Astralresor - egna erfarenheter och diskussion

Det var ett väldigt givande råd. Börja med Shamanism på Wikipedia. Har läst en bok av Graham Hancock, som berör shamanism rätt mycket, vid namn Supernatural: Meetings with the Ancient Teachers of Mankind.

Något tips på hur man ska bemöta dessa väktare vid tröskeln? Alltså rädslospärrarna, när man kommit ut ur vibrationsstadiet? Jag besvarar alltid dessa möten med ren och skär raseri, men då brukar astralresan, allt som oftast inducera i en mardröm där en till synes, mörk kraft har makt över en. I det stadiet blir jag alltid förvillad, skuggfigurer som attackerar en och förför mig in i ännu dimmigare trakter. Knepigt tillstånd, är inte riktigt i lag för att kunna förklara det ordentligt nog, men är det någon som känner igen sig?

Känner igen mig! När det väl händer är jag helt maktlös och då är det bara att ge upp och vänta på att det går över. Det bästa är att undvika det från första början t.ex. genom att inte vara rädd/arg.

Jag har själv ingen erfarenhet alls angående astralresor, men jag kan ändå ge dig ett mycket bra råd.
Det bästa sättet att bemöta rädslan är att undersöka den, försök aldrig undvika den. Håll dig lugn och fråga dig vad den där rädslan är för något och ta emot den, studera den- Du kommer förmodligen då att inse att det inte finns något att vara rädd för och den försvinner i samma ögonblick

Rädslan kommer som en oförberedd reaktion, jag har försökt att överkomma den flera gånger, men ändå så är rädslan fortfarande där för att möta mig. Sen när jag blir rädd, så blir jag automatiskt arg. Det gäller väl att behålla lugnet som ni säger, och försöka undvika kaotiska känslor som rädsla och ilska. Om dessa känslor nu dyker upp så får jag försöka acceptera känslorna, betrakta dem.

Får ta med mig det i min meditation, försöka förstå vad det är jag är rädd för, övervinna mina innersta rädslor. Det är svårt, men det är ingen omöjlighet att överkomma. Tack för era svar!

Känn känslan av hur det känns och hur du upplever att besegra rädslan. Föreställ dig det så börjar ditt medvetna spinna vidare lite mentala processer i det undermedvetna. Jag älskar känslan när man går från rädd, till att våga utmana allt mörkt.

Det lustiga här är att den enda gång jag har lyckats med en ren™ 100%:ig astralprojicering (d.v.s en som inte har utgått som en dröm i en dröm) är när jag har använt en offensiv strategi mot 'the dweller at the threshold'.
Jag provocerade 'honom' (den det) för att visa att jag inte var rädd. Jag kunde uppfatta att 'han' dock gillade detta för detta var tydligen vad 'han' försökte åstadkomma. Fel strategi kan man kanske då tänka?
Nej! Det som nu hände var att 'han' fick energi att skaka mig ännu hårdare (vibrationerna gick nu upp i taket kändes det som) varpå jag själv fick energi nog och tänkte att 'nu åker jag ut' (jag hade tidigare alltid stretat emot mindre vibrationer vid tidigare tillfällen eftersom jag inte VILLE astralresa) men åkte nu upp och ut genom väggen/fönstret på 2 sekunder (eftersom jag inte var sugen på att se min egen kropp sova). Detta var början på en fantastiskt klar och verklig AP som inte öht var mardrömslik efter att den väl tog vid.

Man kände sig 'lite' unik och spacead på jobbet nästa dag efteråt. Man kunde inte tänka på annat än det man hade upplevt och vackert försöka hålla sitt pokerface.

Tror ni att jag var nära att lyckas, eller?

Var trött igår så det blev en tidig kväll.
Jag lyckades slappna av riktigt bra och efter cirkus 10-15 minuter med "kontrollerad andning" så kändes det som jag var inuti en karusell.. ibland snurrade allting runt, ibland så kändes det som om jag åkte i 100000km/h.

Efter ett tag så slutade snurrandet och jag kände mig stel, men då med ett lager till av min kropp (kanske den astrala?)..det blev mer och mer så att jag tappade fokus på min normala människokropp, som att jag dog och fokus blev till den andra.

Då skedde vad jag gissar var den där separationen...blev nämligen så att min astrala kropp började "glida" åt sidan.. men bara halva kroppen, resten fastnade eller något...
Försökte slappna av mer och började med klättringstekniken för att lämna kroppen, jag kände lite äckligt hur riktiga kroppen låg stilla och min andra kropp började klättra. Var lite spooky.

Sen ringde telefonen och allt blev förstört.

Någon som har något tips på hur man får igång vibrationerna igen? Förr när jag inte hade för avsikt att astral projecera utan bara få klardrömmar så kom jag nästan alltid in i så kraftiga vibrationer att jag inte visste var jag skulle ta vägen, kändes som om hela kroppen skakade våldsamt och jag kände alltid min astralkropp lyfta från sängen. Vid de tidpunkterna kämpade jag emot eftersom jag inte hade någon kunskap om AP.
Nu det senaste har jag försökt med AP varje natt i stort sätt och på dagarna har jag mediterat/lyssnat på Steve G.Jones ljudspår där han guidar en. Men nu uppnår jag inte vibrationerna alls lika lätt, hur avslappnad och fokuserad jag än är så kommer de bara inte. Har mediterat för att balansera mina chakras och höja min kundalini men än så länge verkar jag bara ha gått "tillbaka".

Någon som vet vad detta kan bero på?

Vibrationerna är inte nödvändiga för en lyckad astral projektion. Jag ser de som en biprodukt. Om de inträffar väntar jag alltid tills det går över av sig själv, sedan försöker jag separera.

Hur är det egentligen, vissa säger att man har en kropp och att man kan se andra. Då jag läser detta verkar det som att man inte har en kropp och isåfall kan man inte se andra människor heller ? Känns som jag missat något.

Det där med rädsla tycker jag att kan indelas i två olika typer:

Typ 1 utgör en slags akut form av rädsla, som oftast uppstår då separering direkt kan ske. Denna akuta rädsla har väldigt mycket likhet med känslan som man får då man håller på att somna in och plötsligt ramlar eller råkar ut för något annat otäckt och som gör att man rycker till. Då detta sker, är det enbart ett tecken på att den astrala kroppen är redo att lämna den fysiska kroppen.

Typ 2 är en mera långdragen rädsla, som inleds en kort stund efter att vibrationerna börjat. Den är inte lika intensiv, och troligtvis lättare att komma över än den akuta rädslan av typ 1.

Åtminstone upplever jag denna tudelning av rädsla förknippat med OBE.