Är människan polygam eller monogam av naturen?

Tack för ett intressant bidrag! Ja, när det gäller att ”optimera” genpolen borde det rimligtvis varit en fördel att få barn med olika personer för att därmed få en större blandning av gener även om det, som du skriver, innebär en ökad risk för inavel.

Blir då dock intressant att reflektera kring när känslan av kärlek till en partner utvecklades eftersom att det rimligtvis kan höra ihop med monogami i en viss utsträckning. Att man ska älska sina barn torde ju kunna förklaras av att man ska skydda dem för artens överlevnad men när i evolutionen började vi bli kära i varandra och uppleva svartsjuka vid tanken på att den vi älskar skulle vara med någon annan? Det kanske inte finns någon evolutionär förklaring.

Tack för ett intressant bidrag! Kände inte till det du nämner om sanfolket men ska googla. Lite sjukt att ha sexorgier med barn inblandade enligt mig men olika samhällen har ju haft olika syn på intimitet då det finns en betydande kulturell aspekt också.

Absolut att folk kan gå ihop och samarbeta för att ”avsätta” alfahanen men det måste ju ha varit efter att människans mer avancerade planerings- och samarbetsförmåga utvecklades tänker jag. Så de polygama inslagen i vår natur kanske är ”rester” från innan vi blev intelligenta.

Åh, haha, vad intressant! Måste kolla! 🙊 Tack snälla för referenserna!

Fast romantiska känslor innebär väl inte nödvändigtvis monogami, d.v.s. att man håller sig till en sexpartner? Vissa människor, särskilt män, behöver ju inte ha känslor för någon för att ha sex med den.

Känslor är nog tidiga, men vi kallar dem inte för kärlek förrän långt senare i litteraturen, och romantik med trånande kring en specifik person är väldigt ungt som fenomen och har memetiskt antagligen spridits genom just berättelser.

De flesta berättelser fram till upplysningen är ju för det mesta sedelärande på ett eller annat sätt. Även efter upplysningen så klart.

Man kan nog se mer outvecklade kulturer, som klansamhällen, strikta patriarkat som Islam samt stamsamhällen som rätt normativa för människan fram till sent i vår historia. Medeltid och framåt.

Ja, det har du rätt i. Har hört någonstans att en genomsnittlig förälskelse mellan vuxna människor varar i ca. tre år just för att barnet under den perioden är som mest sårbart.

Handlar väl mer om att man är på jakt efter annan/extra partner om man är missnöjd med den man har än att man inte hittar någon?

Gäller kvinnor som män. Att ha en på sidan gjorde att Aids spreds snabbare.

Ja, kanske. Bland djur som lever i haremsflockar monopoliserar en hane alla honorna. Det funkar eftersom andra hanar bara utmanar honom en och en. Men hade de varit smarta nog hade de gått ihop och jagat bort alfahanen. Sedan hade de kommit överens om att dela upp honorna rättvist mellan sig. Vilket nog hade varit en dålig deal för honorna som fortsatt vänsterprassla med den utstötte alfahanen.

Du beskriver gruppselektion vilket är en vanlig missuppfattning om hur evolutionen fungerar. I grottan var det jätteviktigt vem som var far till barnet. Precis som idag. Varför? Jo, därför att över ett par generationer konkurrerar de som bryr sig ut de obrydda. Män som inte slösade resurser på barn som inte var deras hade ett ofantligt övertag över män som gjorde det.

För många, troligen de flesta, män som kvinnor, innebär just romantisk kärlek just monogami i betydelsen att den som verkligen känner romantisk kärlek, person A) enbart vill ha sex med exakt den personen B) som älskas romantiskt, under den tid då A känner den romantiska kärleken och dessutom är säker på att det är det är just B som A vill ha. Det händer att detta behöver "säkerställas" genom att A ligger med person C. Det är inte vackert och inget som A vill erkänna (utan hittar på lite rationaliseringar ist) men det är vanligt. Jag har hört benämningen mellanprassel för detta. Det liknar fenomenet "rebound"

Men romantisk kärlek är inte exakt detsamma som "ha känslor" för nån, vilket ju är ett väldigt brett begrepp. Om du menar att åtrå nån blir det mer konkret. Eller enbart vara kåt och knulla nån som alternativ till fröken höger, dvs runka eller pulla. Åtrå ingår i romantisk kärlek men ÄR inte hela den romantiska kärleken. Att vara kåt ingår i sexuell åtrå men ÄR inte hela åtrån.

Romantisk kärlek gör ovanstående oromantiska sex med nån annan känslomässigt väldigt svårt. Kanske t o m fysiskt omöjligt. Det är ett tecken på romantisk kärlek om det inte funkar därför att du känner att du borde vara med din älskling. Eller funkar halvdåligt. Ibland är halvdåligt bättre än utan.

Väldigt många människor, män som kvinnor, har aldrig känt romantisk kärlek. En del har känt det men lever utan. Livet kan bli bra ändå.

Och ja det lite beiga svaret på TS är att människor är på en skala. För att vara däggdjur är vi ovanligt ofta monogama med parbildning. Somliga fåglar är väldigt mycket mer renodlat monogama i par än oss, tranor t ex. De verkar också likt människor ha förälskelsemekanismer, ett känsloprogram som går igång när de träffar den rätta i rätt tid. De bekräftar att de här ihop med varandra med ceremonier, dansen är välbekant men de sjunger också duett. Det vanligaste tranlätet du hör om vår och sommar kommer i själva verket från två tranor, en tutar och den andra svarar.

Seriemonogami, en partner i taget, är nog människans vanligaste form men som bekant går det lite hit o dit däremellan och det är individuellt och kulturellt, varierar över tid och situation.

Och ja romantisk kärlek hör starkt ihop med en vilja att skaffa barn med exakt den personen. Att det kanske inte blir så är en sak men om inte ens impulsen finns, om inte ens tanken dyker upp - är det rimligen inte äkta romantisk kärlek

Bonobo-apor som vi är precis lika mycket besläktade med som chimpanser, är väldigt promiskuösa och kallas ibland för make love not war apor. De har även samkönat sex och löser konflikter genom sex. De är lite intressanta att läsa om.