Kronisk ilska som börjar utvecklas?

Under hela mitt liv har jag ALDRIG varit utåtagerande eller någon som lätt blir retlig av mig. Jag brukar vara en väldigt optimistisk, glad människa som tycker om mitt arbete, familj, intressen, mm.

Just nu befinner jag mig i en situation där jag i 6 månader sitter på tvångsvård pga missbruk.

Jag får ingen vård, som jag FAKTISKT vill ha för mitt missbruk, och är enbart förvarad.

Jag medger att när det kommer till att bli mer ”tålmodig” och insikten att man inte kan få som man vill alla gånger har varit lärorika läxor för livet.

Just nu har jag suttit 1/2 månad av tvångsvården.

Jag saknar förstås mitt arbete (är sjukskriven åtminstone så kunde vart värre), är arg på mig själv över faktumet att jag är själv ansvarig till att jag är där jag är, liksom besviken. Jag förtjänade definitivt och behövde en hård konsekvens.

MEN vid detta laget är det mer eller mindre tortyr, som att sitta som ett djur i en bur. Inget privat liv, möjlighet ut på saker, någon form utav psykiatrisk eller återfallsprevention vård, utan blir enbart given mat, och en säng att sova i mer eller mindre.

För att hantera isoleringen från omvärlden tränar jag varje dag för att få utlopp.

Men jag känner för varje dag hur jag bygger starka saker som Hat, vrede, ilska, och aggressiva beteenden i form av att jag fysiskt vill förstöra allt runt omkring, något som jag inte kan känna igen med mig själv.

Jag är arg dygnet runt, försökt träna, meditera, prata med någon jag litar på, bla bla bla, men det enda jag känner som börjar hjälpa är bokstavligen att skrika som en dåre eller förstöra något föremål.

Jag retar mig på bokstavligen ALLT numera, och har inte tålamod alls längre utan lär gå undan och isolera mig för att inte förvärra min situation.

Mitt blodtryck är konstant högt, får huvudvärk av att jag konstant är arg, och är väl mest bara att jag som inte verkar kunna ACCEPTERA faktumet att jag inte kan göra någonting åt detta, utan lär sitta av tiden, men eftersom jag VILL ändra mitt liv, och går utan vård, så är jag så otroligt HATISK mot hela konceptet med denna ”tvångsvård” då ”vård” är utebliven.
Itu med detta känner jag mig maktlös, vilket jag fruktar börjar väcka något i mig jag inte trodde jag hade. Jag förstår själv att denna ilska är över att jag känner mig rädd att jag inte får ut någonting bra av detta eller får hjälp, och kommer gå ner mig mer under denna tid, ta återfall när jag kommer ut, och mest sannolikt bara avsluta mitt liv om det blir ohanterligt, för jag pallar inte fler år av missbruk, utan snabbar hellre isåfall på processen än att sakta döda mig själv.

Vad i helvete ska man göra? Enbart konstruktiva och faktiska seriösa svar tack.

Jävligt svår siyuation och svårt att ge bra råd, har varit i samma båt men det var bara en vecka..Så jag vet i fan hur man löser det. Jag mådde skit o var på skithumör efter en vecka s´å jag hör dig..Lycka till

Vad grundar sig ilskan i egentligen? Att du går misste om saker i livet, för de e på paus?
Att du känner dig kontrollerad. Självhat för din historia?
Självhat av insikt för va du kanske utsatt andra för?
Bra jobbat du tog tag i dina problem.
Hat kanske e sorg? Ja brukar bli arg när ja egentligen e ledsen. Får alltid påminna mig själv, hallå du e ledsen, gråt istället för o brusa upp dig.

Skriv ner alla tankar som uppstår under ilskan så kanske du finner svar där

Ilskan grundar sig i faktumet att jag inte kan begripa HUR jag kan ha varit så naiv och arrogant i den aspekten att jag inte trodde mitt liv tillslut skulle få såna allvarliga konsekvenser som detta.

Jag älskar egentligen livet, älskar och saknar den vardagen jag brukade ha nykter med arbete där jag kände jag åstadkom något varje dag, spendera tid med dom jag älskar, och spendera tid på mina intressen. Nu kan jag inte göra någonting av det.

Är i vanliga fall väldigt mycket att jag vill vara i kontroll och styra, gillar man inte det sätt jag vill ha så har jag kastat ut folk ur mitt liv och varit totalt tvär att anpassa mig.

