Hitta på tvång, kan man det?

Jag har fastnat i en tankeloop som jag inte kommer ur.

Tänk om jag münchhausar mina tvång och regler? Att jag upprätthåller allt på låtsas och egentligen kan sluta när som helst. Men som innebär att jag därför inte slutar, för att jag vill låtsas. Och så går det runt.

Jag tänker att känslan av att inte vilja utföra tvångsbeteenden eller följa egenuppsatta regler, men ändå fortsätta är en del av det hela?

Frågan är alltså om det är möjligt att lura sig själv att man har tvång? Hur vet man om det är på riktigt eller påhittat?

Mycket ovanligt - men låt oss anta en tonåring med en kompis som den beundrar. Kompisen gör någon konstig grej - innan den börjar äta eller dricka håller den för öronen en sekund. Den beundrande frågar varför och får svaret "jag måste, annars dör min mamma och pappa". Detta är en ologisk tvångsfixering. Tonåringen börjar då med sin variant för att imitera. Den masserar sina öron tre gånger före varje måltid. Den har inget inre tvång men vill efterlikna sin vän.

Nej man kan inte hitta på tvång, då är det inget tvång. Om du upplever att du har tvångsbeteende så är det något som "tvingar sig på dig" och inget du gör frivilligt. Det är förmodligen någon som gaslightat sönder dig som fått dig att tro något annat. Kan du inte sluta med ditt tvångsbeteende så är det på riktigt, oavsett om anledningen till att du inte kan sluta är för att du "inte vill". Kan du inte så kan du inte. En del av sjukdomsbilden med tvångsbeteenden är väl att du själv vill ha tvångsbeteendet där? På samma sätt som en ätstörd person vill svälta sig? Eller som någon med beroendeproblematik vill knarka? Eller har jag fel? Det är inte munchausen, som är ett klassiskt och överanvänt begrepp för att förminska någons problem.

Det är jag som gaslightar mig själv. Försöker hitta en logisk förklaring på varför jag inte lägger av fast jag vill. Förut hade jag kontroll, jag bestämde och satte upp regler och nu frågar jag reglerna om lov och får nej. Det känns ologiskt, jag borde kunna ändra dem, strunta i dem, säga att jag är klar?

Och då tänker jag att jag egentligen fortfarande har kontroll, jag lurar mig till att tro att jag måste göra så här? Att jag vill ha det så här?

Den delen i dig som är ditt riktiga jag är den som vill lägga ner. Sen finns det en annan del i dig som består av ditt psyke med tankar och känslor som inte vill lägga ner (där sjukdomen är). Därför upplever du kognitiv dissonans (att du har två motstridiga tankar/viljor som säger emot varandra), förmodligen därför är du förvirrad över om "du verkligen vill lägga ner eller inte". Vården kan ge dig resurser som du själv inte har. Sök hjälp där.

Nu blev det logiskt. Tack för att du svarade, det betydde väldigt mycket.

Det där låter ju minst sagt intressant, och en ganska genialisk form av självförvirring om det stämmer. Att medvetet konstruera ett system för att simulera tvång, är det inte lite som att bygga sin egen personliga Kafka,roman? Men seriöst, om du känner dig så här, kanske det vore värt att prata med någon professionell snarare än att försöka dechiffrera din egen hjärnas skämt.

Ja, och då faller det på sin orimlighet för vem vill leva i en kafkaartad tillvaro? Men jag kanske vill det för att jag vill ha uppmärksamhet, vara speciell eller något? Det vill säga münchhauser allt. Men det är orimligt eftersom jag verkligen inte vill ha omtanke eller uppmärksamhet. Jag vill bara få vara ifred, lösa det själv.

Och då tänke jag att det kanske också är skapat av mig för att passa in i bilden som sjuk i huvudet? Klart man vill vara ifred.

Men kognitiv dissonans, det är nog där jag befinner mig. Allt är på riktigt, jag har inte kontroll (aldrig haft?) nu jag bråkar med mig själv för en del av mig är less men inte den andra.

Det känns inte rätt längre, det känns som hittepå igen. Jag vet inte om jag säger nej för att följa ett tvång eller nej för att inte upptäcka att allt egentligen är påhitt. Och så är jag fast här, som i ett limbo. Hur vet andra om de mår dåligt på riktigt?

Jag återkommer till det här. Det går alltså inte att hitta på tvångsbeteenden? Är man tvungen att göra A så är A ett tvång? Och om det ändå skulle kunna vara påhittat... då kanske det är ett tvång ändå? Att det blev på riktigt tillslut, eftersom det inte går att sluta?

Så att egentligen är det irrelevant om det på påhittat eller inte.

vad är det du vill komma fram till?

Komma fram till om jag har ett riktigt problem eller om jag bara svamlar och borde skärpa mig.