Obehaglig insikt: De flesta människor är zombies

Tycker TS svamlar lite väl mycket, men han har väl ändå rätt i sak. Att människor inte sitter och reflekterar 24/7 är en ren överlevnadsinstinkt. Fatta om man satt och grubblade lika hårt som TS varje dag. Hur fan klarar man av livet då är den stora frågan?

Jag framförde ingen argumentation för att bilda någon förening, och jag anser inte heller att en sådan förening är nödvändig. Det jag gjorde var snarare en argumentation kring framstegen i den metodiska och historiska utvecklingen, effektiviteten, i en uppvakningsprocess mellan västerländsk och österländsk metodik. Inom kontexten av trådens ämne skulle denna process, med tillhörande metoder, kunna beskrivas som en process av dezombifiering, med tillhörande metodik för att manifestera resultat och framgång i en sådan process.

Jag menar att de österländska traditionerna, särskilt buddhismen, har utvecklat en betydligt mer avancerad och effektiv metodik jämfört med de västerländska i metodiken utav att "vakna" ergo dezomiferas.

Jag använde esoterism som en paraplydefinition för den västerländska motsvarigheten, men om man vill vara mer specifik och rikta in sig på en snävare underkategori inom esoterismen handlar det snarare om mysticism.

Det var dock troligen ett bekvämt överseende från min sida, som i efterhand hade kunnat vara användbart i syfte att precisera i relation till det ämne som TS lyfte fram i sin trådstart.

Jag tror att både individen och samhället skulle vara i långt bättre skick om människor lade ned sina telefoner, upphörde med det ständiga jagandet efter snabba kickar, och i stället ägnade sig åt eftertanke. Om de betraktade sina liv, sina relationer och sin plats i tillvaron med större allvar, skulle de kanske börja handla med integritet, närvaro och ansvar. I stället lever de som skuggor, distraherade och splittrade, jagande tomhet medan meningen med livet passerar dem obemärkt.

Jo, jag räknar mig till de andra. Jag handlar utifrån insikt och samvete, inte för applåder eller belöning. Den som lever som en NPC-människa vandrar i skuggan av sig själv, styrd av stimuli och reaktion. Han jagar erkännande, njutning och vinning, men förlorar kontakten med sitt väsen när poddens brus och spektakel överröstar den tomhet han bär inom sig.

Det finns en annan väg. Den kräver tystnad, motstånd och vilja. Till ansvar, inte bara rollspel. Den som väljer den vägen blir människa. Den som avstår förblir en funktion. En massmänniska. En överstimulerad, mobilscrollande NPC med broccolifrisyr i polyesterdräkt, formad av reklamens vilja. Tom på innehåll men full av reaktiva åsikter.

Nej?
En stor majoritet har svaga punkter som de brinner för, tror jag.

Snacka burkletande med en pissluffare så får du se det blixtra till.

Jag skulle gå så långt som att kalla den fega, dopaminjagande, mobilscrollande massmänniskan för ond. Jag har känt det hela livet, för den människan är opersonlig, oärlig och opportunistisk. Men jag står inte ensam i den insikten. Genom historien har profeter, mystiker och de verkligt tänkande människorna nått samma slutsats.

Zombien styrs som sagt inte av samvete. Jag tror inte heller att en äkta zombie har ett samvete (= samma vetande/ med-vet-ande). Dvs zombien har inte anden, och kan därför inte ta sig ur dopamincykeln med mindre än begränsningar utifrån (tex lagar eller hunger).
Då talar jag om riktiga zombies, inte om dem som man ser ljuset i ögonen på.

Ja, allt detta, även mitt exempel med posten, vittnar om låg medvetenhet.

Om man betraktar saken med klar logik ser man det absurda i det hela. Gruppen, eller publiken som Kierkegaard kallade den, är i grunden individualistisk och likgiltig. NPC-människan söker bekräftelse från människor som inte bryr sig om henne, och det gör sökandet djupt irrationellt. För den som värderar förnuft borde insikten om detta väcka något. Att söka godkännande från massans flyktiga åsikter, åsikter utan rot i övertygelse eller sanning, är att förneka sitt eget medvetande. En sådan människa låter sig styras av sken. Hon röstar inte på ett parti av grupptryck.Hon fördriver sin tid med program hon inte njuter av, enbart för att känna sig del av en gemenskap som inte finns.

Jag höll fast vid det perspektivet under en period i mitt liv, men jag märkte så småningom att det synsättet, eller snarare den uppfattningen om mina medmänniskor, hade en hindrande effekt på mig själv i strävan att bli en fullständig människa, eller åtminstone att förverkliga min potential att bli det.

Det perspektivet var en bidragande orsak till besvikelse, misstänksamhet, frustration och opålitlighet i relation till andra människor, människor som är som på många sätt samma som mig. I det avseendet blev jag själv orsak till ignorans och oförståelse, och framför allt till ett hinder för min egen förmåga till medkänsla och kärlek.

Jag kan inte känna respekt för den som böjer sig inför Mammon. Den människan har sålt sin själ för belöningens sken, och kallar sin svaghet för framgång. Patetiskt.

Som jag tidigare nämnde i tråden, så hanterar jag insikten om zombies genom att betrakta dem ungefär som saker, eller kanske vissa djur.
De är där och fungerar som de gör, jag hanterar dem efter vetskapen om hur de är... Och sedan omger jag mig med vakna människor. Är rädd om de vakna jag hittar.

Jag ser att du talar med visdom, och du har rätt i mycket. Samtidigt vill jag förtydliga att mitt förakt för NPC-människans feghet och omogenhet inte kommer ur reaktiv bitterhet, utan ur insikt. Jag ser hur deras beteende parasiterar på allt gott i gemenskapen, för kortsiktig vinning.

Det väcker helig vrede i mig. En vrede född ur kärlek till det sanna och levande.

Men även denna vrede kan förädlas, mogna och anta klarare former, som du beskrev. Det är en process där elden långsamt blir ljus.