Obehaglig insikt: De flesta människor är zombies

Neurovetenskapen har kommit fram till det många filosofer och religioner försökt belysa, att majoriteten av befolkningen, i alla samhällen och i alla tider, inte styrs av medvetna tankar utan av automatiska reaktioner. Deras hjärnor följer limbiska mönster. Stimulus in, respons ut. Ingen reflektion. Ingen själ. De styrs inte av samvete eller inre övertygelse utan av vad de tror förväntas av dem.

Det är dessa människor man på Twitter (X) kallar NPC:er. De ser ut som människor men är bara ekon av algoritmen. Det är denna massiva, okritiska zombiemassa som talar i klyschor, följer trender, tror att konsumtion, yta och gruppgodkännande är livets mening, och som föraktar eftertanke och förlöjligar allt som stör deras bekvämlighet. Den är den liberala massmänniskan, den som Nietzsche kallade den sista människan som är NPC.

Det är den där hjärndöda personen som alltid kommenterar under varje äldre låt på youtube "Who is listening at (den månaden och år vi befinner oss i)?" Det är NPC-personen som när denne ska hämta ut paket ifrån posten uppträder med låg närvaro., telefon i handen, mikrohövlighet utan kontakt. Ingen genuin hälsning utan bara säger med monoton fras "Jag har ett paket att hämta ut." till skillnad ifrån den vakna människan som känner situationen. Hon hälsar kort men ärligt. Hon ser personalen. Hon visar streckkoden direkt utan att monotomt och dött säga "Jag har ett paket att hämta ut.". Hon behöver inte förklara det uppenbara.

För den levande människan, den rättfärdiga, kommer denna insikt först som en obehaglig chock. Att du är en levande människa som lever i ett samhälle fyllt med zombies. Mobilscrollande zombies som försöker dämpa samvetets röst med brusets spektakel som de får av sina stora hörlurar på huvudet.

Vi som ser, kan känna ensamhet eftersom vi upplever djupet och ser tomheten i andra. Men den verkliga ensamheten tillhör inte den vakna människan. Den tillhör NPC-människan.

Varför?

För att verklig gemenskap kräver själ.
Det kräver närvaro, inre liv, samvete, vilja, och ansvar.

NPC‑människan saknar detta. Den speglar, följer, maskerar, men kan inte förnimma andra själar, eftersom den inte förnimmer sin egen.

Den vakna människan lider av medvetenhet.
NPC-människan lider av tomhet.

Känner ni som ser, ni rättfärdiga och vakna människor, igen er i min beskrivning?
Vad är era perspektiv på detta existentiella problem hos människan, och hur känns det för er att bära insikten att ni lever i en värld fylld av zombies? Och vad gör ni med den vetskapen?

Det jobbiga med att vara zombie är allt gående. Orkar inte mer.

Du svarade med sarkasm. Det är en klassisk undvikandereflex. Istället för att reflektera över innehållet i mitt inlägg, avleder du uppmärksamheten med ironi. Det är exakt det limbiska systemet gör när något hotar den etablerade självbilden.

Din kommentar är inte ett motargument. Den är en stressreglering. Du känner obehag, men vet inte riktigt varför, så du skjuter det ifrån dig genom att skämta. Det ger dig en tillfällig känsla av kontroll, men blockerar all faktisk bearbetning.

Detta avslöjar att du tillhör NPC-majoriteten.

Du kan nu välja ett av tre spår.
1. Antingen undviker du att svara, eftersom något i det jag säger känns obekvämt.
2. Eller så fortsätter du i ironi och sarkasm, för att förlöjliga det du inte vill möta.
3. Eller så stannar du kvar en stund och verkligen tänker efter vad i dig som reagerade.

Det sista alternativet är det enda som leder ut ur sömnen.

Du begär inte lite mycket av dina medmänniskor tycker du, om man ska bete sig så mot personalen på posten när man ska hämta ut ett paket?

Att man ska söka verklig gemenskap med varenda främmande människa man möter?

I anonymiteten i städer blir alla NPCer. Man kan inte bygga gemenskap med horder av främlingar, som man inte känner.

I små byar däremot, där man vuxit upp kring samma människor, där alla stannat kvar och fått sina roller, där kan gemenskap uppstå.

Jag pratar inte om att man ska skapa djup gemenskap med varenda människa man möter.
Jag pratar om närvaro.

Att se den andra som människa, inte som ett objekt i sin egen autopilot.
Det tar inte mer tid. Det är bara en annan inre hållning.

Det handlar inte om att söka intimitet, utan att inte leva mekaniskt.
Ett ögonblick av kontakt (en blick, ett genuint hej, en tyst gest) räcker. Det är där det mänskliga börjar.

Så nej, jag begär inte mycket.
Jag beskriver bara den miniminivå som skiljer liv från sömn.

Tack för förtydligandet.

Då håller jag med dig.

Fint!

Vad tänker du annars om det jag skrev? Något du gått och tänkt på också i livet när du observerar din omvärld?

Klart att folk är zombies. Det har de flesta alltid varit. Inget nytt.
DMT är vägen ut ur grottan.

Ja. Fast jag skulle hellre likna det med fåglar. Man rör sig i samlad trupp och följer flocken.

Det har blivit skrämmande tydligt i politiska sammanhang.

Det här är bara dehumanisering.

Psykedelisk flykt är inte en säker eller fullständig väg ut ur grottan. Men den kan fungera som katalysator eller tillfällig öppning.

Vägen ur grottan är att förena klarhet (Apollon) och livskraft (Dionysos) utan att falla tillbaka i mammonismens sökande efter stimuli.
Allt annat är distraktion.

All forskning och filosofi pekar mot att sann andlig upplysning är relationell.
Det finns ingen upplysning utan relation.

Bra liknelse. Flockbeteendet hos människor fungerar precis som hos fåglar, styrt av spegelneuroner och limbiska reflexer. Skillnaden är att vi har ett neocortex som borde kunna bryta mönstret, men som i de flesta fall bara används för att rättfärdiga flockens rörelser i efterhand.

Det syns tydligt i politiken där människor tror att de tänker själva men i själva verket bara upprepar sitt lägers slagord. Samma reflex som i ett fågelsträck, bara med fler ord.