Lägger tråden här under brottsbekämpning även om den "spiller över" på andra ämnesområden också.
På 80 talet fanns inom varje landsting minst ett större psykiatri-sjukhus.
Då hade landet en befolkning på drygt 8 miljoner invånare.
Antal vårdplatser inom psykiatrin var 1980 ca 29 000.
Det motsvarar ca 0,36% platser i förhållande till befolkningen.
Att i stort sett alla psykiatriplatser har försvunnit sedan dess motiveras med att det idag finns mediciner som gör att personer med avvikande funktioner och beteenden ändå kan vistas öppet i samhället och inte behöver "förvaras på institutioner".
Något som kan diskuteras och även ses som en sanning med stor modifikation.
De börjar skorpa till sig nu med den samhällsutveckling vi har och vi måste fråga oss hur vi vill ha det framöver.
Den första frågan vi bör ställa oss är vilka kriminella individer vi ska klassa som sjuka och vilka som är friska?
- Är man frisk om man som 13-åring kan skjuta en annan person?
Bör man vara omhändertagen redan innan den gärningen begås?
- Går det att vårda personer dömda till fängelse till ett liv anpassat för det svenska samhället?
Återfaller inte minst 75% av de som "suttit inne" till den bana de redan stakat ut?
- Alla vi har importerat med olika trauman och missbruksproblem, ska de också leva ett "sköt dig själv liv" eller är det bättre för dem att komma under institutionsvård"?
Jag nöjer mig med ovanstående för att inte få en roman som ingen orkar läsa.
Jag vet att det finns massor av saker att komplettera frågeställningarna med, men det jag undrar är om vi inte måste ha fler platser inom psykiatrin.
Lite tillspetsat:
- Vill vi verkligen ha dårarna gående lösa i det Svenska samhället?
Om det behövdes 29 000 platser 1980, behövs det 38 000 platser idag då? (10,6 milj.inv)
På 80 talet fanns inom varje landsting minst ett större psykiatri-sjukhus.
Då hade landet en befolkning på drygt 8 miljoner invånare.
Antal vårdplatser inom psykiatrin var 1980 ca 29 000.
Det motsvarar ca 0,36% platser i förhållande till befolkningen.
Att i stort sett alla psykiatriplatser har försvunnit sedan dess motiveras med att det idag finns mediciner som gör att personer med avvikande funktioner och beteenden ändå kan vistas öppet i samhället och inte behöver "förvaras på institutioner".
Något som kan diskuteras och även ses som en sanning med stor modifikation.
De börjar skorpa till sig nu med den samhällsutveckling vi har och vi måste fråga oss hur vi vill ha det framöver.
Den första frågan vi bör ställa oss är vilka kriminella individer vi ska klassa som sjuka och vilka som är friska?
- Är man frisk om man som 13-åring kan skjuta en annan person?
Bör man vara omhändertagen redan innan den gärningen begås?
- Går det att vårda personer dömda till fängelse till ett liv anpassat för det svenska samhället?
Återfaller inte minst 75% av de som "suttit inne" till den bana de redan stakat ut?
- Alla vi har importerat med olika trauman och missbruksproblem, ska de också leva ett "sköt dig själv liv" eller är det bättre för dem att komma under institutionsvård"?
Jag nöjer mig med ovanstående för att inte få en roman som ingen orkar läsa.
Jag vet att det finns massor av saker att komplettera frågeställningarna med, men det jag undrar är om vi inte måste ha fler platser inom psykiatrin.
Lite tillspetsat:
- Vill vi verkligen ha dårarna gående lösa i det Svenska samhället?
Om det behövdes 29 000 platser 1980, behövs det 38 000 platser idag då? (10,6 milj.inv)
