En fördel med att han levt i över femtio år, är att man kan se förändringar över tid väldigt tydligt.
Som jag minns det från när jag var liten, så var det kvinnorna som höll i pengarna och var "ekonomiska". Även om hon tjänade mindre, så var det hon som betalade räkningarna, såg till att det handlades billigt på Ellos, kollade extrapriser i affären och att det blev av att göra långkok (hade farsorna fått bestämma 1977, så hade det blivit pommes, grillkorv och mellanöl varje kväll). Om männen ville köpa något, så frågade de sin fru/sambo om de hade råd.
Det var förstås en konsekvens av att män inte antogs klara sig själv. Ofta flyttade de direkt från mamma till samboskap, och OM de mot förmodan hade en så kallad "ungkarlslya" några år, så var det mest en festlägenhet, och man åkte hem till mamma med tvätten. Målet var inte "självständighet" för varken män eller kvinnor.
Men utan att överdriva, så har ju saker förändrats. Jag har fått intrycket av att sparande har blivit en stor grej för många unga män, och att de har superångest för att inleda ett förhållande, när de tänker på vilka konsekvenser det skulle ha för deras konsumtion och för deras ekonomi.
Könskriget är ju en realitet idag, och män har inte särskilt höga tankar om kvinnor (de agerar "ologiskt", är känslomässiga och är oförutsägbara). Män idag verkar knappast kunna njuta av att skämma bort den han älskar, utan sitter snarare och kallsvettas över risken för att hon inte tar det billigaste på menyn.
Här på Flashback verkar det finnas drivor med unga män som är "ekonomiska" (som de själva kallar det), och som verkar lida av det. De inleder inga förhållanden, de förverkligar inte sina drömmar, de längtar inte efter något. De verkar bara svettas över sina sparkonton. De gråter när de skiter, och känner sig "ägda" när de lönearbetar. De verkar inte lyckliga idag, och frågan är vad det är för sorts lycka de ser vid horisonten, när de till slut sparat så mycket att de kan hoppa av "ekorrhjulet".
Jag bara kom att tänka på det, att de här männen FANNS helt enkelt inte för femtio år sedan. Visst fanns det snåla män, men de ansågs allmänt avvikande och som kufar. Idag verkar det mer regel än undantag.
Känner ni igen det här, eller är jag ute och seglar?
Som jag minns det från när jag var liten, så var det kvinnorna som höll i pengarna och var "ekonomiska". Även om hon tjänade mindre, så var det hon som betalade räkningarna, såg till att det handlades billigt på Ellos, kollade extrapriser i affären och att det blev av att göra långkok (hade farsorna fått bestämma 1977, så hade det blivit pommes, grillkorv och mellanöl varje kväll). Om männen ville köpa något, så frågade de sin fru/sambo om de hade råd.
Det var förstås en konsekvens av att män inte antogs klara sig själv. Ofta flyttade de direkt från mamma till samboskap, och OM de mot förmodan hade en så kallad "ungkarlslya" några år, så var det mest en festlägenhet, och man åkte hem till mamma med tvätten. Målet var inte "självständighet" för varken män eller kvinnor.
Men utan att överdriva, så har ju saker förändrats. Jag har fått intrycket av att sparande har blivit en stor grej för många unga män, och att de har superångest för att inleda ett förhållande, när de tänker på vilka konsekvenser det skulle ha för deras konsumtion och för deras ekonomi.
Könskriget är ju en realitet idag, och män har inte särskilt höga tankar om kvinnor (de agerar "ologiskt", är känslomässiga och är oförutsägbara). Män idag verkar knappast kunna njuta av att skämma bort den han älskar, utan sitter snarare och kallsvettas över risken för att hon inte tar det billigaste på menyn.
Här på Flashback verkar det finnas drivor med unga män som är "ekonomiska" (som de själva kallar det), och som verkar lida av det. De inleder inga förhållanden, de förverkligar inte sina drömmar, de längtar inte efter något. De verkar bara svettas över sina sparkonton. De gråter när de skiter, och känner sig "ägda" när de lönearbetar. De verkar inte lyckliga idag, och frågan är vad det är för sorts lycka de ser vid horisonten, när de till slut sparat så mycket att de kan hoppa av "ekorrhjulet".
Jag bara kom att tänka på det, att de här männen FANNS helt enkelt inte för femtio år sedan. Visst fanns det snåla män, men de ansågs allmänt avvikande och som kufar. Idag verkar det mer regel än undantag.
Känner ni igen det här, eller är jag ute och seglar?