Min vän var någon helt annan än vi trodde - Alla trodde han var dum.

Är fett trött på er som säger att man inte berättar vad man jobbar med.

Om du är en enstöring nej okej då gör du inte det men när vi socialiserar så är det en del av kommunikationen när man vill lära känna en person.

Det går inte att vara luddig som någon annan skrev, är du luddig mot mig när vi pratar så har du hamnat i ”tråkig människa-facket” och då vill jag inte fortsätta prata med dig. Men ni menar att det bara är jag som är så? Man möter en människa på deras nivå, öppnar inte du upp dig då kan du glömma att jag gör det. Jag kommer gå därifrån och hitta någon roligare att prata med. = Du lär aldrig känna folk. Vill du vara allas bekanta så är det dock bra taktik. Alla vet vad du heter, tja om du inte ljög om det också.

Nej människor gillar inte människor som är kryptiska. Det är en indikation på att du döljer något och folk vill känna sig trygga när dom lär känna en ny person. Det går inte att få vänner på detta sättet.

När du beskriver dig själv så kommer jag direkt att tänka på en psykopat.

Killen kanske är på spektrumet, har någon annan psykisk sjukdom, svårt med det sociala och därför tar droger vid sociala tillfällen eller helt enkelt bara satte upp en fasad för att han var obekväm i sociala sammanhang.

Men nä, han var definitivt en psykopat. Takes one to know one

jag har vänner från alla sociala statusar man kan ha. allt från folk som går på soc till ägare till stora företag som badar i pengar. alltså miljoner varje månad in på kontot personer.

jag har en bra ekonomi själv. men visar det absolut inte utåt. vissa människor har varit på mig och gnällt på att hur kan DU ha sådana vänner med så socialt låg status. jag brukar kort bara svara att det är mina vänner för det är där jag kommer ifrån. och ibland brukar jag klämma in något i stil med att det är dom som står upp när det börjar blåsa.

dom rikaste av mina vänner vill absolut inte visa att dom har pengar alls. dom åker en bra familjebil absolut. men alla är på det klara med att sportbilar och helikoptrar och sådant vill man inte ha. man vill heller inte gå med dyra klockor eller annat. alla har redan gjort dom misstagen, för då drar man till sig dåligt folk.

när vi träffar nytt folk och dom frågar vad dom jobbar med så brukar svaret mest bli att dom jobbar på jobbet. och sen går snacket in på något annat.

att den här killen TS pratar om inte signalerade utåt att han hade pengar betyder bara att han ville försäkra sig om att han inte drog till sig dåligt folk. och nu fick han ju ett kvitto på att ni var dåligt folk.

Att inte visa att man är rik vs att medvetet undanhålla vem man är och pysslar med halva dagen varje dag när någon frågar är två helt olika saker.

När en människa undrar vem du är och ni är i ett sällskap, menar du då att du inte berättar vad du sysselsätter dig med om dagarna? Hur går en sådan konversation till? Vad gör du när du får en följdfråga?

Det är bara psykopater som undanhåller information medvetet på det viset för att få ett övertag på människor, att dom ska våga öppna upp sig så att han kan samla in så mycket information som möjligt, killen spelade ju faktiskt dum medvetet. Hur manipulativt är inte det? Kalkylerande så in i helvete. Låter inte som ett autistiskt beteende som någon annan gissade.

Autister har inte onda baktankar men det har en psykopat.

Hej!

År 2021 lärde jag känna en kille genom gemensamma vänner. Till en början gillade jag honom inte särskilt mycket. Han stack verkligen ut – på ett sätt som kändes främmande för mig. Han var olik alla andra jag tidigare mött, och min första uppfattning var att han inte var särskilt smart.

En gång bjöd jag hem en tjejkompis, och eftersom han tillhörde samma vänskapsgrupp, kändes det fel att exkludera honom. För att undvika konstig stämning i framtiden bjöd jag in honom också. Jag höll god min, men var inte särskilt entusiastisk.

Jag var övertygad om att han saknade intellekt, men med tiden började jag se att han hade en annan typ av intelligens. Han var duktig på att läsa människor och förstå sociala sammanhang – en typ av streetsmarthet som jag tidigare inte riktigt uppskattat.

Vad han egentligen jobbade med var oklart. Han var aktiv på sociala medier, till skillnad från många av oss, och la upp inlägg och stories regelbundet. Samtidigt kunde han ibland bete sig väldigt impulsivt och överdrivet i sociala sammanhang – nästan som om han spelade en roll. På fester blev han ofta väldigt uppsluppen, ibland på gränsen till överdriven, särskilt i lekar och tävlingar. Det skapade till slut konflikter inom gruppen. Jag själv hamnade i en rejäl dispyt med honom, vilket tog hårt på mig. Till slut tappade han hela vår vänskapskrets.

Efteråt blev han rätt ensam. Vid ett tillfälle försökte han ta kontakt med mig för att reda ut situationen. Jag sa att jag hade förlåtit honom, men att jag inte ville fortsätta ha kontakt. Han stod kvar ensam.

Det märkliga är att mycket har klarnat först i efterhand. Vi hade en bild av honom som någon utan särskilt mycket koll – men det visade sig att han hade ett jobb med stort ansvar och inflytande. En roll där hans beslut faktiskt spelade roll. Den där "lustige" killen var i själva verket något helt annat – en stabil person med mer djup än vi anat.

