Min mamma kastade kameran, så alla bilder jag tog som barn har försvunnit.

Jag hade letat efter kameran där mina barndomsbilder fanns sparade, eftersom jag var nyfiken på hur jag såg ut som liten. Då berättade mamma att hon av misstag slängt den under en städning.

Jag blev omedelbart arg och konfronterade henne, men hon sa bara att hon var ledsen.

Hur mycket jag än tänker på det, så kan jag inte förstå hur hon kunde kasta kameran, och jag är så otroligt arg att det är outhärdligt.

Jag har nästan inga foton från min barndom. Vad ska jag göra nu?

Tror du att framtida teknik kan återskapa hur jag såg ut då? Jag dricker för att jag är så upprörd, deprimerad och arg. Hur kan jag hantera den här ilskan?

Teatern fortsätter, så nu har hon kastat en hårddisk också? Säkert. Förr i tiden fick inte särskilt många kort plats på en kamera innan man behövde avlasta den. Är hon helt dum i huvudet och kastat den i soporna, eller skulle hon åkt till återvinningscentralen med både en kamera och en hårddisk. Bullshit.

Det måste ju finnas andra som tagit bilder där du är med vid högtider och liknande även om just du inte alltid varit huvudobjektet.

Far- och morföräldrar, fastrar och mostrar, farbröder och morbröder, skolkamraters föräldrar osv, osv.

Sätt igång att fråga runt.

För säkerhets skull hade jag sparat bilderna i en kamera och på en extern hårddisk… Vem kunde någonsin tro att de skulle kastas bort? Jag står verkligen inte ut, det känns så orättvist. Om det åtminstone hade blivit en brand och allt brunnit upp hade det varit lättare att acceptera, men nu var det inte ens jag som slängde dem – det var min mamma som gjorde det helt på eget bevåg. Jag kan verkligen inte förstå varför hon gjorde en sån här galen grej…