Är det för sent att bygga ett bra liv?

är det för sent att börja försöka bygga ett normalt liv, har knappt åstadkommit ett piss. har tappat allt hopp om framtiden. jag har ingen gnutta optimism i min själ. jag kan se långt i det förflutna och se att alla de interaktioner jag haft med folk i skolan och så inte ledde någon vart, var aldrig omtyckt av folk och detta kommer onekligen återuppstå i framtiden om jag skulle skaffa jobb, har haft praktik och så, det känns svårt att finna glädje i det, man får bita i det sura äpplet och jobba för att överleva, inte ha för många idealistiska drömmar att sträva efter då hela livet är en tragedi och så vidare.....

är schizoid tråkig och ful, livet är onekligen över. men jag lever vidare ändå.

ingen i min släkt vill prata med mig, eller associera med mig, ingen gillar folk som mår dåligt tyvärr. alla vill ha den här optimismen, leenden, skratt. inget jag kan erbjuda tyvärr. får helt enkelt ligga ner i sängen o ruttna
...

Du kanske skulle försöka finna nöje och mening i något annat än att bli omtyckt av alla andra,

gå ut i naturen.

Släng datorn och luren.

Du kan ju försöka strunta i vad andra tycker och tänker. Och försöka hitta vad du tycker om. Och försöka göra mer sådant.

Man kan inte bestämma hur man blir. En del har lätt med andra människor, andra har tyvärr svårt med det. Bara acceptera läget, och försöka göra det bästa av ens förutsättningar.

Det är ju ganska jobbigt att låtsas vara glad och positiv, och känna att man måste glädja andra, så du har det ju ganska bra som slipper det skådespelet.

jag kan ge det ett tappert försök.

Livet går inte ut på att få bekräftelse från omgivningen, som många tycks tro numera. Det handlar väl om att skapa sig en tillvaro som känns meningsfull för egen del och odla intressen/sysselsättningar, som ger bekräftelse. Man blir väldigt sårbar om man bygger sitt liv på att få bekräftelse från omgivningen. Det blir en form av medberoende. Man blir starkare av att bygga upp en egen tillvaro och se eventuell bekräftelse från andra, som en bonus.

låter rimligt.
men mina tankar kretsar kring alla sociala misstag jag gjort och kommer göra i framtiden
känner mig neurotisk
vilket är en av anledningarna till varför jag inte ens har ett jobb, bristande självförtroende. känner mig paralyserad av sociala tillfällen, kan inte ens kolla folk i ögonen när dom pratar med mig, blir nervös som tusan. och många jobb kräver en viss social kompetens. Fan jag hatar folk, särskilt dom man känner lite grann, tänk om jag skulle få jobb i en butik och så kommer en jag känner, han kommer säkert tänka "fan det är han som gjorde si o så den gången vilken dåre".....

har alltid varit sådan och även fast jag är vuxen nu håller sig denna attityd kvar inom mig. Så ja, ni säger att man inte ska söka bekräftelse, det är snarare att jag är rädd för att bli utfryst då jag blev väldigt mobbad i skolan och dessutom på praktikplatser. Vi är sociala varelser, och om man misslyckas med att hitta vänskap går man miste om ett mänskligt behov.

är diagnoserad med autism . bara endast 20-30% av autister har arbete så jag ligger långt ifrån normen att bygga upp ett vackert liv om man säger så. Försöker acceptera min svåra situation, ni har det säkert mycket bättre än jag, och vi ska inte jämföra kanske men.....jag vet att det finns folk som har autism och lever som jag och det är en grov kontrast mellan oss och er

Jag har mina depressioner att tampas med, så nog finns det svårigheter även för mig.

Det borde väl finnas någon hjälp du kan få. Dessutom har du rätt till ett anpassat arbete, utifrån de svårigheter du har. Ett butiksarbete är väl ingenting för dig överhuvudtaget.

Du kanske har en depressivitet som du behöver få hjälp med. Jag baserar det på att du förefaller vara uppgiven. Utan hjälp mot depressiviteten, är risken att du bara sjunker längre och längre ner.

Rubrik ändrad för att förtydliga TS frågeställning.
//mod

Gör det bästa du kan av situationen. Sluta stäng in dig och lev bakom datorn (tror du gör det). Jobba och fokusera på dig själv. Köp schyssta kläder, börja gymma sen om några år drar du hem en kvinna från Thailand om du inte kan hitta ett fruntimmer i Sverige.

Nej, det är fan inte för sent. Jag slösade bort år på absolut ingenting efter gymnasieåren, satt hemma arbetslös, gjorde noll, tyckte synd om mig själv. Till slut tröttnade päronen och slängde ut mig, och det var det bästa som kunde hända.

Jag började röra på mig, och plötsligt hände saker. Jag pluggade i Australien, jobbade i Berlin, stod bakom baren på feta klubbar i USA. Bara genom att göra annat blev perspektivet helt jävla breddat. Du ser människor, kulturer, livsstilar du inte ens visste fanns. Nu säger jag inte att alla måste dra lika långt, men något händer när man slutar passivt glo på skärmen och faktiskt börjar agera. Det är som att vägar öppnas, nästan som om livet hela tiden suttit där och väntat på att du skulle sluta ruttna i ett hörn och tycka synd om dig själv.

Jag hatade den versionen av mig själv, den patetiska, självömkande skiten som bara gnällde. Jag ville bevisa för honom att livet inte behövde vara så. Att det kunde vara något helt annat.

Hade jag fortsatt på samma spår hade jag suttit där fortfarande, ensam och livlös, medan alla andra levde. Jobbade, dejtade, reste, byggde relationer. Livet kommer aldrig till dig självmant. Antingen går du ut och tar det, eller så blir du kvar i skuggan som en bitter jävla statist i ditt eget liv.