Älska en kvinna men samtidigt känna noll attraktion

Alltså, jag har hamnat i ett jävla moment 22 som jag inte ens själv begriper. Här sitter man med en kvinna som man genuint älskar, typ på riktigt älskar, den där djupa lojaliteten som gör att man skulle kunna gå genom eld för henne. Hon är min bästa vän, min trygghet, mitt ankare. Men grejen är att attraktionen är helt stendöd. Noll. Nada. Det finns liksom ingen gnista i den sexuella biten. Jag kollar på henne och känner värme, respekt, omtanke… men kroppen svarar inte.

Det stör mig något kopiöst, för jag vill vilja. Jag vill känna begär, jag vill kasta mig över henne, men det är som att ju mer jag älskar henne, desto mer försvinner det där sexuella. Som om hjärnan sorterar in henne i “helig, ouppnåelig, orörbar”-facket istället för “partner, passion, kåthet”. Jag kan inte ens runka fram fantasin om henne längre, det blir bara fel.

Samtidigt känns det helt sjukt att ens tänka tanken på att lämna, för känslomässigt är hon hemma. Hon har aldrig svikit mig, jag vet att hon skulle stå kvar när alla andra skiter i. Men attraktion är ju inte något man kan intala sig, det går inte att fejka fram. Man kan ligga ändå, men då blir det bara mekaniskt, nästan lite äckligt som att jag sviker henne just genom att inte känna det där naturliga drivet.

Så här sitter man, med en kvinna man älskar för mycket för att knulla med. Ironiskt nog. Älska henne som människa, men kroppen vill hellre glo på random brudar på stan än röra henne. Det är fan tragikomiskt.

Kanske är det därför jag märker att jag småflörtar med kollegor på jobbet. Inte på något allvarligt sätt, inget som skulle sabba relationen, men det blir liksom en ventil. Ett sätt att känna att jag fortfarande har nån form av sexuell puls i mig. Där funkar det, ett leende från nån i fikarummet, en lite längre blick än nödvändigt, och helt plötsligt vaknar kroppen till. Det där pirret jag saknar hemma kommer direkt, som en jävla påminnelse om att det inte är jag som är trasig, utan att attraktionen till henne har dött.

Det är det som gör allt så förbannat förvirrande. För känslomässigt är hon fortfarande nummer ett, men den biologiska delen vill hellre triggas av nån random kollega jag inte ens har något djup med. Det är skitsamma vad de heter eller vad de gör, det är bara kemin, den där råa energin som jag saknar. Hemma är allt tryggt, stabilt, varmt… men på jobbet får jag känna mig levande igen, som en man och inte bara en snäll bästa vän.

Så jag går runt och slits isär mellan två världar den jag älskar och den jag kan tända på. Någon annan som varit i en liknande sits och vad gör man?

Lusten dör ofta när allt blir för tryggt och förutsägbart – njutningen och kinks måste ibland plockas fram ur garderoben. Ögonbindel, rollspel, eller bara släppa fasaden och tillåta er båda att bete er som de liderliga slynor ni faktiskt kan vara tillsammans. Trygghet är grunden, men spänning är bränslet. Utan det blir det vänskap – inte passion.

Jag tror att det du beskriver är det klassiska horan-madonnansyndromet. Det du känner för kvinnan du älskar, är något en pojke känner för modern, dvs madonnan, som inte står för det sexuella men som ger trygghet och är lojal. Precis som en god moder ska vara. Henne sätter man inte på bakifrån vid diskbänken.

Det är väl inte för intet som männen i Sydamerika, där de är katoliker, ofta presenterar son fru med orden: Det här är modern till mina barn.
Det tycker jag säger en hel del om just den aspekten att den goda modern är helig, en madonna, och att man inte direkt tänker på henne som en sexuell varelse.

Det är väl bättre än motsatsen antar jag. Jag hade en ganska snygg brud som jag låg med ett tag, men helvete vad dum i huvudet och jobbig hon var. Jag hatade att vara med henne, men jag gillade att pumpa henne bakifrån, och fort som fan kasta ut henne.

Tyvärr tror jag att det är svårt att hitta båda delarna i en och samma person/relation. Passionen uppstår väl just ur en sorts otrygghet. Att leva i otrygghet är inget som befrämjar en god hälsa i långa loppet…

Man accepterar att man inte både kan behålla kakan och äta upp den, med resultatet att man förmodligen inte känner att man lever ett fullödigt liv.

Man är ärlig med sin partner och diskuterar möjligheten att ha sexpartners utanför den trygga relationen.

Man lever ett dubbelliv men beter sig som en bra partner när man är hemma i det trygga. Det innebär ju dock att man måste börja ljuga, för att kunna hantera dubbellivet.

Trygghet kontra passion är den eviga stötestenen avseende att leva i långvariga relationer. Vad är viktigast i ditt liv?

Du har fastnat i horan och madonnan komplexet. Läs på lite om det och börja behandla henne som en hora igen så blir det nog bra ska du se, men var snäll.

Ett exempel på ”Madonna - hora” komplexet. Se och lär pojkar, säger jag. Det är väldigt svårt att förnedra den ma lever med. Är man dessutom en intellektuell person blir det fullständigt omöjligt.

När man först träffar någon så finns det ett avstånd, både rent fysiskt och emotionellt/psykologiskt. Man bor inte ihop, man är inte med varandra hela tiden, man har kanske inte ens börjat komma nära i den sexuella biten, man anstränger sig för varandra, man vet inte var man har varandra, den andra är fortfarande full av överraskningar och man kanske gör roliga och spännande saker ihop innan vardagen blir verklighet.
Det man vill då är att komma nära - både fysiskt och emotionellt. Men när man redan är nära kan man ju inte komma nära igen för man är redan där. Du och din partner får skapa avstånd igen - ta en vecka ifrån varandra, gör spännande saker ihop, överraska varandra på olika sätt. Eftersom män är så visuella kan det som kvinna kan det vara så simpelt som att skaffa lite nya snygga kläder så att partnern får se en i ett annat ljus.

Har du pratat om detta med din partner? Känner hon attraktion för dig? Ni kan väl ha som projekt ihop att jobba på glöden i relationen?

Prova leksaker, eller gå till läkaren och få blå tabletter utskrivna.

Man får ibland jobba lite för det man vet är långsiktigt rätt.

Men det är viktigt att börja jobba på en lösning.
Psykolog kan också hjälpa om du hittar en som är bra på detta tema.

Kärlek och attraktion är inte samma sak. Man kan älska någon utan att vara attraherad, tänk nära vänner eller släktingar kanske, och man kan vara attraherad utan att älska någon, som typ vilket sexobjekt som helst.
Den enda likheten är väl att varken kärlek eller attraktion kan kommenderas fram.

Var gör du av din spermaproduktion då, sitter och skinnar framför datorn eller?

Anledningen till att jag frågar är för att slutar du skinna så kommer du väl sätta på det som finns tillgängligt, som din kärring.