Har någon någonsin övertygat en annan i en politisk eller vetenskaplig diskussion?

Ja reflekterar kort över detta och tänker om någon någonsin övertygat en så kallad meningsmotståndare någonsin? (Under själva diskussionens gång) Visst det är svårt att sia om stängda rum och kanske kan de inte alltid räknas som "riktiga politiska", eller "menings-motståndar" diskussioner som mer offentliga då det då kan ge större konsekvenser om man erkänner motståndarens poöng bröt ned ens egna. (Vi skulle även kunna likställa vetenskapliga diskussioner med politiska i stor mån i och med meningsmoståndare. Med vetenskapliga disksusioner kan man även räkna in teologiska och religiösa också..)

Det finns alltså inga intaciment att komma fram till sanning i en politisk diskussion med detta i åtanke.

Med det sagt varför försöker man öht övertala en annan människa i frågor som dessa när de ändå aldrig kommer ändra sig? Ens om man motbevisar att människan har fel så brukar de ofta (alltid?) förneka in i absurdum och i värsta fall ge en helt verklighetsfrånvänd ursäkt till att inte fortsätta diskussionen. Visst i offentliga diskussioner handlar det om att få stöd från folket. Men om man tänker kring själva diskussioner och de man diskuterar med... Var går gränsen mellan att vara bestämd och inte? Jag antar att det bör finnas ett tvivel, lite som kristna tankegångar. Att tron är svag. Kan då vara att man gått på lögnen. Samtidigt är många fast beslutna att lögn, är sanning.

Då kan man tänka sig att enda gången det går att övertyga en i en politisk diskussion är om de tvivlar på sina enga påståenden. Men hur ofta går en sådan människa upp i diskussion? De lyssnar nog oftare, och de är väl dessa man vill nå som åhörare då. Men att ändra åsikt på den man diskuterar med? Är det ens möjligt (när vi tänker mer offentliga sammanhang då man oftast är mer emotionellt investerad i sin ideologi oavsett lögn eller sanning). Med kognitiv bias och allt vad det innebär. Hur lång tid tar det egentligen att bearbeta kognitiv dissonans som snabbast säg.?

Pga av detta diskuterar jag i princip aldrig politiskt eftersom det inte går att påverka en annans syn på saken oavsett om man har fakta på sin sida.

Kan vi hitta ett enda dokumenterat fall där en människa ändrat åsikt under diskussionen gång? Visst i efterhand kan man göra det på egenhand (vilket ofta tar lång tid, år, eftersom hela ens personlighet brukar brytas ned när den falska verkligheten motbevisas). Men i stundens hetta verkar det nästan omöjligt att ändra på någons åsikter än om du har vetenskapliga studier och belägg. (Samma gäller offentliga diskussioner online som här på flashback)

Inte kanske vid sittande bord men sått ett frö och börjar se saker från lite annan vinkel, kommit ur filterbubblan.

Jag tror det är oerhört svårt att dokumentera då den som blir påverkad att ändra sin uppfattning genomgår en ganska stark process.

Låt oss säga att du är kommunist. Du har investerat hela din identitet i en gemenskap med ett gemensamt språk och symboler du nu håller oerhört kära. Du har i stort sett hört alla motargument redan.

Under en diskussion med låt oss säga en liberal så är det inte så att denne liberal hittar ett (1) argument som är så övertygande att du på en gång byter fot och slänger ut allt det du investerat.

Snarare är det så att argumentet du hör, av en människa du kanske litar på eller beundrar, eller t o m avskyr, är strået som bryter den rygg du redan har börjat inse inte är vad du intalat dig själv att det här är Jag. Kanske är detta argument vad som till slut får dig att faktiskt ifrågasätta vad du tror.

Denna process är förstås mer vanlig i religiösa/ateistiska frågor (åt båda håll faktiskt), men det är fortfarande en process som tar tid för individen. Även om jag gärna raljerar om indoktrinerade får, så har personen någon gång identifierat sig med en tanke den sedan ger näring. Att döda denna tanke för att bygga en helt annan är inte helt lätt, vilken ideologi eller tro du än har.

Är det en vuxen så nej med väldigt väldigt få undantag, åsikter är oftast en del av deras identitet.

Så sent som häromdagen var det en kompis som sa ett politiskt uttalande varpå jag förklarade varför jag inte tycker att det argumentet håller. Min kompis tänkte någon sekund och sa sedan att jag hade rätt. Samma sak har hänt för mig också.

På debattforum spelar många en roll som intellektuella giganter och de vill få rätt och aldrig ha fel.

Jag tror att en del faktiskt byter åsikt ibland men de vill bara inte erkänna det.

Man borde nästan börja fokusera på folks filosofiska tankar om man kan ändra på en sådan eller inte. Den som inte håller med om at Platons grotta är ett intressant tanke experiment ska lära dig att det inte är en flummig tanke.

Winston Churchills storhet som politiker bestod faktiskt inte i hans retorik vilket får all uppmärksamhet. Hans storhet var att han kunde byta uppfattning när han hade fel. Det är en sådan unik egenskap att jag känner inte till ett enda annat exempel.

Och som andre son till hertigen av marlborough fick han ändra sig många ggr.

Jag kan byta åsikt och har gjort så. Tex. om hemskolning.

JAg hade den typiskt svenska attityden att barn skall ha rätt att gå i vår allmäna skola.

Sedan fick jag höra att svenskar fått politisk asyl i både england och danmark, något jag aldrig hört talas om (det var ett nyhetsreportage i P1). Jag kände mig tvingad att läsa på, ta del av deras argument och så småningom bytte jag fot.

Men det är ju en flummig tanke. Platon är kommunism och nazisms anfader. Det är han som i staten uppmanar till att söka ett utopiskt idealsamhälle ingen har sett.

Tack och lov var det Aristoteles syn att det vi kan mäta och studera är det som finns (kortfattat).
HEla västvärlden är grundad på den iden. Västvärlden som alltså är den rikaste, friaste, mest rättvisa civilisation som någonsin funnits.

Jag vet inte vem du är som försvarar platon?

Jag vänder kappan efter sanningen.
När det kommer till åsikter så beror det lite på hur jag mår och hur mycket sympati jag har.

Det är svårt att bli övertygad, men det händer oftare när man pluggar på universitet eller högskola.
På universitet så tränas man i argumentation, att lära och läras. Där fungerar det bättre än i övriga samhället skulle jag tro.

För mig är inte det man kan mäta och studera det samma som faktiskt finns. Mäta och studera tar oss ibland på villospår. Beviset är att vi kom fram till att newton inte räckte till. Platons grotta svarar inte på frågan om vetenskapen är positivistisk men Aristoteles gör att man lätt slår ner på de som anser att saker är mer komplicerat än uppenbart.

Vaddå newton inte räckte till?

Skola en okunnig.

Jo, det vi kan mäta och studera är faktiskt det som finns. Och ett ytterligare bevis på att det är rätt är just västvärldens rikedom inom alla områden.