Tjena, Flashback!
Har nyligen påbörjat min första termin på samhällsvetarprogrammet. Mitt inne i insparken och snart även dags för den första tentan. Kändes jättekul tills jag fick lite ledig tid att fundera på.
Jag tycker att programmet känns väldigt flummigt. Lärarna känns som några stereotypiska akademiker som bara är inom akademin eftersom de inte fick något annat jobb. Jag var medveten om att just dessa typer av ämnen kan leda till att man får kämpa sig in på arbetsmarknaden och att även då kan man hamna på ett jobb som t.ex. ligger långt bort osv.
Jag är 22 år gammal och kommer från en industriort i mellersta Sverige. Har tidigare kört bla. lastbil och jobbat på en bilskrot. Ganska tråkiga jobb i längden, men jag tycker ändå att det var ganska bekvämt med knegarjobb, där mycket blir att kännas väldigt familjärt, speciellt om man har bra kollegor.
Min ambition var väll egentligen att få något jobb på kommunen i hemstaden, ingenting med supermycket prestige, men som inte innebär att man måste slita ut kroppen.
Känner väll inte att jag har jättemycket gemensamt med de som faktiskt verkar plugga samhällsvetenskapliga ämnen, utan jag saknar det drivet och ambitionen som många inom bla. min klass verkar ha.
Jag vet att det är många på detta forum som har varit i ganska liknande situationer och även många som har bra koll på hur bla. Arbetsmarknad ser ut.
Jag har därför några frågor åt er.
Hur ser arbetsmarknad och framtidsutsikten för samhällsvetare ut i Sverige? Och isånnafall, är det verkligen värt att lägga 3 år av studier på detta?
Är det någon som har varit i situationer som där det känns ungefär som det jag beskriver, isånnafall, vad gjorde ni?
Jag vill verkligen inte bli som de som har höga studiekostnader och tvingas ta irrelevanta skitjobb, bara för att utbildningen som de gick visade sig suga. Finns kortare utbildningar i min hemkommun som garanterat leder till jobb, så funderar nästan på om man ska gå någon sådan istället.
Är sjuk, därför är min text inte så bra som den hade kunnat vara. Tack för överseendet
Har nyligen påbörjat min första termin på samhällsvetarprogrammet. Mitt inne i insparken och snart även dags för den första tentan. Kändes jättekul tills jag fick lite ledig tid att fundera på.
Jag tycker att programmet känns väldigt flummigt. Lärarna känns som några stereotypiska akademiker som bara är inom akademin eftersom de inte fick något annat jobb. Jag var medveten om att just dessa typer av ämnen kan leda till att man får kämpa sig in på arbetsmarknaden och att även då kan man hamna på ett jobb som t.ex. ligger långt bort osv.
Jag är 22 år gammal och kommer från en industriort i mellersta Sverige. Har tidigare kört bla. lastbil och jobbat på en bilskrot. Ganska tråkiga jobb i längden, men jag tycker ändå att det var ganska bekvämt med knegarjobb, där mycket blir att kännas väldigt familjärt, speciellt om man har bra kollegor.
Min ambition var väll egentligen att få något jobb på kommunen i hemstaden, ingenting med supermycket prestige, men som inte innebär att man måste slita ut kroppen.
Känner väll inte att jag har jättemycket gemensamt med de som faktiskt verkar plugga samhällsvetenskapliga ämnen, utan jag saknar det drivet och ambitionen som många inom bla. min klass verkar ha.
Jag vet att det är många på detta forum som har varit i ganska liknande situationer och även många som har bra koll på hur bla. Arbetsmarknad ser ut.
Jag har därför några frågor åt er.
Hur ser arbetsmarknad och framtidsutsikten för samhällsvetare ut i Sverige? Och isånnafall, är det verkligen värt att lägga 3 år av studier på detta?
Är det någon som har varit i situationer som där det känns ungefär som det jag beskriver, isånnafall, vad gjorde ni?
Jag vill verkligen inte bli som de som har höga studiekostnader och tvingas ta irrelevanta skitjobb, bara för att utbildningen som de gick visade sig suga. Finns kortare utbildningar i min hemkommun som garanterat leder till jobb, så funderar nästan på om man ska gå någon sådan istället.
Är sjuk, därför är min text inte så bra som den hade kunnat vara. Tack för överseendet
