WW1 och Wilhelm och den tyska armen.

Bismarck var vid det laget 75 år gammal med passerat bäst före-datum. Den gamle intrigmakaren gick på tomgång och kunde inte styra riksdagen längre.


Diplomatin inför VK1 var minst sagt snårig, och både Tyskland och Storbritannien sände mixade signaler som gav upphov till enorm förvirring.

Det har dock fokuserats oproportionerligt mycket på det och mindre på det franska och ryska agerandet, där en hel del fortfarande är oklart. Mycket pekar på att Frankrike gav Ryssland en motsvarande blank check och att ryssarna själva (dock inte tsaren) gärna hoppade med huvudet före.


En ganska liten geografisk yta som var skärningspunkt mellan tre imperier, dessutom med religioner och etniciteter i massor? Vad kan gå fel liksom? Det är grundreceptet på en krutdurk, precis som dagens Mellanöstern.

Ska man vara snäll mot invånarna i regionerna ovan kan man väl säga att de bara gör samma sak som Västeuropa klarade av långt tidigare, det vill säga krig och etnisk rensning för att skapa stabila stater. Med det synsättet är det en utvecklingsfas de går igenom efter att den fördröjdes av att andra kontrollerat deras regioner.

Väl ingen?
Tyskland blev INDRAGET i kriget för att de var allierade med Österrike-Ungern, som provocerade fram krig mot Serbien för att ta det. Serbien hade allierade och efter att Österrike-Ungern gett sig på Serbien, var WW I igång genom kedjereaktion av krigsförklaringar från allierade på båda sidor...

(Till skillnad från WW II där en del försöker få det till att det inte var Tyskland som startade kriget!!!)

Bara ett litet problem. tyskland var inte i en tvingande allians med tyskland men ändå gick han med på Österrike-Ungerns sida.
Behöver jag påminna dig om alliansens tredje medlem---Italien som inte gjorde ett skit i början och sedan gick med på fiendens sida.

Dom usla italienska officerarna hade också en stor skuld då dom sände sina soldater på frontalanfall efter frontalanfall trots att det borde varit uppenbart att taktiken var värdelös.

Douglas Haig var inte heller någon humanist direkt.

Den alliansen är en kandidat till den sämsta i världshistorien.

Österrike-Ungern och Italien, som hade blivit självständigt mindre från just Österrike mindre än 50 år tidigare, var helt olämpliga som partners och spenderade mer tid och energi på att planera krig mot varandra. Det italienska avhoppet var med andra ord inte så konstigt.


Cadorna är en kandidat till krigets sämsta general men alla satt fast i samma dilemma. Defensiven hade utvecklats snabbare än offensiven, och det ändrades inte förrän de sista krigsåren med ny taktik och innovationer som stridsvagnen.

Va? (Försvars)allianser är ju tvingande, annars är det ingen försvarsallians - till skillnad mot vad bedragaren Trump tycker
Tyskland gick inte med då det var bara krig mellan Österrike-Ungern och Serbien,
men efter att Serbiens allierade Ryssland förklarat krig mot Österrike-Ungern...
(Kommer inte ihåg ordningen på när de andra allierade gick med.)

F ö tyckte en del Österrikisk-Ungerska soldatfamiljer att kriget var Österrike-Ungerns fel p g a provokationerna mot Serbien. (Jag har läst en självbiografi skriven av en sådan familj.)

Vill du förlora ett världkrig så alliera dig med Italien.

Gammalt djungel ordsspråk som jag misstänker at både Hitler och Kaiser Wilhelm skulle hållt med om.

Den värsta allierade var Rumänien som gick med i mitten av kriget. fick smisk av Von Mackensen-kanske bara på grund av hans antika svarta hussar uniform.

Ett tillägg. tyskland räknades nog som krigsdeltagare i praktiken efter att dom startat sim mobilisering.


Svårt att vina i ett krig när landet svämmas över av olika etniciteter och språk.
Ibland var officerarna österikare och manskapet ungrare. jobbigt när soldaterna inte förstår sina order då dom inte kan språket.

Anklaga inte habsburgaren Frans Josef för något. jag är övertygad om att synen av hans manliga ansiktsbehåring räckte för att skrämma bort fienden.

Jolo skrev i sin klassiska 1914 (från 1964) att det i Kejsartyskland rådde något av anarki i toppen av staten, ett slags halvt vakuum i statsledningen. Regeringen var ansvarig inför kejsaren, inte inför riksdagen, och gränserna mellan kejsarens och rikskanslerns/regeringens beslutsområden var delvis oklara ( i England eller Nederländerna var det mycket tydligare att det i första hand var regeringen som styrde). Wilhelm hade alltså ett rätt betydande utrymme att blanda sig i dagspolitiken om han ville, ett utrymme som han använde sig av och ibland fölrsökte vidga, men ibland inte heller använde. Det låter litet grann som USA idag, där gränserna mellan Trumps och kongressens beslutsrevir är oklara och Trump ofta flip-floppar mellan olika positioner (dessutom är den amerikanske presidenten både statschef och regeringschef).

