Insikt = bättre mående

Offtopic bror 😉

Testat terapi?
Tror det krävs att man gråter lite hehe

Ja herregud, jag är lastgammal. Har fått så mycket terapi och behandling som staten hade råd med, och den har funkat skitbra.

Om vi leker med tanken att graden av dåligt psykiskt mående kan anges på en skala från 0 till 1000, där 1000 är sämsta möjliga:

Under barndom och tonåren låg jag väl på 700, halva mitt vuxna liv 850, sedan efter behandling ner på 400, efter att jag lämnade min destruktiva relation typ 200 och idag skulle jag säga att jag är nere på 50-100, där nånstans.

Så hur jag mår idag är verkligen ingenting jämfört med hur jag har mått innan. Kan också tillägga att jag känner både miljonärer och kändisar, och de flesta av dem verkar må sämre än jag faktiskt. Tror det beror på att de inte är sanna mot sig själva + att de lever i destruktiva relationer.

Edit: ang att gråta så gör jag det ofta och gärna, t ex när jag hör en fin sång eller så. Det första man ska göra när man mår dåligt är att bryta ihop, det står ju för fan t om i arméns överlevnadshandbok 🙂

Ärligheten mot sig själv är skön, att ljuga för sig själv fast man innerst inne känner till sanningen ger bara ångest. Då börjar man ljuga för andra vilket ger ännu mer ångest, då måste man hålla uppe en fasad. Man får välja själv hur mycket man vill berätta för andra om missbruk, psykisk ohälsa och diagnoser.

Sen behövs en plan för att ändra beteende. Att vara okej med att vara missbrukare är bara sorgligt. Själv var jag deprimerad och söp väldigt mycket under cirka fem år, men när jag tog tag i orsakerna till måeendet genom att göra några tuffa ändringar i livet så försvann suget efter fylla. Idag blir jag bara passiv och mår dåligt av att bli berusad. Brukar stanna efter 2-3 enheter då ytterligare fylla inte ger mer, det finns inte längre någon ångest att bedöva. Och med högre promillehalt kommer känslorna från tiden då jag söp så mycket tillbaka. Men det tog sin tid att komma till ett sundare drickande och inte se fredagsfyllan som en kamel som hittar vatten. Missbrukare behandlas som kroniskt sjuka människor, men många blir missbrukare pga sin psykiska ohälsa. Visst finns det kronalkisar men för många räcker det med att ta det lugnare i tillvaron och lägga tid på aktiviteter som ger glädje. Själv bytte jag jobb, flyttade, bildade familj, och lägger min enda egentid på träning. En helomvändning från när inga förhållanden fungerande pga min "kärlek" till alkohol. Hade jag inte varit ärlig mot mig själv hade jag varit kvar i att jobba, knäppa öl efter jobbet de flesta dagarna, supa som fan fredag eller lördag och vara bakfull resten av tiden. Så van med bakfyllan att man inte känner sig så dålig.

Precis det jag menar att människor kan må dåligt. Speciellt när en person är deprimerad så blir det mycket negativt eller någon drabbas av något riktigt svårt så försvinner vänner och familj. Det blir ofta psykvården eller liknade som får ta över. Folk försvinner när det blir jobbigt. Men kan såklart hålla med om människor som gnäller över inget är jobbiga.

Ibland verkar det som att människor tycker om sina problem. I fallet av detta ämne verkar det finnas folk som söker sympati för sina lidelser vilket gör att dom aldrig egentligen vill fixa sina problem och i stället väljer att leva där ständigt. Hur ska man avgöra vad som är sant i det här fallet? Tycker inte det är konstigt att folk drar när det blir jobbigt som du säger, människor har nog med skit i sina egna liv att ta hand om. Dessutom känns det svårt för andra människor att hjälpa någon annan med psykisk ohälsa såvida man inte är psykolog typ, så vad har man för alternativ kvar?

Ganska lätt att hjälpa en människa. Förstående, empatisk och stötta. Märks rätt snabbt om personen har riktiga problem eller bara klagar. Folk drar sig normalt undan från människor med problem. Psykvården behöver ta över många gånger för det blir för stor belastningen för vänner och bekanta. Märks om någon är en gnällspik som du sa.

Menade inte dig, utan generellt.
Men det precis så många gör, utan att själva reflektera över det.
Självcentrering leder ALLTID till lidande.

Din åsikt 🙂 men det är ju bara fakta att om man har 1000 olika problem och är gravt traumatiserad, så måste man foka på sig själv för att:

1. Förstår problemet.
2. Försöka lösa problemet, och
3. Försöka bygga upp någon slags ny identitet och/eller hitta fotfäste i tillvaron. Begrava de döda delarna av sig själv, om man så vill, och sedan långsamt - med mycket tålamod - ge näring åt de förstörda/missväxta delarna av sig själv, så att man har en chans att överleva.

Jag skulle vilja påstå att det kräver att man har ett enormt jävla fokus på sig själv, under många långa år - inte minst i en värld där man får höra att man är självcentrerad, att man "gör fel" (som du påstår - och vem fan är du förresten..?), att man borde hålla käften och sluta gnälla; rycka upp sig och gå vidare liksom.

Nej då. Det krävs mycket fokus inåt för att bli en människa igen efter massiva trauman. Möjligt att det är annorlunda för er män, men för mig som kvinna fungerar det jättebra att ha fokus på mig och mitt.

Sedan är det klart att det är helt fantastiskt om man kan hjälpa andra (t ex genom volontärarbete), hitta en gemenskap (t ex svenska kyrkan) och det bästa av allt: inse att livet är en lagsport. Livet handlar inte främst om mig om att jag ska må bra, utan om oss - familj, vänner, planeten, homo sapiens + andra djur - och att vi ska må bra tillsammans.

Men parallellt med det spåret måste det ju definitivt finnas ett fokus på det söndertrasade jaget (och även på det "ursprungliga" jaget, som inte kan skadas):

* Vem är jag?
* Vad vill jag?
* Hur sätter jag gränser?
* Vad kan jag?
* Hur håller jag mina förväntningar på mig själv på en realistisk nivå?
* Hur förmedlar jag till omvärlden vad jag behöver samt vad jag klarar och inte klarar?
* Hur möter jag omvärldens behov med mina begränsade resurser/förmågor, och inte minst:
* Vad gör jag med skammen över alla år i missbruk, i depression, misslyckanden som förälder, som människa? osv.