Tidigare vanlig svensk kultur som bara kan fortsätta i radikaliserad form

Jag kom att tänka på det här genom några olika observationer där svenska verk som för kanske 10-20 år sedan skulle ha fungerat bra inte flyger längre. Särskilt när det ändå känns som att det finns potential till någonting fortsatt relevant.

En observation är att allt Tomas Alfredson har gjort de senast ~15 åren har känts lealöst och fallit platt. Jag förknippar honom med vad jag vill kalla Hasseåtage-Sverige. Det är en tendens i svensk kultur som hade sitt tydligaste uttryck i AB Svenska Ords produktioner men sträcker sig längre både i tiden och kulturskikten. Typiska ord denna tendens kan beskrivas med är underfundighet, medmänsklighet, uppmärksamhet, folklighet, absurditet och ibland vrede.

Före Hasseåtage kunde det bl.a. komma till uttryck i vissa skillingtryck, hos Emil Norlander, lundaspexare, bondkomiker och Albert Engström. Även Birger Sjöberg och Waldemar Hammenhög som Hasse Alfredson filmatiserade, och Frans G. Bengtsson som han försökte att filmatisera. I Hasseåtages samtid överlappade det bl.a. med Astrid Lindgren-Sverige, Knäppupp-Sverige, Jazz på svenska-Sverige och Skäggen-Sverige - och har utländska paralleller som Erik Balling-Danmark, Monty Python-England och Vaclav Vorlicek-Tjeckoslovakien.

När Tomas Alfredson gjorde Torsk på Tallinn var han den främsta företrädaren för Hasseåtage-Sverige, vilket cementerades när han gjorde Låt den rätte komma in, som återanvänder Tage Danielssons regitekniker från Ronja Rövardotter. Men kort därefter var det slut på succéerna och någonting vitalt har saknats. Det finns även en nyversion av Karl-Bertil Jonssons jul som kom för några år sedan och verkar ha floppat. Jag har inte sett den, men att döma av trailern lider den av liknande problem.

Hasseåtage-Sverige förutsatte vissa saker i den omgivande kulturen som var outtalade och som det självt inte var helt medvetet om. Jag tror att detta Sverige fortfarande har mycket att ge, men att det idag bara kan åstadkomma någonting om det blir självmedvetet och väljer att etablera en anpassad kultur omkring sig, av egen kraft och med det tabubrytande som krävs. Kort sagt, att det radikaliseras.

Ett annat fenomen som jag inte helt har lyckats undvika - trots upprepade "Inte intresserad"-klick - är s.k. vtubare. Det är tjejer (och bögar, men ingen kollar på dem) som direktströmmar på nätet med rörliga tecknade figurer som avatarer, i regel i anime-stil. I de mest framgångsrika tjejerna känner jag igen en människotyp som tidigare i Sverige (och Finland) ofta hyste en stor fascination för knytten från Muminböckerna och skandinavisk folktro. Knyttflickor var en gång i tiden en hel subkultur, i skymundan men ganska rik på egna konventioner. Denna är nu undanträngd av bl.a. animekultur, men till min glädje hittar jag en eldsjäl som fortsätter med knyttstilen som om inget hänt: Malmösångerskan Emma Knyttet Larsson, som är sagoromantiker, sjunger Nationalteatern och håller kurser i kulning. Och detta bara genom en ytlig sökning, den sanna knyttkulturen var alltid diskret och gav få offentliga avtryck.

Kärnan utgjordes av lajvare som hade spelat knytt på lajv, men det fanns även andra omkring dem som kunde falla in i en knyttroll. En del var lätt autistiska men de flesta var bara blyga, i många fall korta tjejer som hade det här som ett lekfullt sätt att umgås i små grupper, ofta bara två bästisar. Knyttkulturen var någonting privat, icke-kommersiellt (jag tror inte ens de köpte muminmuggar) och 100% icke-sexualiserat. Fysisk närhet kunde vara en viktig del av det, men att ens skämta om lesbiskhet fanns inte i tankevärlden. Det var något som utomstående bara kunde få glimtar av genom stort personligt förtroende, t.ex. en syskonrelation. Vtubare-fenomenet står i bjärt kontrast till detta genom att vara exhibitionistiskt, kommersiellt ut i fingerspetsarna och drypande av sexuella undertoner. Jag tänker mig att det är en plastig och pervers exploatering av knyttflickornas personlighetstyper, som i praktiken har manipulerats in i en interaktiv harem-anime.

