Är våld och utrotning av andra grupper rättfärdigt ur ett evolutionärt perspektiv?

Tankeexpriment.

Vi har två flockar schimpanser, schimpansflock A. A lever vid sidan av schimpansflock B någonstans i Afrikas mörka hjärta och djungler.

Alfahannen och hans närmaste i schimpansflock A anser att tillvaron är bra och man bör äta frukt, föröka sig och leva i fred.

Alfahannen och hans närmaste i schimpansflock B anser att tillvaron är bra och man bör äta frukt, föröka sig och leva i fred.


Alfahannen och hans närmaste i schimpansflock A funderar och diskuterar vad som kan vara bättre än att leva i fred och äta frukt och de kommer fram till att det enda som kan vara bättre är att ha tillgång till mer frukt och mer honor.

Samtidigt pågår exakt samma diskussion som landar i samma slutsats i schimpansflock B.

Alfahannen och hans närmaste i schimpansflock A diskuterar att om de grupperade sig och systematiskt angrep alla stridsdugliga schimpanser i flock B, en och en, när de strövar runt ensamna i djungeln, skulle de till slut utrotas. Detta skulle ge A tillgång till mer territorium, frukt och honor. De skulle uppnå något ännu bättre än vad de har för tillfället.

Samtidigt pågår exakt samma diskussion i schimpansflock B som dock landar i en annan slutsats. I schimpansflock B menar alfahannen och hans närmaste att livet är bra i fred. Ingen blir skadad, alla äter frukt och lever livet. Dessutom har man inte sett några tecken på att schimpansflock A vill ha en konflikt. Våld är fel och onödigt och leder bara till onödigt lidande. Man antar också att A kommer att landa i samma fredliga slutsats eftersom de också är schimpanser. Dom tänker o resonerar på samma sätt som de själva.

Alfahannen och hans närmaste i schimpansflock A konstaterar även att B är schimpanser och tänker som de själva och därför är det är fullt möjligt att de precis som A funderar på en systematisk utrotning av grannflocken. Kanske är de redan på väg?

En slutsats är att om det blir konflikt är det en fördel att vara den som påbörjar utrotningen först, snarare än att vara sent ute. Man hinner ha ihjäl några schimpanser och får ett numerärt överläge. Livet är betydligt mer fördelaktigt och trevligt som utrotare än som utrotad. Därför landar A i slutsatsen att de skall vara först snarare än sist.

A skrider till verket och plockar några ensamströvande hanar i B. Tids nog har de avrättat några hanar och den totala mängden hanar i A överskrider antalet i B. Utrotningen blir därefter bara en fråga om tid tack var det numerära överläget.


A har lyckats tillskansa sig mer territorium, honor och frukt. De har dessutom försäkrat sig om att de själva inte blev utrotade av B. De har segrat på alla plan. B som förespråkat fred har dock dragit nitlotten på alla plan och försvinner ur historien.

Framöver växer den nya, nu den enda flocken, sig stor och delas upp i 2 nya flockar. Unghanarna som tar över alfrarollen i dom nya flockarna bär på ett arv från sina aningen mer våldsinriktade fäder. De fredsförespråkande schimpanserna från den tidigare flocken B fick aldrig några barn som tilläts leva vidare. De nya alfahannarna har möten och diskuterar precis som tidigare generationer men med en aningen mer lutning åt lösningar som innehåller våld.


Varför är det moraliskt rätt att förespråka fred och ickevåld när evolutionen belönar motsatsen?

Varför är det rätt att agera som schimpanserna i flock B?


Ovanstående är bara ett exempel från schimpanser och innan någon säger "jo men det är ju apor" så finns samtliga liknande exempel bland släktet homo sapiens med länder, krig och erövringar. Den huvudsakliga skillnaden bestårfrämst i vilka verktyg som används.

Evolutionen belönar psykopater om man utesluter en andlig aspekt.
Så utan det andliga är vi helt och hållet i psykopaternas våld.

Man kan förstås argumentera i fallet Israel/Palestina att det hos båda kontrahenter finns en andlig aspekt.

