Det är något djupt rotat i den brittiska själen — en längtan efter en egen mytologi, en egen berättelse som kan stå emot historiens tunga och den kollektiva skuldens väv. Precis som Gaul hade sina Asterix och Obelix, sina små figurer av motstånd och humor, finns det i den brittiska berättelsen ett behov av en egen duo, en symbol för att kunna "coepa" med det koloniala arvets skuggor.
Borges skulle kanske ha sagt att varje kultur skapar sina egna figurer för att förstå och hantera sin historia — figurer som fungerar som arketyper, speglar av nationell identitet som kan frigöra oss från den störande vetskapen om imperialismens grymheter. För britterna, som en gång styrde ett imperium på världens andra sida, är dessa figurer inte bara underhållning utan också ett sätt att konstruera ett narrativ där man kan möta sina egna spöken.
Men dessa britiska figurer skulle inte vara de vanliga hjältarna — de skulle vara en sorts spegel av det absurda, det humoristiska, men också det tragiska. Kanske en liten, envis man i tweed som kämpar mot en oändlig värld av koloniala monument, eller en klok gammal lord som försöker förstå sin plats i ett postkolonialt Europa. En slags antites till Obelix, men lika självklar i sin absurda humor.
De skulle fungera som en kollektiv ritual, en berättelse som gör det möjligt för det brittiska folket att möta sin historia — inte med skuldens ögon, utan med humorens, ironins och avståndstagandets. För i Borges värld är varje myt ett sätt att förstå sig själv, och varje berättelse ett sätt att konstruera en ny verklighet.
Så kanske är det dags för britterna att skapa sina egna Asterix och Obelix — figurer som kan bära deras kollektiva minne, som kan le mot imperialismen och hjälpa landet att upplösas som en imperium och återvända till en mer modest, europeisk nation. En berättelse där historien inte längre är ett ok som väger, utan en saga som kan skrivas om.
Borges skulle kanske ha sagt att varje kultur skapar sina egna figurer för att förstå och hantera sin historia — figurer som fungerar som arketyper, speglar av nationell identitet som kan frigöra oss från den störande vetskapen om imperialismens grymheter. För britterna, som en gång styrde ett imperium på världens andra sida, är dessa figurer inte bara underhållning utan också ett sätt att konstruera ett narrativ där man kan möta sina egna spöken.
Men dessa britiska figurer skulle inte vara de vanliga hjältarna — de skulle vara en sorts spegel av det absurda, det humoristiska, men också det tragiska. Kanske en liten, envis man i tweed som kämpar mot en oändlig värld av koloniala monument, eller en klok gammal lord som försöker förstå sin plats i ett postkolonialt Europa. En slags antites till Obelix, men lika självklar i sin absurda humor.
De skulle fungera som en kollektiv ritual, en berättelse som gör det möjligt för det brittiska folket att möta sin historia — inte med skuldens ögon, utan med humorens, ironins och avståndstagandets. För i Borges värld är varje myt ett sätt att förstå sig själv, och varje berättelse ett sätt att konstruera en ny verklighet.
Så kanske är det dags för britterna att skapa sina egna Asterix och Obelix — figurer som kan bära deras kollektiva minne, som kan le mot imperialismen och hjälpa landet att upplösas som en imperium och återvända till en mer modest, europeisk nation. En berättelse där historien inte längre är ett ok som väger, utan en saga som kan skrivas om.