De svenska knyttflickorna fanns i kölvattnet från befryndad popkultur: twee-pop, Stina Nordenstam med mera. Det mest intressanta är Lars von Triers Guldhjärtatrilogi, som på sätt och vis handlar om knyttflickor, och med full fascination prövar deras styrkor och svagheter genom att försätta dem i ytterlighetssituationer. Det sexuella finns med som en i längden ofrånkomlig faktor, och även våld, manipulation och ond bråd död. Det kan uppfattas som sadism, men jag tror snarare att syftet var att utföra stresstester under kontrollerade former, motiverade av omtanke och oro för de verkliga människor det berör.

Denna fascination för människotypens ytterligheter är en första ansats till en radikalisering som skulle kunna ge det hela ny fjutt och hjälpa tjejerna till något bättre. Triers dramatiska isoleringar av flickor med guldhjärtan gör också hans problemformuleringar mer relevanta ju mer kawaiiknytten slutar att vara IRL-kompisar och övergår till att vara ett konsumtionsmönster för ensamma själar. Radikaliseringen kan inte komma från flickorna själva, eftersom de i grunden utgår från sin mediakonsumtion. Den måste ske genom nya mediaprodukter som de nås av. Peter Lundblad och Johan Hagelbäck - Vem ska trösta knyttet? (1980) - kan det uppstå en radikaliserad version av detta?

Ett tredje exempel är en färsk satirsång från Thomas Järvheden, Skraja vi gå genom stan. Det är en travesti på Sakta vi gå genom stan med mörkt humoristiska inslag som gängmord och balkongflickor. Det är ett försök att föra in en snällbusig grådasksatir i dagens verklighet, men det lyfter aldrig riktigt. Det största problemet är att ruskigheterna är tagna från media snarare än egna observationer. Originallåten handlar om ganska banala iakttagelser som tillsammans skapar en helhetsbild av ett attraktivt Stockholmsliv. Järvheden beskriver saker man kan läsa om men knappast ser i vardagen. För att konceptet verkligen ska fungera skulle sången behöva bestå av små relaterbara observationer från ett mångetniskt Stockholm, som var och en inte är en så stor grej, men som sammantaget bildar ett burleskt skräckpanorama. Detta kan inte ske med det homogena Sveriges gamla teknik av ofarligt mediaskummande för att hitta stoff, utan kräver en egen, radikaliserad förmåga att förkasta liberala chimärer och fånga de detaljer som man inte förväntas sätta ord på.

Vad finns det för andra exempel på detta? Alltså typer av kultur, skikt i den svenska kulturen, strömningar, format och lägen som svenskar är bekanta med, som tidigare har funnits på ett otvunget sätt, men som måste bli mer självmedvetna och aggressivt självhävdande för att nå sin fortsatt existerande potential.

Hasse och Tage var sossarnas opium för folket, finansierat av skatter. Nu när Sverige inte är lika DDR-aktigt blir det svårare att fånga intresset med samma programmerande flum. Folk är olika nu i Sverige och var grupp har sin hjärntvätt att utstå. Det är svårt att fånga in pöbeln med skoj och skratt när framtiden ser så mörk och skrämmande ut. Jag tror teaterföreställningar på TV blir framtidens opium. De handlar om löften om en bättre framtid om folk bara slutar tänka och känna och istället totalt hänger sig till statens vision om vad som är bra för dem. Inför dessa föreställningar blir det gruppresor till Nord Korea för att lära konsten om rejäl hjärntvätt.

Betongsossesverige är i sig något som bara kan fortsätta i radikaliserad form. Det har inget att göra med dagens internationella lobbygruppskorruption. Om det ska leva vidare måste det förvandlas till något som mer liknar Rysslands sovjetnostalgiska opposition eller Ostalgie-kafédoftande proteströrelser i forna Östtyskland.

Det jag menar med Hasseåtage-Sverige går dock djupare. Det har även funnits hos högerprofiler som Waldemar Hammenhög och Frans G. Bengtsson. Även stundvis hos Sten Selander, eller i Johan Tobias Sergels karikatyrer.

Det hamnar måhända något utanför ämnet, men Daniel Sävborg, professor i nordisk filologi, gav förra året ut Händelser ur Sveriges ohistoria:
Det tar emot att säga det, men vad finns egentligen kvar av Sverige och svensk kultur? Vilka gemensamma nämnare har ungdomar idag? Svenskar överlag idag? De lever i huvudsak sina liv på nätet bland appar, reels, influencers och datorspel, streamar tv-serier.

