Citat:
Ursprungligen postat av
Du-Hast
Lite Backstory..
Är 40+ och har ett IQ på 125 ( test från Mensa)
När jag var barn så kunde jag märka att jag var lite smartare och mer analytisk än övriga barn , inte att jag reflekterade på det speciellt mkt men det var ofta jag som fick hitta på kluriga lekar och sätta regler för att lekarna skulle bli roliga!
Mellan 15- 30 så blev det tydligare att jag kunde lätt hamna i diskussioner på förfester efter ett tag för att det intresserade mig mer än bara ytligt kallprat . På krogen drogs jag åt äldre kvinnor då jag tänkte att dom var mer attraktiva men det handlade nog mer om att jag älskade deras erfarenhet och kunskap !
Mellan 30-40 så kunde jag se att jag började tröttna rejält på vänner som jag uppfattade inte var tillräckligt smarta och roliga att prata med !
När det kom till relationer så kunde jag såklart dras till snygga och sexiga kvinnor men efter några år så tröttnade jag om jag inte fick mitt intellekt stimulerat !
Jag började här också tacka nej till After work odyl lite då och då för jag började känna att det inte var så kul längre !
Efter 40
Nu har jag tyvärr börjat distanserat mig mer och mer från sociala sammanhang även om jag såklart kan kallprata och skoja på jobb så är det ju på arbetstid !
När jag dejtar kvinnor så känner jag väldigt snabbt att vi inte är på samma nivå och orkar knappt ens gå på dejter längre !
Har läst att personer på 125 i IQ tillhör ca 5-6% av människor och det är faktiskt mer än en förbannelse än välsignelse
Nu tänker folk säkert att man är arrogant med sådana tankar men det är inte min intention alls !
För att förklara det för "normala" människor på ett bra sätt som har ca 100 i IQ så blir det enklast såhär :
Prova att umgås ständigt med människor med 70-80 i IQ så hade ni snabbt tänkt exakt som jag....ni hade tröttnat fort !
Finns det fler som känner som jag ?
Ah, underbart, ännu en "jag har en för hög IQ för att umgås med normala människor"-tråd. Jag älskar dem!
Svaret kan alltid sammanfattas enligt ungefär detta: om du nu är så jävla smart, varför lyckas du inte bättre?
Du verkar t.ex inte ha lyckats tillämpa din intelligens på något meningsfullt sätt i fråga om att hitta en umgängeskrets du faktiskt trivs med.
Apropå dejtande har du pinsamt nog missat två ganska basala grejer. För det första, de flesta skapligt intelligenta människor har insett dels att intelligens säger mindre än man skulle tro om känslomässig kompatibilitet och attraktion, dels att man låter pretentiös om man tvunget måste börja prata om sånt som får en att låta smart när
syftet med dejten är att lära sig mer om varandra som person. För det andra upptäcker många kvinnor tidigt i sina liv att många män känner sig obekväma med kvinnor som är uppenbart smartare än dem, så de döljer sin intelligens i början.
Jag kan också tillägga att du har lite fel om din IQ; inom en och samma standardavvikelse är skillnaden inte så stor, och ungefär 14% av befolkningen ligger inom samma spann som dig (dvs en standardavvikelse över genomsnittet). Kom ihåg att ett seriöst IQ-test (inte mensas!) anger det statistiska konfidensintervallet, inte en bestämd kvot.
Så lite ödmjukhet kan vara på sin plats. SÅ jävla smart är du inte, och i ett rum med 20 slumpmässigt utvalda personer kommer 2-3 av dem vara på samma nivå som dig och en person märkbart smartare än dig.
Som ett
viktigt exempel kan jag ge dig något från din egen trådstart. Du säger att du tröttnar på att gå på afterwork med kollegorna för att de inte är lika smarta som dig... OK, men har du reflekterat över att du tydligen inte tog dig längre än till ett jobb som folk med lägre intelligens tydligen klarar utan vidare?
Världen uppskattar faktiskt
intelligens, dvs förmågan att omsätta sin kognitiva förmåga till positiva utfall i verkliga livet.
Världen har däremot inte mycket till övers för
incelligens, dvs onanistisk självömkan över siffror man fick på ett papper och snäva, abstrakta intressen.
PS du hanterar skriftspråk som någon med 90 IQ.