Nu indirekt är jag tvingad vore säg jag vill eller inte att anpassa mig till nuvarande ohumana, nedvärderande förhållanden på tvångsvård (min åsikt). Och detta kan jag se positivt på i aspekten att jag får lära mig att man inte alltid kan få som man vill, men det är verkligen 0 nu jag kan styra själv.

Saknar min självständighet, att värdera mig själv och skapa en vardag jag känner att jag utvecklas, åstadkommer något vettigt, och tar vara av min tid. Nu känner jag bara hur dagarna sakta gör mig tokig pga understimuleringen.. Och HUR JAG TROTTS EN VILJA av själv kärlek att jag vill hjälpa mig själv, rent ut sagt inte KAN göra det. För i denna situation kan jag inte få vård som jag helt klart behöver.

Kämpa igenom tiden och planera vad du ska göra när du kommer ut. Du har ju tillgång till internet och det är ju ett stort plus.

låter som du vuxit upp med antingen fria tyglar, frånvarande vuxna, eller bortskämd, eller den som "aldrig gör fel" o aldrig blir tillrättavisad. föräldrar som ser mellan fingrarna (bryr sig inte).
bra du ser lärdomen i det. de kommer säkert hjälpa dig för framtida samarbeten.
när du kommer därifrån kan du se de som att du e pånyttfödd, så du kommer ut som dit nya jag, en uppdaterad och bättre version. de kan du va stolt över. en person som förespråkar kärlek, ömsesidighet istället för det gamla race som du blivit inlärd som ändå bara ledde till elände.

bra idé, skriva ner mål o önskningar för livet

Precis! Det är exakt dit jag vill komma och bli så, och göra att det blir sant och ett bra utfall av det här.


Det är väl det som gör att jag fortfarande kämpar på som du säger, vara en bättre version av mig själv, det är bara därför det skrämmer mig att jag börjar bli som jag skrivit ovan, och vill istället finna sätt att kunna finna acceptans, sinnesro, och inte ha denna ilska fortsätta bygga på. Det känns som jag hanterar ilskan på fel sätt, att jag liksom bara blir retlig, eller arg, men inte får något utlopp tillräckligt för det istället blir att det bygger bygger tills det tillslut blir explosivt och okontrollerbart och det känns inte som sättet jag gör nu verkar sunt i längden.

Ska även tillägga att jag tror jag har problem att hantera dessa ”svåra” känslor för jag kan vara ärlig och erkänna att jag alltid flytt från det med droger eller alkohol förr, för att slippa ”gå igenom det”.

Jag har på så sätt varit feg, och gjort det lätt för mig, och finner att mina verktyg och strategier att hantera sorg, ilska, eller vad som helst, är svår för mig att hantera då jag ärligt rymt från att lära mig och hitta sådana sätt pga att jag alltid använt istället.. Kanske det är därför jag inte har åstadkommit någon hälsosam strategi ännu att hantera denna djupa frustration och känsla av förlust av kontroll.

föräldrar förväntas lära barn identifiera känslor och lära dom känsloreglering.
själv hade jag ingen sådan vuxen. fått läsa mkt på nätet, böcker, kbt
ibland förstår ja fortfarande inte vad ja känner, eller mer att ja förnekar.
ibland förstår ja direkt men kanske skäms, för blir osäker på ifall de e tilltåtet att känna som ja gör.

prata med dom som har hand om dig nu. nyttja på bästa sätt. pumpa på information och få verktyg me dig. studera dig själv, och lär dig om dig själv.
vad är mina triggers? varför? hur hanterar jag det?
spännande att du börjar lära dig om dig själv. vi utvecklas ständigt och kommer df fortsätta lära oss om oss själva. väldigt kul o intressant kan ja tycka.

Tack för alla dina kommentarer, blev lite hoppfull åtminstone efter att jag insåg faktiskt att oavsett om det är en liiiten grej, så antar jag att jag sakta men säkert börjar lära mig lite mer om mig själv i alla fall och få lite mer självinsikt, men det kommer säkert fortsätta vara ett ständigt jobb resten av livet förstås.

de e de som e så spännande med livet. ja e alltid nyfiken på både mig själv och också dom runtom mig.
finns mycket man kan förbättra med sig själv, jobba för att ge sig själv dom bästa förutsättnignarna-
jobba med, inte emot sig själv.
sen måste man såklart landa lite då och då. man kan inte ständigt "jobba". man måste få tillåtas att "vara" också. acceptans i kombo med självutveckling.