Vet 20-åringar ens vem Kurt Olsson var? Eller Hasse och Tage för den delen. De känner inte till en tillvaro där man lämnade dörren olåst när man gick hemifrån.

Jag vill inte låta för defaitistisk eller märkvärdig, men mångkulturen är inte längre en teoretisk målbild eller mardrömsbild, det är verkligheten. Man skulle inte kunna göra en film eller skriva en roman om svensk samtid på ett realistiskt eller trovärdigt vis om den inte innehöll svartingar. Det har passerat den ideologiska inkvoteringen, så om man bara befolkade sitt verk med svenskar, så hade ingen känt igen sig.

Så hur ”göra Sverige svenskt” igen just nu? Ja, det går ju inte. Man kan titta på Emil, Pippi och Madicken och bli nostalgisk över ett landsbygdssverige, eller se En kärlekshistoria och gråta en skvätt, men det är ingen motor för vidare kulturbyggande idag.

Sedan är inte allt babbarnas fel. Amerikaniseringen av svensk kultur är ett trådämne för sig, även om Hollywood-drömmarna kanske inte är lika förhärskande idag som dom var för ungdomar för 30 år sedan.

Men ett kulturprojekt som skulle på något sätt återupprätta svenskheten är politiskt dödsdömt på förhand. Ingen skulle nog våga sig på det eller få finansiering för det. Det skulle bli utskrattat eller komprometterat. Det finns såklart nationalister som gör discoversioner av Frågor till far och försöker memea sig in i folksjälen, men framgångarna lyser minst sagt med sin frånvaro.

Det enda jag kan krysta fram är att det görs en del bra musik på svenska av svenskar och dessa artister är stora. Men om det stärker eller nyformar Svensken vågar jag inte svara på.

Jag verkar tyvärr inte ha något vettigt att bidra med för tråden, men det vore spännande om det kom originella förslag och tankar på ämnet.

Du tänker för mycket i termer av allt eller inget. Nya visningsfönster och kulturformer är inga problem i sammanhanget. Sverige har t.ex. en ganska stor datorspelsbransch som skulle kunna bestämma sig för att sluta vara så amerikansk i sina referensramar. Folk gillade början av det Skövde-producerade Valheim just för att det kändes så svenskt och påminde om Tage Danielssons Ronja Rövardotter, även de utländska spelarna som inte förstod varifrån influenserna kom. Detta är dock utanför ämnet eftersom det är bred, lättsmält kultur, inte något radikalt.

Vi är under angrepp från en radda håll (jag tog demonstrativt även upp Japan som tränger undan Tove Jansson-stilen) och det gör att saker som tidigare har funnits i avslappnad, självklar och vardaglig form har tappat fart. Men den rikedom som faktiskt finns i vår populärkultur slutar inte att vara verklig för det. Det är bara formen som ibland måste bli annorlunda: smalare, vassare, aggressivare, med klara fiendebilder och en syn på sig själv som utmanare och beredare av mark.

Händelser ur Sveriges ohistoria låter som att den innehåller utmärkt material för den här typen av projekt. Dessa legender kan inte längre finnas som slappt accepterat skval i kulturen. Men de kan vässas och utgöra stoff för ny kultur som blir relevant på andra, viktigare sätt.

Det får mig att tänka på bandet Månegarm från Norrtälje som för några år sedan gav ut ett temaalbum om Ynglingaätten, Ynglingaättens öde, och dessförinnan ett om isländska forntidssagor, Fornaldarsagor. De består mycket av sånt stoff som Sävborgs bok handlar om: sägner om svenska kungar och hjältar, deras strapatser och plats i mitten av Sveriges vilda forntidsskrönor (eller i vissa fall: Islands och Norges skrönor om oss). Min favoritlåt från de här plattorna är Sveablotet, om den hedniska återställning i Uppsala som eventuellt hände på riktigt, men som ingen längre tror skedde i den version från Hervors saga som ligger till grund för låttexten. Blot-Svens historicitet har dock ingen som helst betydelse här: genren är extremmetal, låten går till estetiska ytterligheter för att skaka om dästa lyssnare - och den är känslomässigt genuin. Grundstoffet är någonting som inte längre intresserar inom vardagskulturen, men man lyckas återvitalisera det för en aktiv publik genom radikalisering.

Jag borde ha tänkt på detta exempel när jag skrev startinlägget. Var lite nojig över att ge exempel alls eftersom diskussionen riskerar att fastna i huruvida man själv vill konsumera den radikala tappningen, vilket är att missa poängen.