Personer ni känner som är gifta, eller sambo, mot sin vilja

https://www.svd.se/a/Q7L9PQ/for-dyrt...r-in-manniskor


TS: Känner ni någon som levt/lever i gift äktenskap, eller samboförhållande, mot sin vilja?

Jag kan börja med ett exempel. Träffade min gamla mattelärare och berättade om hur livet gått för mig. Berättade om den destruktiva relationen jag levde i, med mitt ex, som jag har barn med.

Nämnde för honom att jag aldrig kommer gifta mig eftersom många i dagens Sverige har stannat ofrivilligt kvar i deras respektive äktenskap på grund av ekonomiska skäl. Han började skratta och sa: "Det är faktiskt sant. Jag själv lever i en sån situation".

Hur är det mer er här på Flashback? Är ni själva i någon jobbig sits, eller känner ni någon som är i ekonomisk tvångsäktenskap?

Där jag bor är det visserligen snart lika vanligt med skilsmässa som i Sverige, men vägen dit består av många år som i praktiken skilda fastän fortfarande i ett äktenskap.

Hade en gång för över tio år sen en elev som tog engelsklektioner av mig. Han var nånstans runt 40 och egen företagare i ett arbetaryrke, specialiserad och därmed eftertraktad. Han jobbade runt 10-12 timmar om dan sex dar i veckan och drog in ungefär motsvarande 100k SEK i månaden. Frun, hemmafru, skötte inte ens hela ruljansen hemma utan han städade om morgnarna innan han drog till jobbet. Han tog dottern med till parken innan dess också, så att de skulle få lite kvalitetstid tillsammans.

Denne redige man belönades inte direkt av sin fru för sitt slit. En gång om året - 1! - fick han idka älskog med sin trolovade.

Det var så nattsvart att höra detta. Tydligen kände han ett ansvar för familjen och därför lämnade han inte sin fru. Ville hon lämna? Kanske, men ekonomiskt hade det inte fungerat. De var alltså fast i ett äktenskap pga normer och ekonomi.

Det är nog betydligt mer vanligt än vad man på förhand föreställer sig. Jag ser många par i min närhet, både gifta och sambo's, att de stannar kvar med varandra trots att det är så uppenbart dåligt. Men har en fasad att bejaka och man kanske har barn som man inte vill göra till klassiska skilsmässobarn. Ekonomi spelar också en stor roll såklart. Kvinnan blir nästintill alltid förloraren vid en separation ekonomiskt och därför väljer att motvilligt stanna kvar.

Skulle nog säga tvärt om, att det är mannen som ofrivilligt stannar kvar både för att inte förlora sina pengar, barn, rykte och undvika att bli anmäld för diverse saker.

Spännande fråga, jag befinner mig inte i denna situation, men har minst en kompis som gör det.

Jag skulle inte säga ofrivilligt, och det är inte på grund av ekonomi. Bara samboskap utan kärlek, som består på grund av barn. Troligt att de separerar när barnen flyttar. De lever nästan som särbo, med separat ekonomi, egna sovrum, egna bilar etc etc. Men delar hus och barn. Egna sommarstugor också för den delen.

Jag tror jag skulle valt att göra samma sak, tror inte jag skulle vilja ha en upprivande skilsmässa. Men det är klart också beroende på den andra parten. Kan hen inte föra dialog utan ilska eller hat eller är så förälskad i någon ny att hen måste flytta ihop så blir det så.

Jag tror att det är rätt vanligt, men det är ju inte svartvitt heller. Har man bostadslån ihop, barn, osv. så blir en eventuell separation krångligare, och då kan man hålla ihop även om man egentligen inte trivs så bra tillsammans. Men i det flesta fall betyder det inte att man vantrivs eller att relationen är destruktiv.

Det är en makalös paradox: vi lever i en stat som inte bara uppfinner nya kategorier av kvinnliga offerroller, utan också försörjer dem som om de vore ett eget BNP-drivande naturresursområde. “Ekonomiskt våld” är rubriken, men när man skrapar på ytan ser man vem som i realiteten står med blåmärken på plånboken och psyket – mannen.

Han, som i den feministiskt kodade berättelsen reduceras till en potentiell förövare, är i praktiken den som offrar allt: pengar, karriär, tid med barnen, sitt eget välmående. Staten klär honom i tvångströja och kallar det jämställdhet. Kvinnan däremot erbjuds en fullständig arsenal av skyddsnät – bidrag, rättsväsendets reflexmässiga partitagande, och en moralisk fernissa som gör varje ifrågasättande till kätteri.

Det absurda är att man på akademiska seminarier fortfarande talar om “patriarkatets bojor” – som om de inte själva ser att bojorna sitter på mäns handleder, försedda med statens sigill. Staten har alltså lyckats med konststycket att förvandla män till en sorts juridiskt livegna bankomater, medan kvinnan kallas för “förtryckt”.

Kort sammanfattat: i Sverige skyddas kvinnan som om hon vore kristall – och mannen behandlas som råmaterial för att hålla det feministiska maskineriet igång.

i 98 procent av fallen är "tvungen" och "mot sin vilja" en sanning med modifikation, dvs inte sant.

Det brukar heta att man "inte har råd" att skilja sig, vilket i allmänhet är en omskrivning för att ingen av parterna tänker lämna den gemensamma bostaden, om de inte på något sätt erbjuds motsvarande boende med samma standard, på samma plats.

Man kan faktiskt behöva vidta ganska ordentliga förändringar i sitt liv, i samband med att man separerar eller skiljer sig. Man kan behöva skaffa en mindre lägenhet, kanske andra hand. Det kan bli så att den ligger längre ifrån den egna arbetsplatsen och barnens dagis än man önskat. Det kan till och med bli så att man behöver byta jobb. Och det kan absolut vara så att det känns orättvist, särskilt när man tycker att skilsmässan inte är ens eget fel.

Men man är aldrig "tvungen" att bo kvar hos någon man inte vill bo med. Du kan bo på soffan hos en polare, eller på något kackigt vandrarhem.

Jag har själv varit den som stannat av praktiskt skäl, så jag vet och förstår. Men jag försöker inte inbilla någon att jag inte hade ett val.

Om man stannar för att ekonomi går före välmående är man kanske självdestruktiv?
Har aldrig förstått dom som stannar för att "det ser bra ut" utåt sett.