Birgitta Ed fullständigt går i clinch med Aftonbladet efter deras avslöjande om hennes dotters fest på Harpsund.
Hon kallar artiklarna oacceptabla och påstår att mediehusen jagar deras barn utan hänsyn till privatliv och säkerhet.
Samtidigt säger hon att residensen används helt enligt reglerna och att familjen varit transparent men vem tror egentligen på det när det ändå läcker och ifrågasätts offentligt?
Det smarta med Eds drag är att hon inte bara försöker förklara saken utan flyttar diskussionen till ett större och känsligare ämne nämligen det hårda klimatet för politiker och deras familjer i media där hat och hot blivit vardag.
Hon spelar på sympatin för att få folk att se Aftonbladets granskning som en personlig attack snarare än granskning av offentliga resurser.
Men är det inte lite typiskt att man ska kunna göra precis vad som helst på statens bekostnad och om det på nåt sätt blir ifrågasatt då är det censur och trakasserier?
Var går egentligen gränsen?
Ska politiker och deras närmaste slippa granskning för att de råkar vara offentliga personer?Det här är långt ifrån bara en familjefråga.
Det handlar om hur vi i Sverige vill ha det med transparens medias roll och integritetsskydd i en tid när allt säljs som sensationsstoff och alla kan hängas ut på nätet.
Birgitta Eds beslut att gå till attack är både listigt och symptomatiskt för hur makten hanterar kritik numera.Samtidigt finns kritiken mot Birgitta Ed att hon flyttar fokus från sakfrågan alltså användningen av statsministerresidensen för privata fester till ett känslomässigt narrativ om hat, hot och mediehets.
Detta uppfattas som taktiskt men undvikande av verkliga frågor om ansvar och transparens.
Hennes påstående att Aftonbladet jagar deras barn uppfattas som ett försök att oskyldiggöra offentlig granskning genom att spela på sympatier snarare än fakta vilket väcker frågor om offentliga personers och deras närståendes rätt till kritisk granskning.Kritiker menar att hennes försvar raljerar med allmänhetens rätt att veta hur offentliga resurser används och snarare spär på misstänksamhet mot makten än bidrar till transparens.
Hennes starka ton och svepande anklagelser mot medierna riskerar att underminera pressens roll som granskare och fördjupar polariseringen.
Det finns också kritik mot att statsministerfamiljen flera gånger använder residensen för privata ändamål vilket kan uppfattas som privatisering av offentliga resurser.
Vad tycker ni?
Är medias granskning befogad eller går den för långt när familj och barn dras in?
Hur ska vi förhålla oss till transparens kontra skydd av privatliv i politiken?
Är det rimligt att behandla familjemedlemmar annorlunda i granskningen?
Hon kallar artiklarna oacceptabla och påstår att mediehusen jagar deras barn utan hänsyn till privatliv och säkerhet.
Samtidigt säger hon att residensen används helt enligt reglerna och att familjen varit transparent men vem tror egentligen på det när det ändå läcker och ifrågasätts offentligt?
Det smarta med Eds drag är att hon inte bara försöker förklara saken utan flyttar diskussionen till ett större och känsligare ämne nämligen det hårda klimatet för politiker och deras familjer i media där hat och hot blivit vardag.
Hon spelar på sympatin för att få folk att se Aftonbladets granskning som en personlig attack snarare än granskning av offentliga resurser.
Men är det inte lite typiskt att man ska kunna göra precis vad som helst på statens bekostnad och om det på nåt sätt blir ifrågasatt då är det censur och trakasserier?
Var går egentligen gränsen?
Ska politiker och deras närmaste slippa granskning för att de råkar vara offentliga personer?Det här är långt ifrån bara en familjefråga.
Det handlar om hur vi i Sverige vill ha det med transparens medias roll och integritetsskydd i en tid när allt säljs som sensationsstoff och alla kan hängas ut på nätet.
Birgitta Eds beslut att gå till attack är både listigt och symptomatiskt för hur makten hanterar kritik numera.Samtidigt finns kritiken mot Birgitta Ed att hon flyttar fokus från sakfrågan alltså användningen av statsministerresidensen för privata fester till ett känslomässigt narrativ om hat, hot och mediehets.
Detta uppfattas som taktiskt men undvikande av verkliga frågor om ansvar och transparens.
Hennes påstående att Aftonbladet jagar deras barn uppfattas som ett försök att oskyldiggöra offentlig granskning genom att spela på sympatier snarare än fakta vilket väcker frågor om offentliga personers och deras närståendes rätt till kritisk granskning.Kritiker menar att hennes försvar raljerar med allmänhetens rätt att veta hur offentliga resurser används och snarare spär på misstänksamhet mot makten än bidrar till transparens.
Hennes starka ton och svepande anklagelser mot medierna riskerar att underminera pressens roll som granskare och fördjupar polariseringen.
Det finns också kritik mot att statsministerfamiljen flera gånger använder residensen för privata ändamål vilket kan uppfattas som privatisering av offentliga resurser.
Vad tycker ni?
Är medias granskning befogad eller går den för långt när familj och barn dras in?
Hur ska vi förhålla oss till transparens kontra skydd av privatliv i politiken?
Är det rimligt att behandla familjemedlemmar annorlunda i granskningen?