Citat:
Du har dina äldre släktingar boende hos dig och har sagt upp dig från jobbet för att värda dem?
Den här ämnet får mig att koka och behöver skriva av mig.
Det som pågår i den tråden är bara en liten symptomblänkare av något långt mer djupt rotat: ett land som har byggt en kultur på att spotta på sina egna föräldrar och äldre. Efter decennier av statspropaganda, TV-soffor och glättiga magasin som matat generation efter generation med budskapet att ”bli vad du vill, du är ditt eget projekt, klipp banden bakåt” – står vi nu här. Sverige har lyckats bygga en kult där man ska förakta, inte vårda. Där ”boss babes” och individualismens plastiga glans lyfts till skyarna, medan de som byggde välfärdsstaten, slet ihop skatterna och fostrade barnen nu reduceras till en kostnadspost, ett besvär, något man helst outsourcar till någon med timanställning och trasigt språk.
Och samtidigt sitter folk på forum och diskuterar vad de ”skulle behöva i lön” för att ens fundera på att ta hand om sina egna gamla. Som om omsorg vore en sorts slavgöra man ska mutas in i. Patetiskt. Jag har själv bott och jobbat i fyra olika länder på tre kontinenter de senaste 20 åren – aldrig har jag sett en sådan iskall likgiltighet för äldre som i Sverige. I andra länder är de äldre familjens kärna, en respekterad generation som får plats vid bordet. Här? De ska helst gömmas undan på ett boende, så man slipper höra deras röst, och debatten reduceras till ett Excelark över timlöner.
Det är en kulturell död vi bevittnar. Ett folk som tappat banden bakåt, tappar också framtiden. För de som föraktar sina äldre, kommer själva aldrig att respekteras när de blir gamla. Och där, i det självförvållade tomrummet, ligger Sveriges framtid.
Det som pågår i den tråden är bara en liten symptomblänkare av något långt mer djupt rotat: ett land som har byggt en kultur på att spotta på sina egna föräldrar och äldre. Efter decennier av statspropaganda, TV-soffor och glättiga magasin som matat generation efter generation med budskapet att ”bli vad du vill, du är ditt eget projekt, klipp banden bakåt” – står vi nu här. Sverige har lyckats bygga en kult där man ska förakta, inte vårda. Där ”boss babes” och individualismens plastiga glans lyfts till skyarna, medan de som byggde välfärdsstaten, slet ihop skatterna och fostrade barnen nu reduceras till en kostnadspost, ett besvär, något man helst outsourcar till någon med timanställning och trasigt språk.
Och samtidigt sitter folk på forum och diskuterar vad de ”skulle behöva i lön” för att ens fundera på att ta hand om sina egna gamla. Som om omsorg vore en sorts slavgöra man ska mutas in i. Patetiskt. Jag har själv bott och jobbat i fyra olika länder på tre kontinenter de senaste 20 åren – aldrig har jag sett en sådan iskall likgiltighet för äldre som i Sverige. I andra länder är de äldre familjens kärna, en respekterad generation som får plats vid bordet. Här? De ska helst gömmas undan på ett boende, så man slipper höra deras röst, och debatten reduceras till ett Excelark över timlöner.
Det är en kulturell död vi bevittnar. Ett folk som tappat banden bakåt, tappar också framtiden. För de som föraktar sina äldre, kommer själva aldrig att respekteras när de blir gamla. Och där, i det självförvållade tomrummet, ligger Sveriges framtid.