Människan är ett djur. Vad det landar i är moral, som är rättfärdigande för den egna gruppen. När en annan grupps moral ser annorlunda ut, kommer man helt enkelt vinna i ren muskelstyrka.

Rent evolutionärt är moral en biprodukt, det är varken något givet av Gud eller något som höjer oss över djuren annat än förmågan till introspektiv samt att skapa ett chitt som gör den egna gruppen starkare.

Vad den gör oss starkare är att motivera oss att försvara oss till sista tand, eller i imperialistisk moral tills sista landmassa är erövrad.

Man kan argumentera angående det, ja.
Men faktum kvarstår, utan en andlig aspekt är vi helt och hållet i psykopaters våld.

Andlighet, eller ska vi kalla det "andlighet" kanske, är redan ett instrument för psykopater. Islam är det tydligaste exemplet på detta i modern tid, Kristendomen för 1000 år sen hade samma problem o s v.

Den moral som kommer med denna "andlighet" är vad som rättfärdigar en agenda för ett folk, vilket är väldigt tydligt i Israel/Palestinafrågan om vi bortser från västs materiella kommunism som stödhjul för de senare. Båda grupper är på sätt och vis invaderare. Före arabernas invasion var judarna där..efter arabernas invasion kom judarna dit. Vem är av andlig rätt till landet (jag frågar retoriskt nu, inte politiskt för diskussion).

Båda har ju rätt och fel utifrån sett, hur man än vrider och vänder på det, men rent evolutionärt så är det två stammar som strider om samma landplätt. Båda kan sägas ha samma rättfärdiga idé till platsen, men i realiteten blir det den starkaste som vinner.

Om vi tar bort allierade och moderna vapen hade det blivit mycket tydligare. Israel har en hel bok om sin plats i området som spridits i tvåtusen år. Arkeologer är förstås tveksamma till mycket av källor och påståenden, men rent "andligt" spelar detta ingen roll. Arkeologi är ännu en tankeverksamhet för att stärka eller sänka biprodukten Moral hos en eller flera grupper i detta fall.

Min poäng är att "andlighet" inte skyddar oss från psykopati, den är lika stark som i materiella övertygelser, som kommunism. Andlighet skyddar bara när man har fredliga avsikter och lever i ett hållbart tillstånd på ett samhälleligt plan.

Ja och nej. Det beror på hur man ser på det 🧐

För mig är religion och andlighet två skilda saker.

Andra folkgrupper var väl tidigare grannstammen, grannen, grann-klanen eller liknande.. nu är allt så mycket större.

Då tror jag inte du förstår begreppen.

Det är du fri att tro, men för mig är det två olika saker.

Så kan man absolut se på det, om man har hjärnkapacitet som motsvarar schimpanser.
I en lite mer avancerad art inser man att man lever i en miljö som konstant utmanar ens överlevnad, det finns hot från andra djur och man behöver kanske mer arbetskraft för att tämja miljön, säkra mat, skydd osv. Och då är det kanske bättre att samarbeta med sina grannar, som trots allt upplever gemensamma utmaningar, i stället för att utrota dem.

Men det är inte svårt att förstå att hjärnkapaciteten i FB motsvarar ungefär schimpans-nivån och därför dyker upp sådana "tankeexperiment" lite titt som tätt.

Andlighet kan definieras på olika sätt. Religion blir det i organiserad form, där man oftast har en aktiv eller passiv tillhörighet (Svenska Kyrkan t ex).

Men, andlighet är också tron på något större än Jag. Det kan vara en Gud, eller något vi tror för att vi ödmjukt ej kan förstå det (spöken t ex). Det totem man väljer för sin andlighet varierar med kultur, men det är väldigt tydligt att materiella religioner, som kommunism, sökt införskaffa en materiell andlighet som substitut på något större än Jag, d v s Ledaren är en andlig centralfigur som förkroppsligar ideologins ideal (Nordkorea, Lenin/Stalin, Hitler o s v).

Därför är inte Israel/Palestina en religionsfråga, utan en andlig strid kring en idé som är större än de inblandade individerna. Religionen organiserar sedan motståndet mot den Andre.