Dokumentationstråd KBT självhjälp mot bulimi

Hej. Jag hoppas denna typ av tråd är tillåten på forumet då jag tror den kan vara till hjälp, både för mig men också för någon i en liknande sits. Meningen med denna tråd är att jag ska dokumentera min resa genom självhjälpsprogrammet i boken Att övervinna hetsätning av Christoffer G Fairburn. Jag gjorde ett försök med programmet i somras och fick bra resultat, men det var väldigt svårt att fortsätta helt själv när det väl skarvade. Det var även svårt att motivera sig att dokumentera när man vet att ingen ser, det blir så jävla sorgligt.

I denna tråd kommer jag skriva de uppföljningar programmet bygger på, inledningsvis 2ggr/ vecka och sedan veckovis. Jag kan även komma att skriva av mig om saker som rör programmet, mitt liv och mitt tillfrisknande. Ni är självklart välkomna att ge input och diskutera vidare.

Jag har en enorm skam över mina problem, jag har aldrig berättat om dem för någon i min närhet. Jag har heller aldrig sökt hjälp. Problemen bröt i vanlig ordning ut i 13 års ålder och hela mina tonnår gick åt ätstörningen och depressionen som följde. Jag är idag 21 och har i ca 1.5 år försökt att bli frisk och i små steg lyckats närma mig ett mer vanligt liv. Jag kräks inte längre och jag försöker inte aktivt svälta mig heller. För det mesta är jag fri från det mest extrema. Men hela mitt liv upptas fortfarande av mat, min kropp och ångest. Jag pendlar mellan något hyperhälsosamt och ångeststyrt tillstånd då jag är livrädd att förlora kontrollen och kortare perioder av hetsätning.

Mitt mål är att nå ett tillstånd där mat, ätande, kropp kan vara i bakgrunden av livet. Jag behöver både normalisera mitt ätande men även bygga upp resten av livet.

Kan du inte bolla det med en psykolog eller en kurator några gånger i månaden så du går framåt! Lätt att det blir ett steg framåt och två tillbaks om du ska göra det helt ensam!

Hej!

Att försöka bli intresserad och absorberad av något annat än kroppsviktfixering är helt rätt tänkt. Men försök sen också analysera och minnas bakåt - oftast kan halvt bortglömda händelser som mobbning, familjekonflikter eller skuldkänslor eller misslyckanden i studielivet göra att någon nästan vill bestraffa sig själv. "Om jag inte är perfekt förtjänar jag ingen omtanke". Börja med att sluta gå ner i vikt om det går. Vikt bör vara prioritering 8 eller 9 men inte 1 eller 2, vilket du intellektuellt redan begriper, men kanske inte emotionellt ännu.

Tack för svar :) Jag vet att jag nog borde göra det, men tröskeln känns så hög. Jag pratade ett par gånger med en kurator under gymnasiet en period skolarbetet blev lidande och det kändes lite blandat. Hon var sjukskriven kors och tvärs så det blev inte så mycket av det.

Jag ser mig verkligen inte som värd hjälp. Det är så delade känslor kring det där, känner mig som en hycklare om jag skulle söka hjälp nu när jag vet hur mycket sämre man kan ha det. Samtidigt så har jag det verkligen inte bra jämfört med personer som aldrig varit sjuka, jag är knappt en del av mitt eget liv. Jag har väldigt bristande insikt också, kan alltid se hur sjuk jag var "för några månader sen" men kan aldrig acceptera att jag skulle vara det nu. Även om jag förstår att jag kommer tänka samma sak om några månader igen.

Hade jag varit ekonomiskt oberoende hade jag nog besökt psykolog privat, men har tyvärr inte möjlighet till det. Vårdköer etc skrämmer mig verkligen, jag är inte den som skulle stå på mig. Sökte vård när jag var 18 då jag hade inbillat mig att jag blivit galen, fick diverse kriser, depressioner och ångesttilstånd skrivet i journalen men nekade allt med ätstörningar o göra. Det skulle följas upp av psykolog några veckor senare men jag fegade ur och kom aldrig tillbaka. Inte vågat besöka en vårdcentral sen dess...

Det är en bra bok och metoden har visat sig framgångsrik i studier. Jag tyckte den hjälpte mig, använde den i några månader. Lite tradigt med allt skrivande och analyserande vid avsteg, men fungerade som sagt bra. Hade inte traditionell bulimi eller vad man ska säga dvs kräktes inte utan kompenserade med svält och fysisk aktivitet. Hetsåt inte heller varje dag utan det varierade från en gång i veckan till en gång i månaden ungefär. Om man hetsäter oftare behöver man kanske hålla på längre än några månader. Metoden löste inte problematiken helt men hjälpte definitivt till att minska frekvensen.

Tack för det fina svaret! Det är nog absolut något jag kommer jobba vidare med i framtiden när själva ätandet och livet är mer stabilt. Jag har märkt att mina "impulser" som jag brukade se de som ofta döljer mer komplexa problem. Det är både lättande, eftersom det finns en annan lösning än att bara tortera sig i en oändlig cykel. Men det är också skrämmande för jag har verkligen ingen aning om hur man gör. Det blir också en sorg att inse att alla de år jag ägnat åt diverse beteenden egentligen dolde annat som kunnat lösas så mycket bättre och enklare. Jag kunde liksom inte komma vidare som människa efter jag blev sjuk och problemen staplades på varandra. Jag känner mig lite efter i livet.

