Skådespelare brukade ha låg status?

Idag är det tvärtom... Högst bland de kändisar som de flesta tycker är kul att ha träffat, ligger väl musiker och skådisar. Fast annat var det nog förr...

Om vi går tillbaka till Rom och kejsar Nero, så var ett av hans möjligen förmildrande drag att han verkade kanske hellre vilja stå på scen och framföra saker än att vara kejsare. Ett annat var kanske att han ville försköna Rom, men detta fick å andra sidan möjligen negativa konsekvenser. Men det är lite utanför ämnet...

Men nåväl, att stå på scen ansågs på den tiden inte värdigt Roms aristokrater och absolut inte en kejsare. Det var en av de saker som fick de styrande på kant med Nero.

Men men.. Det verkar som skådespelaryrket inte hade så hög status långt senare heller som i 1600-talets England. På Shakespeares tid ansågs det också olämpligt för kvinnor att stå på scen varför kvinnliga roller spelades av utklädda män...

Hur var det så sent som på 1800-talet? Jag är inte säker men möjligen hade skådespelare och folk som framförde saker på scen, troligen inte alls samma status som senare. Möjligen förknippades resande teatersällskap delvis med med resande karnevals-människor och annat löst folk...

Så hur fick då skådespelare högre status? Jo, i.o.m. att film blev vanligt nådde dessa människor mycket fler, blev stora kändisar, beundrade världen över och deras status ökade.

Fast än idag finns kanske en lite tvetydighet kring skådespeleri som yrke? Vissa är villiga att göra nästan vad som helst för att lyckas inom branschen och det finns många berättelser om unga kvinnor som utnyttjats...

Så stämmer detta och var det något ni kände till? Hur ett yrke och utövande som uppskattades av många och nog beundrades av vissa, gick från en mycket lägre status till något av den högsta...

Vad tror och tycker ni?

Ja de vart de även tidigare, då de började tjäna stora pengar på det hela.

Jo, men när började de tjäna stora pengar? Hur mycket gav egentligen det egentligen att vara skådespelare på teater på 1900-talet? Sen kom kanske ett visst förakt av att skådespeleri sågs som ett "lätt" yrke? Detta jämfört med att vara bonde eller jobba hårt på en fabrik...

Vet ej men eftersom tråden ligger i film så 1910-1915 nånstans då hollywood kom till

Bland unga idag så har Youtubers, tiktokers och instagram-profiler ofta mer status än skådespelare.

Hollywoods "gyllene år" kom senare. Då skapades den moderna filmstjärnan och blev det mest glamourösa som finns!

1930-1960-talen.

Gjorde de? Bela Lugosi dog fattig tex. Förvisso blev han svartlistad av Hollywood, men han var med i några av dåtidens största filmer. Hade de tjänat "stora pengar" hade han kunnat leva på pengarna från Frankenstein (1931) eller Dracula (1931).

Vilka skådisar, i början av 1900-talet, tjänade "stora pengar"?

Det är ju som sport: när det börjar visas för en bred massa och det finns stora intäkter blir skådespelaren/idrottsmannen en stjärna.

Förvisso kan vi fascineras av en talang, men anledningen till deras status är vad som porträtteras som ett "larger than life" privatliv.

Om du jämför med Christofer Marlowe så är det klart att en sådan oerhörd talang men en så trasig själ antagligen hade hamnat i Big Brother idag, eller varit en eldsjäl på en lokalteater någonstans utan berömmelse och ära ö h t.

Det stämmer ju som du säger att skådespelare före filmens genombrott på 1920-talet hade en låg eller ambivalent status. De hörde till "skymningslandet". På ett sätt har snygga och karismatiska skådespelare, sångare och dansare alltid beundrats, men de var något som män gick och tittade på tillsammans på kvällen, utan sina fruar och döttrar. Ungefär som de kunde gå på bordell tillsammans, och skådespelerskor och till viss del även manliga skådespelare var länge ibland även lite finare prostituerade... yrkena var hoprörda.

Det var ända in på 1900-talet helt otänkbart att en medel- eller överklassfamilj, eller ordentlig arbetarklassfamilj för den delen, skulle låta sin dotter ansluta sig till något kringresande teatersällskap. Och om deras son gjorde det, så innebar det ofta bruten kontakt för all framtid. Det var typ lika illa som om han skulle ha följt med någon cirkus...

I de riktigt fiiiina familjerna finns för övrigt fortfarande de attityderna. Prins Henry (Harry) fick ju mycket skit från sin familj, för att han hade träffat "en amerikansk skådespelerska". Harry berättade i sin självbiografi att William hade uttalat de orden med samma föraktfulla tonfall som om han skulle ha sagt "a convicted felon".

En väninna till mig - ej överklass men i alla fall övre medelklass - och hennes man hade stora problem med att deras dotter ville bli skådespelerska. De tänkte främst på detta med "prolongeringssoffan", d.v.s. att tjejer ofta måste gå sängvägen för att få de första rollerna. Men dottern envisades, och de ordnade då genom kontakter en praktikplats åt henne på en teater, där hon fick hjälpa till med olika uppgifter... och det gick som de hoppades, hon tyckte inte att den världen var så rolig egentligen bakom kulisserna (no pun intended). Nu pluggar hon till tandläkare och alla är nöjda!

Som sagt, skådespelare måste fan vara det enklaste yrke som finns. Med en bra regissör kan i princip vem som helst klara det. Hur många yrken kan ett barn helt utan utbildning klara av?

Förr var kungligheter de stora kändisarna. Skvallret i tidningarna handlade om dem.

Av nån anledning måste "pöbeln" ha skvaller. Skulle säga att nån gång efter andra världskriget skiftade skvallret till att handla om skådespelare och artister istället. Baserar det på att jag under en period roade mig med att läsa gamla (100+ år) tidningar som finns bevarade på Kungliga Biblioteket.

Men välbetalda var de inte. Långt in på 1900-talet var det filmstudiorna, och eventuellt regissörerna, som fick den största delen av kakan. Den klassiska bilden av "the starving artist" var sann även för de absolut största skådespelarna.

Royalties var väl inte en grej då. En skådis gjorde en roll och fick betalt en gång. Trots att filmerna visades på biografer i flera år.

Och det stämmer nog delvis än idag. Även om många skådisar är väldigt välbetalda jämfört med gemene man tjänar ändå filmbolagen mest.