra genom att närvara.

Och det fina är att allt det här går att läsa själv: både Koranen och Bibeln finns gratis online i olika appar, eller att låna på närmaste bibliotek för den som vill förstå skillnaden på riktigt.

Fair enough – jag uppfattade bara formuleringen som om du syftade på “att slippa” korsfästelsen i teologisk mening, därav mitt svar.

Men bra att vi är överens i sak.
Skillnaden mellan hur islam och kristendomen ser på Jesus handlar ju inte om respekt eller tro på honom, utan om vad Guds närvaro i människans liv betyder.

har svårt att tänka mig att du läst båda böckerna.

så du tycker att det är propert att Gud ska lida?

Det du beskriver är egentligen kärnan i varför kristendomen skiljer sig så starkt från alla andra religioner.

Poängen är inte att “Gud ska lida”, utan att Gud väljer att dela människans villkor.
Det är skillnaden mellan en Gud som står ovanför världen – och en Gud som går mitt i den.

Genom Jesus blir Gud inte en kung på avstånd, utan en medvandrare.
Han föds, älskar, sörjer, förlåter – och till sist bär allt det som skiljer människan från Gud: skuld, lidande, död.
Korset är därför inte symbolen för nederlag, utan för försoning – där mörkret förlorar sin makt, inte genom våld, utan genom kärlek.

Och det är just här de profetiska texterna i Gamla testamentet knyter ihop historien:
Jesaja talar om “den lidande tjänaren” som bär folkets bördor (Jes 53),
och redan i Moseböckerna finns löftet om en som ska krossa ormens huvud – alltså det onda självt (1 Mos 3:15).

Jesus uppfyller dessa löften genom att visa att Gud inte bara styr över världen, utan stiger in i den.

Det är inte “propert” att Gud lider – det är nåd, i dess mest ofattbara form.

Får jag fråga — talar du utifrån islamisk förståelse av Gud, eller mer utifrån ett sekulärt perspektiv?
Det påverkar ju helt hur man tolkar innebörden i korset.

en Gud som delar människans villkor är väl inte mycket till Gud om jag får säga det själv.

hur förlorar mörket sin makt genom korset, tänker du?

jag tror inte du vet vad nåd betyder.

mitt perspektiv: en människa som läst båda böckerna och som vill ha nåt fint att tro på.

Allvarligt.

Ingen bryr sig om Koranen.

Ok?

Du kommer med anklagelser och tonläge som om du känner mig — men allt du visar är en retorisk stöt, inte argument.

Säg rakt ut vad menar du egentligen när du kallar en Gud som delar människans villkor “inte mycket till Gud”? Menar du att storhet definieras av distans och oberörd makt? Det är i så fall en väldigt fattig bild av styrka.

Du anklagar mig för att inte förstå nåd. Fine — definiera din version av nåd. Var exakt. Visa var i texterna du hittat motsatsen till det jag beskriver. Hänvisa gärna till kapitel och vers om du nu läst båda böckerna så grundligt som du säger.

För faktum är detta: jag förnekar inte Guds makt. Jag säger att makt som inte vågar gå in i verkligheten och bära ansvar inte är fullständig makt — den är avståndstagande, och i praktiken impotent inför människans sår. Att dela människans villkor är inte svaghet, det är avgörande praxis för ansvar.

Ditt sätt att låtsas sökande — “vill ha något fint att tro på” — medan du samtidigt föraktar den idé du säger dig söka, luktar mer av bekvämlighet än av uppriktighet. Vill du ha tröst eller vill du ha sanningen? Välj.

Till sist: om du anser dig vara bättre än den tro jag redogör för, så gör mig en tjänst — visa det. Argumentera sakligt, peka ut fel i min teologi med primära källor, eller erkänn att din kritik mest varit ett retoriskt grepp.

Annars får du sluta låtsas att du är “sökande” och börja stå för vad du faktiskt är: en som avfärdar en idé utan att bemöta den. Och det är i sig inte intellektuell hederlighet.