Jag förstår fortfarande inte varför han dolde så mycket. Det var nästan som om han levde ett dubbelliv. Han höll sitt arbete hemligt, och ingen visste vad han egentligen sysslade med. Samtidigt bodde han i en liten etta och uttryckte en önskan om att ha större, särskilt eftersom han gillade att laga mat och spendera tid i köket.

Med tanke på hans roll – som vi i efterhand förstått var rätt viktig – borde han ha haft råd med större boende. Men det syntes inte på honom. Hans kläder var enkla, inget som signalerade pengar eller status.

Varför leva på det sättet? Ingen visste vad han egentligen jobbade med. Han nämnde ibland att han "hoppat mellan jobb", men det lät aldrig tydligt. Han var också aktiv via ett bemanningsföretag där han tog olika uppdrag – ibland marknadsföringsrelaterade. Jag minns ett tillfälle då han frågade mig och en annan kompis om vi ville följa med på ett sådant uppdrag, eftersom de behövde fler personer.

Det kändes mer som extraknäck än något man faktiskt kan leva på. Det skapade frågetecken. Han gav intryck av att vara streetsmart, men samtidigt vilse. Varför upprätthålla en sådan fasad?

När man gör såhär - tror ni det var för att skydda oss eller sig själv? Men varför? Hur?

Jag trodde jag kände honom, men nu i efterhand känns allt iscensatt – varför ljuger någon om sitt liv så?

Varför betedde han sig så konstigt socialt när han uppenbarligen hade koll på människor?

Ja, vi pratade om honom. Ibland förvånade han oss genom att verka ha svårt att förstå instruktioner. Till exempel, om vi skulle plocka upp varandra någonstans, kunde han säga var han stod – men när vi bad honom komma till en specifik plats förstod han inte riktigt vad vi menade.

Det har funnits liknande situationer tidigare.

Under lekar eller tävlingar hände det också att han inte förstod instruktionerna fullt ut. Ett exempel var när alla satt vid bord med en stol. När man sa åt honom att ’stå upp men ändå sitta kvar’ – alltså räta på ryggen så han satt upprätt mot ryggstödet – så reste han sig helt istället. Det krävdes ungefär tre försök innan han förstod vad som menades.

Utöver detta blev han ibland väldigt uppspelt under lekarna – nästan som ett barn. Han tyckte att allt var väldigt roligt.

Han gillade min syster, tyckte hon var trevlig att prata med. Jag vet inte om han blev förälskad, men jag minns tydligt andra gången han träffade henne. Första gången de sågs var ungefär 1,5 år tidigare, eftersom hon pluggade i en annan stad under tiden.

När han såg henne igen blev han alldeles illröd i ansiktet. Jag hade aldrig sett honom blyg förut, men den här gången log han stort – nästan överdrivet – samtidigt som han rodnade rejält. Alla märkte det. Några skrattade, men han verkade inte bry sig. Han gillade verkligen att prata med henne.

Det var ganska pinsamt, som om han var en tonåring, fast han egentligen var 31 år gammal.

Men min syster tycker han är jobbig. Inkl blockerat honom. Undra hur han mådde p.g.a det. Snacka om att ens förälskelse blockerat en. Nu vet jag inte om han var förälskad. Men han gillade min syster i alla fall. Tyckte hon var trevlig att ha runt omkring sig.




Vi dricker inte alkohol. Han drack definitivt inte alkohol. Och det bjöds inte på alkohol vid festerna.

Jag har en bekant liknande som TS beskriver.

Han saknar vissa filter och kan varva upp sig själv och bitvis vara rätt jobbig ibland. Som att han inte inser att det är dags att sluta, liksom. Skulle det göras nån utredning skulle han säkert ha nån form av bokstavskombination

Samtidigt är han en av få som skulle utan tvekan kl 3 en natt komma och hjälpa en om det behövdes. Han är omtänksam och bland de snällaste jag vet. Nån gång har han tagit ledigt från sitt jobb bara för att hjälpa nån.

Jag brukar låna ut verktyg till honom, och han lämnar tillbaka när han lovat. Det är mer än vissa andra jag lånat ut grejer till. Han är en av väldigt få som skulle få låna mina fiskegrejer.

Han tycker om din syster och blir nervös nära henne, el Diablo! Off with his head! Fan vad vidrigt det är med män som fatta tycke för en kvinna, usch.

Trodde först att du var seriös. Men efter att läst hela ditt inlägg. Förstod jag att du var sarkastiskt.

Bra spanat!
Jag säger inte att du nödvändigtvis har rätt, men din teori passar till 100%.

Tillägg: Att bli förtalad bakom sin rygg och plötsligt märka hur alla sviker en utan att man förstår varför, utan att själv få ta del av vad som sägs så att man får chansen att försvara sig och berätta sin sida av saken kan ju få de flesta att grubbla och söka förståelse.

En gång bjöd jag hem en tjejkompis, och eftersom han tillhörde samma vänskapsgrupp, kändes det fel att exkludera honom. För att undvika konstig stämning i framtiden bjöd jag in honom också. Jag höll god min, men var inte särskilt entusiastisk.