Ge upp försöken till att förbättra relationen till sin son?

Ja, där finns en uppriktig fråga.
Är det för min eller hans skull?
Vill jag förbättra kontakten för att läka mina sår eller finnas där för hans skull?
Jag vet uppriktigt sagt inte.

Låter som min farsa förutom att han aldrig erkänt vad han gjort fel eller försökt reach out. Är 14 år sen vi pratade överhuvudtaget. Många brukar fråga om det inte är konstigt eller om jag saknar honom, men det är svårt att sakna något man inte värdesätter.

Du kastade bort något som skulle kunna vara ditt livs finaste relation, det är inget man kan reparera i vuxen ålder.


Din son är troligtvis lika ledsen som du över eran situation, men det han saknar i livet är inte dig som person utan dig som den pappa du kunde ha varit för honom och det tåget gick för väldigt länge sen. Släpp din son, men gör klart för honom att du alltid finns kvar om han skulle ändra sig.

Synd för dig.. och den där muren har han nog byggt upp mot resten av världen, det har du sett till.

Nej ge inte upp, fortsätt försöka. Men med det sagt så ska det vara med hundra procent ödmjukhet och kärlek, för han är skyldig dig noll och har all rätt att vara förbannad. Men tror det är bra för er båda att du ändå försöker och inte ger upp. Det där med att han är elak är för att du sårat honom. Du behöver inte skriva om dig själv till honom, att du bär på sorg osv, det skiter han nog i (med all rätt). Skriv bara att du är hemskt ledsen och att du hoppas att han kan förlåta dig en dag och att du vill finnas där för honom framöver.

Du ska söka professionell hjälp . Kanske t om par-terapi. Många kommuner erbjuder gratis familjerådgivning/ samtalsterapi några träffar .
Men! Sätt hans känslor i första rummet . Han känner tydligt en ilska, sorg och besvikelse över hur du varit som förälder. Det betyder inte att han någonstans förstår att du kan ha förändrats, men det är ändå helt avgörande för honom att få möjlighet att berätta om den besvikelse och de känslor han känner att du ansvarar för och enbart du kan få honom att läka - beroende på ditt mottagande.
Då krävs en partisk person emellan er som kan vägleda neutralt och inte känslostyrt.

Jag misstänker att han även sluter sig mot dig- eftersom har märker att du blir ett ”offer ” när det närmar sig samtal om dessa känslor och uppgörelser av det förflutna -
så han känner inte trygghet eller tillit nog att möta dig som en vuxen och samlad pappa. Han känner kanske att han behöver den pappan framför sig - som han aldrig hade som barn, och att han får vara det barnet som han egentligen var - men aldrig fick liv att vara för dig.

När du klär dig i rollen som ett ”offer” pga egna obearbetade känslor som du ÖVERFÖR (omedvetet) på honom iom det!- så förminskar du omedvetet/automatiskt hans tolkning och rätt till att få utrycka sina sårade, förminskade och kränkta känslor , precis som när han var barn.

När du gör dig ”liten och offer ” för att du tror det signalerar att du bär din skuld och skam nu- för att han ska godkänna dina ursäkter - så har du redan gjort honom till föräldern i er relation - igen ( kanske).
Han känner kanske att han ÅTERIGEN måste ta ansvar över att möta dina obearbetade, oväntade och opålitliga reaktioner/ känslor i denna situationen - och hans trauma-triggers aktiveras direkt i din närhet - när du upprepar samma omogna känslomönster , och det är han trött på.

Därför orkar han kanske inte.

Detta är bara antaganden utefter det du skrev- och efter egna erfarenheter av liknande fall.


Viktigt !!! -> LÄS / LYSSNA PÅ BOKEN :

”vuxna barn till känslomässigt omogna föräldrar ”

- Lindsay C Gibson


Sen råder du sonen att läsa / lyssna på den.
Sen möts ni efter det.
Om inte den boken förändrar något i dig , till det bättre - så vet jag inte / Lycka till
mvh

Att du inte själv vet det säger väldigt mycket för oss andra. Det här handlar i grund och botten inte om att du vill vara en far för din vuxne son såhär på sluttampen. Det handlar om att stilla ditt eget dåliga samvete som gnager. Du gör inte detta för hans skull utan för din egen. Återigen visar du att han bara är ett verktyg för dig.

Hade jag varit honom hade jag avslutat relationen helt och hållet. Man behöver inte ha sån här skit i sitt liv. Han har garanterat nog med sitt eget liv i den åldern med inledningen på karriären, kanske börjar tänka på eller håller på att starta en egen familj och lägga grunden för sin egen legacy. Han behöver inte en manipulativ energisugande förälder som bara adderar sten på bördan. Hade du brytt dig det minsta om honom istället för dig själv hade du dragit dig tillbaka och låtit honom slippa älta gammal skit bara för att du själv ska känna dig förlåten när du går i graven.

Ge upp ska du inte göra, ta dig samman gör dig till den bästa människan du kan bli och hjälp andra människor tills din son önskar dig tillbaka i sitt. Vill han inte så förtjänar du det.

Som förälder ger man aldrig upp, men som barn har man någon gång bestämt sig att barnet som blev sårat ska skyddas till varje pris.

Jag tycker du ska avvakta. Han måste själv komma till insikt med att det som läker honom är möjligtvis terapi för att kunna gå vidare från den känsla han har för dig nu.

Själv gick jag en del i terapi som var så pass framgångsrik att jag blev likgiltig till mina föräldrar. Det har gjort att jag kan ha en slags relation till dem idag där de kan få träffa barnbarn eller samtala kring minnen utan att jag ältar oförätter eller "min version". Jag har, för mig själv, förlåtit dem men jag har också redan sörjt klart deras eventuella frånfälle även fast de lever. Jag har inget jag behöver säga, och vill de säga något på dödsbädden så kommer jag acceptera det som medmänniska, inte som son.

Att du ens frågar så är för sorgligt. Så länge du inte vill ha kontakt enbart för hans skull är det noll värt för honom, och det är väl det han känner, att du innerst inne inte bryr dig om honom, utan mest dig själv. Därmed blir hans avvisande hållning förståelig.

Du klarade inte av att ge honom prio ett när han var barn, och vill inte ge det nu heller, dvs du är fortfarande lika egotrippad som under hans uppväxt. Ord säger ingenting, handling allt.

Du svarade inte på hur hans sociala/ekonomiska situation ser ut. Där kan du göra en insats och visa att du bryr dig (utan att begära något tillbaka, belöning får du genom att se honom glad). Om du inte kan vara ärlig och ge med hjärtat, lämna grabben ifred.

E*

TS har inte förändrats, och hans son behöver inte läsa någon bok för att älta offerföräldern. Vad begär du? Som om det inte är nog hur sonen har behandlats som skit under uppväxten. TS själv behöver gå i terapi, inte hans misshandlade barn.

Så du har försökt förbättra relationen sedan han var 15? Var det när han blev stor nog att slå tillbaka?

Vad vill du att han ska göra? Glömma bort sin barndom som du tydligen har förpestat? Låta dig passa de framtida barnbarnen när han vet att du är kapabel att slå barn?

Men du bör inte ge upp. Det är du skyldig honom.

Kanske inte berätta om den där livförsäkringen dock.

Det kan väl vara både och.