Men samtidigt försökte både Wilhelm och hans regering hålla tillbaka den växande socialdemokratin, som blev allt starkare i riksdagen. Många historiker har menat att Tyskland runt 1910 på sikt var på väg mot en författningskris, ungefär som i Sverige - man ville undvika ett demokratiskt genombrott och större makt för riksdagen - och tanken på ett segerrikt, ärorikt krig kunde då te sig som en lösning.

Wilhelm hetsade österrikarna att ställa krav på serberna, som serberna omöjligt kunde leva upp till. När man därtill mobiliserade, så gjorde man det, inte genom att skicka trupp mot Serbien, eller ens Ryssland, utan mot Frankrike och den neutrala Belgien. Sedan så bidrag så klart även Conrad von Hötzendorf (ur minnet så uppmanade han till krig med Serbien med ett par veckors mellanrum, redan innan kriget) och Ryssarna (mobilisering även mot Tyskland) till att det hela blev ett krig och att det eskalerade som det gjorde.


Cadorna hade därtill inte lyxen att kunna genomföra sina offensiver i så underbart enkel anfallsterräng som Verdun eller Passendale. Till Cadornas försvar så var hans uppgift omöjlig, även om det ska sägas att han gjorde ett uselt jobb i att lösa sin omöjliga uppgift.


Ja, eller snarare att Italien har varit usel i att välja allianspartner, i att de har allierat sig med länder som startar krig, som de inte kan vinna. Tyvärr så saknade Mussolini vett att hålla Italien utanför andra världskriget, vilket de så klart hade kunnat göra med hedern i behåll, eftersom de hade en försvarsallians med Tyskland.

Ska bara påpeka att Österrike invaderade Serbien 3 ggr och fick stryk 2 ggr. den tredje gången fick dom hjälp av Bulgarien och vann.

Även om Wilhelm 2 hade fötts med två fullt fungerande armar och kärleksfulla föräldrar (eller om Wilhelm 1 hade dött 1872 och efterträtts av sin liberale son Fredrik III, vilken inte fick strupcancer utan levde till 1910) finns det massor av äldre faktorer vilka hade större effekt på första världskrigets eventuella utbrott.

Tyskland var efter sitt enande 1870 för stort för Europa. Man dominerade kontinenten vad gäller befolkning, industri och militärt - och denna dominans ökade hela tiden. Det gjorde Storbritannien nervöst, eftersom deras historiska strategi att balansera de europeiska länderna mot varandra blev mycket svårare. Det gjorde Frankrike, vilka hade komplex för kriget 1870, både förbannat och nervöst samt utgjorde en evig grogrund för revanschistiska politiker.

Ottomanska riket fortsatte sitt stegvis sönderfall, trots att flera stormakter försökte beskydda dem (som Krimkriget 1854). Kombinerat med tilltagande nationalism blev Balkan ett lapptäcke av småstater med mycket stora egon, där stormakterna sögs in och riskerade att dras in i något småkrig.

Österrike-Ungern var inte så absurt som många påstår och minoritetsfolken kände sig inte särskilt förtryckta - men det var en instabil konstruktion, och framför allt hade statsapparaten gått in i dvala den senaste generationen, ständigt skjutandes problem (Ungerns negativa inställning till allt, den svaga militären, kostnaderna för minoritetsanpassningar, ett hov som ville tillbaka till år 1700) framför sig.

Ryssland fortsatte, närmast som en sömngångare, att expandera eller försöka expandera. När man stoppades i söder av britterna (eller snarast kom överens om att skapa Afghanistan som en buffertzon) och stoppades i öster av japanerna (rysk-japanska kriget 1904-05) fanns bara Balkan kvar som expansionsområde.

Demokratin var på framväxt i Europa, men var fortfarande en stirrig tonåring vars dumkåthet kunde orsaka problem. Politiker kunde väcka folkstormar för att kvadda politiska motståndare, men sedan upptäcka att folkstormen fick sitt eget liv och styrde politikerna istället för tvärtom. Folk hade inte heller någon aning om hur förödande industriella krig skulle vara, utan upprepade myter om ära, kavallerichocker samt "korta, segerrika krig".

Samtidigt tyckte såväl folk som kungar att utvecklingen i maj 1914 gick i rätt riktning. Det fanns inget krismedvetande eller domedagsklockor vilka kunde inspirera tex Wilhelm 2 att agera annorlunda.

En kontrafaktisk Wilhelm 2 skulle ha kunnat undvika flottkapplöpningen med Storbritannien, och möjligen minskat militärens makt - men det hade visat sig fungera bra under hans farfars tid, så varför ändra ett vinnande koncept? Men när det gäller Serbien är det svårt för en kejsare att inte agera när en annan kejsares tronarvinge mördas i ett utstuderat attentat. Dessutom var Wilhelm 2 och Franz Ferdinand personliga vänner vilka ofta träffades.

En kontrafaktiskt Wilhelm 2 skulle kanske vara mer diplomatisk och PR-inriktad, och skulle kanske kunna begränsa kriget till en skärmytsling mellan Österrike och Serbien genom att ingripa i kommunikationen med Ryssland samt Storbritannien. Men det är rena gissningar - tyska adelsmän fick inte denna typ av utbildning, än mindre prinsar.

Wilhelm den andres arm var en av många orsaker, men inte någon av de viktigare, till att så många byar i Europa har minnesmärken med väldigt många namn för perioden 1914-1918.