När jag var yngre såg jag det verkligen som en punkt där det gick snett, och om det inte hänt så hade jag varit någon annan perfekt version av mig själv. När jag blivit äldre förstår jag att det inte är så endimensionellt. Det blev ett sätt att hantera saker jag inte kunde, stundvis funkade det jävligt bra men majoriteten av tiden slet man för o lyckas komma in i det falska ruset igen.

Kul o höra från någon som känner till boken specifikt! Jag känner lite liknande som du. Snubblade över boken när jag läste lite studier om ätstörningar och ville därefter testa den själv.
Jag skulle säga att jag är i en liknande situation som dig nu när du tog dig ann programmet. För 1.5 år sen hade jag nog verkligen inte varit redo att kunna hoppa in i programmet, men kände inte heller till det då. Nu känner jag ändå att jag är på en plats där det borde gå och jag vill verkligen bara leva ett vanligt liv.

Jag hoppade in i programmet ganska direkt på steg 2 i somras efter en lite kaosartad period, och fick direkt en streak på prick en månad utan hetsätningar. Det är det längsta jag någonsin varit fri sen jag fick problem. Jag blev sen ganska rädd att det funkade såpass bra, för då kändes fallet mer skrämmande när det väl skulle komma. Sen så gjorde det det.

Just nu är jag livrädd för senare delar i programmet, det är därför jag inte riktigt kommit vidare. Jag har bläddrat fram lite och det står ju om att lära sig lösa problem på andra sätt. Jag blir vettskrämd. Jag har mycket problem som jag inte klarar av o röra med förstår att jag behöver.

I dagsläget använder jag mest registreringsblanketterna för o hålla koll på vad jag äter utan att räkna kalorier etc. Jag tycker det hjälper o ha en plan för dagens måltider framför sig men jag är liksom livrädd för o ta steg fram nästan. Jag vågar liksom inte tänka bortom bara ätandet?

En annan fråga till dig som använt programmet specifikt, jag har väldigt svårt att inte ruta upp dagen jättespecifikt och ha superperfekta planerade mål. Hur gjorde du där? Planerade du "frukost, 07" eller exakt vad det skulle vara? För mig har det nästan blivit att enda erfarenheten av "frukost" jag har är den jag planerat nu, så jag fattar liksom inte hur man annars bär sig åt?

Den månaden jag var hetsätningsfri åt jag exakt samma saker som varje mål varje dag. Det blir liksom någon besatthet av att äta perfekt även om det inte handlade om att äta lite. Vet att det står att det "inte spelar så stor roll vad exakt man äter" men jag vet liksom inte hur man bara äter? Det blir så konstigt när jag försöker.

Vill bara börja med att säga att du ska inte skämmas, det här är ett enormt vanligt problem många har. Men förstår skammen för har känt så själv. Det är starkt att erkänna problemet och att vara beredd att jobba på att försöka få bort det.

Tror inte du behöver vara orolig för nästa steg sen, tror faktiskt att det löser sig nästan av sig själv när man har registrerat ett tag och man samlar på sig fler och fler tillfällen där man lyckats stå emot hetsätning. Kanske att du ska se det mer som något som sker sömlöst med tiden istället för ett konkret stort steg. Återfall är ingen katastrof, de kommer sannolikt hända men mer och mer sällan.

Jag tyckte också att något av det viktigaste var att tänka mycket på vad som är viktigt i livet för mig och liksom övertala och övertyga mig själv om hur ovärdigt det är att lägga mitt enda liv på att kontrollera maten och ha ont (både i kroppen och mentalt) när det blivit hetsätningar.

Tänkte tex på att det är så dumt att jag tackar nej till sociala saker som involverar mat. Tackade alltså nej för att jag inte kunde kontrollera maten helt, ville inte äta vissa saker osv. Och att det var så smärtsamt att inte orka göra annat än ligga i sängen och återhämta mig efter en hetsätningsattack.

Försökte tänka på ett förstående sätt och inte döma mig själv och vara arg på mig själv, utan mer att jag förstår att jag gör så här (pga smalhets och ångestdämpning), men att jag vill försöka komma ur det. Snälla och icke-dömande tankar och önskningar om ett bättre liv för mig själv.

Jag har också haft problem med perfektionistiskt ätande och jobbar ärligt talat fortfarande med det. Men det blir bättre och bättre där med. Övar på att äta saker till vardags som varit förbjudna förut. Förut kanske jag åt bara kycklingfilé, broccoli och råris men nu lägger jag även till sås och bröd, plus en chokladbit efteråt. Förr åt jag onyttiga saker bara under hetsätningarna.

Det är viktigt att avdramatisera och plocka ned onyttiga saker från piedestalen för att bryta dopaminkopplingarna till onyttigheter (fick det här rådet av en psykolog som jag gått hos också). Annars blir det som att man kopplar samman dem med glädje och ångestdämpning och de ska inte ha den makten eller funktionen.

Försök släppa på kontrollen och skriv bara "frukost ca kl 07" eller bara ungefär vad du planerar att äta. Programmet handlar ju mer om att bryta mönster och som du skriver så är det inget specifikt kostprogram. Så ett tips till den här tråden är att inte lägga så mycket fokus på att redovisa måltider och klockslag utan mer tankar och känslor, framför allt när det blir svårt och utmanande för det är det som kommer ta dig framåt tror jag

Ursäkta romanen! Ämnet ligger mig (tyvärr) varmt om hjärtat haha.