Bara jag som slutat besöka ställen med folkmassa - normalt i dagens samhälle?

Hej,

jag undrar om jag egentligen är överdriven rädd/paranoid eller om de flesta känner likadant i dagens samhälle?

Jag vågar inte gå till olika typer av arrangemang, där massa folk finns. Framförallt om det är något typ av kristet-event. Även om det är lockande för ateister också, så känns det inte säkert. Jag tänker på terrordåd. Jag tänker på hämndaktioner, ifrån någon annan religiös person eller organisation som vill dominera. Eller bara allmänt ensam galning som vill göra något dåd.

Men det är inte alltid det är inom det religiösa arrangemang, som jag tänker på. Utan jag tänker på majbrasor, se på nyårsraketer avfyras på centrum/torget och andra ställen där massa folk samlas.

Jag tänker att närsomhelst kan det detoneras stora bomber, explosioner, bilkörning på folkmassa eller skjutningar med automatvapen o.s.v.

Det är inte så att jag blir ångestladdad. Jag känner bara vanlig rädsla eller något inom mig säger: ''Det är bäst att stanna hemma. Låt vännerna vara där, så kan jag göra något annat. Vara hemma eller något''.

Jag tänker dagens samhälle, så vet man ingenting.

Men jag undrar om det kanske rör sig om en överdriven rädsla?

Hur har ni andra det? Det har ju hänt så mycket, så det har väl påverkat en och annan? Så man försöker ju ta förnuftiga beslut och det är inte alltid man känner känslor, så som rädslor. Utan att man tänker bara logiskt att något kan hända.

Hur ofta ordnas det "kristet event"?

Jag går heller inte ut där det är folksamlingar, inte för att jag är rädd för nån smäll eller terror, men av den enkla anledningen, att jag inte orkar vara i stora folksamlingar. Vad är nöjet med det? Trängas, barnvagnar, idioter och nån halvtaskig människa som babblar på scen.

Antagligen en form av torgskräck.

Jag undviker för det mesta folkmassor, men inte på grund av oro, utan på grund av att jag tycker de är jobbiga. Enda gången jag tänker i förbigående på terrordåd är i rusningstrafiken i tunnelbanan. Åtminstone när en fullpackad tunnelbana åker över Skanstullsbron. Sannolikheten att jag själv skulle drabbas av terrorbrott är dock försvinnande liten.

Här i Stockholm är det i så fall nog mycket mer sannolikare att drabbas av de gängkriminellas skottlossningar, bombdåd, anlagda bränder, rån, upplopp eller allmänna dominansbeteende. Och detta kan ske på många ställen under dygnets alla timmar. Samtidigt går det ju inte att oroa sig för det heller, om man nu lever här. I så fall är alternativet att flytta.

Sannolikt inte normalt, för då hade vi inte haft folkmassor.

Nja, det behöver inte alls handla om agorafobi.
TS beskriver ju att anledningen är oro för attentat av något slag. Agorafobi handlar mer om att man är obekväm med offentliga platser med folksamlingar och en tro om att man inte kan lämna platsen om något händer och man skulle behöva det.
Men jag är ingen expert på agorafobi.
M v h
RFT (f d parterapeut och familjerådgivare)

Det är inte skräck för torget, för den vida öppna piaZZan. Det är för oss Max Schreck för alla peepsen som myllrar likt myror.

Med risk för errordåd av våldsbejakare, kvarlevande Kovid-virUS och kladdare så borde folk fly flocksamlingar.

Men omedvetenheten, är vad som whackar katten.

Vårt råd, till den som vill optimera oddsen få uppleva hägrande Trettiotalet: Stå fri, utav trängsel.

Det är sunt förnuft.
Gå inte heller ut bland människor utan heltäckande solglasögon. För att skydda ögonen.

I Sverige har vi egentligen inte haft några terrordåd, de få som ändå skett är i antal så få och begränsade i antal offer, att det går inte att motivera att man skulle vara rädd för att ett terrordåd ska ske i Sverige.

Jag tror att det beror på, ibland kan man bli väldigt trött på folkmassor och när man ser människor precis överallt hela tiden.

Jag är egentligen helt okej med folkmassor, men man frågar sig ibland är det värt besväret? T.ex gå på en musikkonsert och lyssna på dagens musik är ingen höjdare. Ljudkvaliteten är vedervärdigt låg och är det en stor folkmassa står man således där och varken hör (njuter?) eller ser särskilt bra.

Börjat undvika folkmassor delvis för att jag känt mig granskad som en potentiell våldsutövare

Statistiskt och om man tänker rationellt så har du rätt.
Dock är statistik inte ett verkningsfullt argument inför den som verkligen är orolig. Den personen behöver hjälp, kanske via KBT.

Oro är bara tecken på att man inte vet tillräckligt.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Sprängattentat_i_Sverige

Gustav är inte orolig, för Gustav håller sig informerad. Gör som Gustav!