Citat:
Ursprungligen postat av
Masinga
Håller med! Det är därför jag skapade tråden så vi kan lyfta fram filmer som verkligen är välgjorda istället för "blockbuster" trams.
Ah, ja i så fall ...
Som andra har tagit upp redan, finns ju så mycket bra men ur så många olika vinklar. Vissa filmer är rätt dåligt gjorda men har ljuvligt själsligt budskap, som "Nyckeln till frihet". Andra är visuellt behagliga men naiv story. Vissa är provokativa på precis rätt sätt, andra är bara suveränt gjorda men helt skruvade, typ "Pulp Fiction", och ibland gillar man bara filmer för dom träffar ens egna privata strängar, och ibland bara för som råkar träffa precis det sinnestillstånd man själv har i den fasen av ens liv, utan att bara en bra film i sig självt.
Att filtrera fram fullständiga tior, som 'ingen talar om' blir grymt svårt, och kräver rejält tankearbete. Vete fan om man orkar ta det på fullt allvar
Jag gillar tyska filmer själv, alltså med tyskar och gjorda av tyskar. Det är sån ini helvetes kvalitet i varenda aspekt, skådepelare, manus, nyansepassningen, varje aspekts oändliga flerdimensionalitet, tajming .. bildspråket kan vara lite sisådär ibland, men precis som Bergman - det är inte en enda nyans/perspektiv/dimension som dom liksom missar att få med.
Das Boot (absolut director's cut, ingen annan version) och Der Untergang är förstås superkända, men typ ..
"De andras liv" (Das Leben der Anderen, 2006)
"Blecktrumman" (Die Blechtrommel, 1979)
"Vågen" (Die Welle, 2008)
"Spring Lola" (Lola Rennt, 1998)
"Der Baader Meinhof Komplex" (2008)
osv.
Mer överlag:
Det mesta styrt av Ingmar Bergman förstås. Han är så grymt pedagogisk och missar sällan måltavlan, eller gör halvdana jobb. Lite gubbig, och gammandags stil.
Även det mesta av kontrollfreaket Stanley Kubrick, lämnade aldrig en detalj förbisedd eller oberörd. Helt annan surrealistisk stil än Bergman dock.
Möbelhandlarens dotter (2006) TV-drama i sju delar, ibland de bättre skildringar jag sett av familjedynamiker och generationer inom film.
Man on wire (2008). Ren budskapsfilm, närmast hemgjord, om att följa passion, känsla, och sin egna natur, vart den än tar dig. Galet eller inte.
Dansar med vargar (1990), med äkta live buffeljakt från hästrygg! Fantastisk dokumenterande om de sista indian samhällena i USA, och skillnaden i livsinställning mellan det levernet och den europeiska livsinställningen.
När Lammen Tystnar (1990). Nästan alla nyanser sitter som en fläskläpp här. Även det kyliga, jordnära, osmickrande färgmiljön och känslan. Psykologiskt extrem, men även relativt psykologiskt korrekt.
Good Will Hunting (1997), billig produktion, men ljuvligt jordnära budskap, om en ung mans ensamhet och väg till att börja förstå- och förverkliga sig själv, fången i ett mentalt fängelse av kombinationen barndomstrauman, överbegåvning, lögner och mindervärdeskomplex.
Ordinary People (1981), en ung mans väg att försöka förstå sig själv och sin familj, och sakta börjar finna att anledningen till varför allt är så konstigt är att modern ovetandes lider av en narcissism.
Min vänstra fot (1989). Hur en pojke född med CP ses som en vårdkrävande grönsak, tills en dag han tar upp pennan och skriver, med sin vänstra fot.
Gandhi (1982). Dokumenterande, om en av världens största frihetskämpar någonsin.
Solens Rike (1987). En brittisk pojkes väg genom japanska fångläger under andra världskriget, en värld eller en situation som han knappt ens förstår.
Ben Hur (1959)
Allt eller inget (1997)
Triumfens ögonblick (1981)
Återstoden av dagen (1993)
Kes - falken (1969)
The Crying Game (1999)
Den tredje mannen (1949)
Kort möte (1945)
Den engelske patienten (1996)
2001 (1968)
Moulin Rouge (2001) tycker jag är kul. Festlig, konstnärligt blödig förstås, och flera av skådespelarinsatserna är dåliga, men berättartekniken och bildspråket är riktigt häftigt. Lite samma sak med ljuvligt och skruvat passionerade Jeanne d'Arc (1999) av Luc Besson, som tyvärr tappar styrfarten mot slutet av filmen.