negativa symptom av psykossjukdom

Jag undrar om hur negativa symptom yttrar sig för folk med psykossjukdom, själv har jag fått schizofreni på pappret och jag vill berätta mina erfarenheter, men undrar också hur det kan yttra sig från person till person, ni som känner någon med psykossjukdom eller om ni själva har det får berätta.

Det är en väldigt stor skillnad mellan mig och folket i min omgivning. När jag umgås med familjemedlemmar och annat folk (vilket inte händer så ofta då jag är en väldigt isolerad människa) men vad jag noterar är att de andra människorna verkar ha en slags livsglädje och ett engagemang. De tycker om sina liv, deras yrken, deras intressen och deras relationer, och de strävar efter saker och ting, men jag känner ingen ork till att ens bry mig om mitt liv eller andra människor.

Innan jag fick min första psykos hade jag väl det som alla andra, hade ambitioner som jag kämpade för att förverkliga, och trivdes med livet. Tyckte livet var underbart i vissa stunder, jag njöt på ett sätt som inte verkar fullt möjligt nu förtiden.

Jag utstrålar inte lika mycket glädje, och min mimik är nästan obefintlig, jag kan inte lé eller skratta.
Och jag kämpar för att komma tillbaka på rätt spår, i den mån det går.

Men vad som har hänt med mig är att jag sitter i soffan med min laptop och bara flummar över metafysiska koncept som solipsismen och att livet é en dröm. Inget känns verkligt.

Har varit på ett par praktikplatser men tappat dessa positioner pga att jag inte bryr mig. Det är så svårt att bry sig, jag fattar inte vart människor får den här bry-heten inom sig.

Är inte deprimerad bara helt likgiltig just nu känner jag. Och det beror på schizofreni, eller nåt. som jag fått på pappret.

Jag såg en dokumentär om han där Rickard Andersson eller vad han hette (örebro skolskjutaren) och jag la märke till vissa beteenden som framträdde när han gick i skolan och mådde sämre, hans skolsköterska sa att han hade depression och vanföreställningar, han hade svårt att vistas i sociala sammanhang. Och det slog mig hur likt mig allt detta var, i slutet av min skolperiod, när psykossjukdomen började yttra sig hos mig. Blev skit rädd för människor och kunde inte sitta i matsalen med folk, jag brukade ha vänner men jag kunde inte ens se dem. Än idag kan jag inte kolla folk i ögonen när jag pratar med dem.

Det jobbigaste är när jag tänker tillbaka på den tiden när jag var frisk, för jag såg livet som meningsfullt och en positiv upplevelse. Men nu befinner jag mig i ett evigt mörker.

Sorry för det deppiga inlägget, vill komma itu med vad som drabbar oss schizofrena, det är inte bara psykotiska symptom utan även detta.

Någon som har liknande erfarenheter eller kanske känner någon som har drabbats av detta? Hur är de att handskas med, vad ser du i en sådan person?

Schizofreni brukar ju visa sig i 20 årsålder hos män och du uppvisar ju alla symtom på just den psykossjukdomen tror inte alls på att du skulle ha autism som Rickard Andersson! Tror också att bristen på livsglädje kan bero på de mediciner du får. Läkaren borde ställa in din medicin så du mår bättre!

sant. medicinerna tar bort dopaminet

Jag kan inte svara på dina frågor men jag vet att ögonkontakt är något som kan trigga vid psykossjukdomar och inte enbart vid autism. Vid autism finns även en erkänd känslighet för psykoser. Så ja, din iakttagelse av att han kan ha haft tidig debut av psykosjukdom kan mycket väl stämma. Han kan även hat en försämring av autistiska drag pga att det blev svårare att hänga med jämnåriga men också eventuella trauman.

Killar som är "nollade" är generellt, gravt traumatiserade, autistiska eller schizofrena.

