Citat:
Ursprungligen postat av
Mastercheif97
Det som stod i videohyllorna hemma hos honom var tydligen allt annat än bara dessa ångestfyllda och depressiva grejor han själv kom med. (Blues Brothers, bland annat.)
Förmodligen var Bergman allätare vad gällde film. Kanske lärde han sig hantverket på så vis.
När han gjorde sin första internationella film, Ormens ägg (1977), så fick han en del kritik för att han valde en B-skådis, David Carradine, till huvudrollen. Bergman hade då ett grundmurat rykte som intellektuell och svår, vilket inte riktigt gick ihop för en del utländska kritiker.
Ångesten i hans filmer var väl också främst överklassångest, vilket kanske blev lite patetiskt på slutat av karriären. Miljön och tonen i Höstsonaten känns lite väl konstruerad och i episoden med Ismael i Fanny och Alexander försöker han vara esoterisk men misslyckas egentligen totalt.