Första tiden tillbaka på jobbet efter BF

Du pratar om att "förstå" andra, ändå börjar du på sedvanligt sätt att vara nedlåtande. Förstår du inte att du är en stereotyp, en enfrågepapegoja?

Jag har inte bett om en "intellektuell debatt" i ämnet, du verkar dock bara ha en sträng på din lyra så jag förstår att du genast greppar efter den enda kryckan du känner till.

Anledningen till att jag kan avfärda "en pappas känslor" är för att jag själv är en pappa, jag har varit i samma situation och av erfarenhet lärt mig att bölande inte betalar hyran.

Lärde ni inte er på fina universitetet att empati inte nödvändigtvis betyder att bölande ska bemötas med stödbölande? Jag kan absolut sätta mig in i TS situation, det betyder dock inte att jag måste smeka TS ego. Livet är hårt, gilla läget.

Världen tar inte hänsyn till känslor. Om man är för egoistisk och enbart låter sina egna känslor styra kommer det att inverka skadligt på arbetslivet, bekantskapskretsen och i praktiken alla andra situationer där andra människor är inblandade. Man tappar den sociala fingertoppskänslan som säger att universum inte kretsar kring en själv.

Du försöker vara så oerhört emotionell men ändå kan du inte förstå mina känslor i detta ämne, du väljer istället att börja mästra mig som en tondöv byfåne. Gå om kursen, jag känner att du missat mycket på vägen.

Du förstår inte oss män, utan försöker uppfostra oss som kvinnor och blir förutsägbart bitter när det inte fungerar. Sopa.

Det ironiska är att TS gör det du påstår saknas – han efterfrågar strategier för att hantera sina känslor - så de inte styr. Du avfärdar mitt förslag - min strategi - som "stödbölande", något som är mer rationellt än det du föreslår utifrån din cynism - att skita i att bearbeta känslor öht.

Din erfarenhet är din, men den ger dig inte rätt att avfärda andras känslor som irrelevanta. Att du behöver klä din cynism i en lång uppsats av personangrepp säger något om hur hotad du blir när någon lyfter ett annat perspektiv.

Hej.
Fick vårt första barn i början av juli och jag var hemma med henne i 7 veckor och livet var helt underbart.
Är väldigt mån om att vara närvarande och delaktig i omvårdnaden, gör precis allt jag kan när jag kan med henne.
Nu har jag börjat jobba igen, och känner mig så sjukt nedstämd över att förlora så mycket tid med henne, och jag är orolig att våran relation blir sämre och sämre för varje dag jag är på jobbet.
Och hon har även kvällsoro och blir jätteledsen på kvällen och det enda som verkar hjälpa är att ligga vid bröstet så det blir inget tillfälle under veckodagarna för mig att ha henne nära.

Någon som känner igen sig och vill dela med sig av sina tankar/strategier?

Kul att det klassiska familjelivs-uttrycket BF har blivit så etablerat, att det används i en helt oironisk trådstart på Flashback.

För en som inte hängt med, vad betyder BF?

Ursprunligen "beräknad förlossning", men med tiden har det börjat betyda den tidpunkt då barnet föddes.