Ärligt talat så tror jag att de som arbetar inom psykiatrisk verksamhet är alltför dåliga på sina arbeten för att kunna ställa diagnoser. När det är klart och tydligt en viss sjukdom såsom vid schizofreni, så blir det lättare. Har precis hört talas om Rosenhan-experimentet och inte hunnit kolla så mycket kring det men forskare, läkare, sjuksköterskor. Alla verkar driva saker till överdrift för personlig uppmärksamhet


Det viktigaste för dig är en bra balans på dina mediciner. Givetvis inga droger och helst inte heller alkohol. Om du snöar in dig på ämnen andra är ointresserade av är ovidkommande så länge de inte triggar psykoser.

Du har en allvarlig hjärnsjukdom. Folk tar det aldrig på samma allvar som om du varit tydligt fysisk sjuk men du är sjuk på riktigt men din sjukdom är såpass otrevlig att den sätter sig på din hjärna och slår ut den utan att det syns utåt vad du tvingas kämpa med. Därför är det bara medicinering och hälsosam mat och livsstil som fungerar för dig. Såklart är all kognitiv aktivering bra men problemet är att du måste tvinga dig igenom saker hårdare än andra.

Dina mediciner är A och O.

Låter som depression, det handlar ofta om tappad livslust inte att man är ledsen och gråter hela tiden.

Du får upprätta disciplin. Nyttig mat, motion, och så upprätthålla detta i ett antal veckor först, och sedan utvärdera. Det kommer att kännas lite bättre.

Har du haft dina mediciner länge, eller har du börjat nyss? Det tar ett tag innan kroppen vänjer sig.

Det minsta (lindrigaste) man kommer undan med är - tror jag - ett enormt kompensationsbehov, att vilja vara perfekt som en sorts "superkid". Det beteendet brukar uppfattas som lite töntigt i en del (känslomässiga) sammanhang - så då riskerar man en sorts mjuk prestationsångest för att bli mer harmonisk. Det handlar väl om en stigmatisering - men även om egna skuldkänslor. Det tog mig många år innan jag slutade bry mig - och det var två smärre episoder, så jag kan bara tänka mig att detta är arbetssamt under en lång psykkonvalescens. Det innebär höga självmordsrisker, något som inte borde vara så. Det är väldigt lätt att definiera hur en psykiskt sjuk är - men nästan omöjligt att definiera hur en psykiskt frisk är...

När hade du din senaste psykos? Det tog mig två år att komma tillbaka till ungefär samma som innan psykosen. Men det tog bara några månader att ta sig ur hålet. Efter min psykos blev jag deprimerad. Allt var nattsvart och jag behövde andra människor för att bara ta mig genom dagen.

Jag brukade vara lycklig, innan psykosen, då och då, över små saker oftast, nu är det nio år sedan jag hade min sista (senaste?) psykos och har inte känt mig lycklig ännu. Men tillfreds har jag känt mig. När jag äter och motionerar som man ska.

Börja ät mat lagad från grunden, undvik UPF (Ultra Processed Foods), vill du äta kakor, till exempel, får du baka egna kakor, knåda degen för hand också. Det är viktigt att du har kontakt med din kropp och dina erfarenheter. Börja gärna med mindfulness eller meditation 20 minuter om dagen.

Motionera är viktigt, gå 50 minuter om dagen och gör något litet träningsprogram, det finns många sorter att välja mellan. Effekten börjar omedelbart, men till en början är den liten, om du är en "low-responder" får du vänta flera månader på att känna någon skillnad. Om du vill känna effekt tidigare får du träna mer, fyra timmar om dagen i promenadtakt kan behövas.

Vilka mediciner tar du? Olanzapin? Risperidon? M.fl? försök dra ner till ett minimun, tala med din psykolog. Försök känna efter vad som händer i din kropp när du tar de olika medicinerna.

Jag fick flera olika mediciner, testade att ta några som de sa skulle vara bra och inte beroendeframkallande. Men jag tyckte inte att det var bra. Slutade med dem och Risperidonet som jag tyckte gjorde mig rigid i tanken och stel i käkarna. Har bara Olanzapin kvar och lägsta terapeutiska dos 5 mg om dygnet. Blir mindre kreativ av Olanzapinet, men nu när kroppen vant sig är det inte så farligt stor effekt.