Finns det ens djupa samtal kvar i dejtingvärlden?

Jag tror vi pratar om två olika saker här. För mig handlar djupa samtal inte om att "öppna upp" i betydelsen att man berättar sina mest privata saker direkt. Det är snarare en fråga om kvaliteten i samtalet – att båda är närvarande, nyfikna och vill utforska något mer än bara ytan.
Man kan ha ett djupt samtal om musik, filosofi, varför människor beter sig som de gör, eller vad som får en att känna sig levande. Det behöver inte vara känslomässigt naket, men det kräver att man faktiskt lyssnar och är intresserad av vad den andra tänker.

Så för mig är det en förutsättning för att känna om jag vill öppna upp, inte samma sak som att göra det.

Det är det jag syftar på. De första konversationerna brukar vara lite stela, just för att känna vad den andra personen är bekväm med och om man har några gemensamma intressen. Sen öppnar det upp och då kan man prata ideologi, konst, och allt annat.

Men att pang på börja diskutera historia men någon du just börjat chatta med blir lätt fel.

Jag förstår vad du menar, och jag håller med om att det tar tid att känna in varandra. Jag har aldrig sagt att man ska kasta sig in i de tyngsta ämnena direkt.

Det jag försöker beskriva är snarare att hela grejen med djupare samtal verkar ha försvunnit i mycket av nätdejtingen. Det är som att många inte ens vill dit längre, utan att allt fastnar i antingen småprat som aldrig leder någonstans, eller att det går direkt till sexsnack.

För mig handlar djup inte om hur snabbt man pratar om något viktigt, utan om att det finns en vilja att gå dit överhuvudtaget. Och den viljan tycker jag är svårare att hitta idag.

Även den mest självmedvetne personen kan bli blind för people pleasern i sig.

Det är lätt att tro att man agerar utifrån sig själv, när man egentligen anpassar sig för mycket för att undvika friktion.

Jodå jag känner samma sak.
Tror det faller på flera saker.
Folk orkar inte bry sig lika mycket eller engagera sig.
Många är i stora trötta av nätdejting, fast vad skall man annars göra?
Man är skeptisk att det kommer fungera.
Det är så ytligt och platonisk.
Flera kanske är med i flera nätdejtingsiter och har inte tiden att engagera sig?

Fast sen helt plötsligt så träffar/matchar man med någon som är sådär lite speciell, intressant, och värd att lägga tiden på, och då kan konversationen flyta på och vara så där mysig, rolig, flörtig och speciell. Den blir djup snabbt, rak och ärlig och det är dom man väntar på.

Fast de är ju inte så vanliga, så egentligen får man väl ha tålamod. Jag gissar att man inte får så många såna varje gång/omgång.
Och sen skall så mycket stämma, att man har attraktion och kemi även IRL. Och båda gillar varandra. Känns som det är ett lotteri.

Så är det i stora för mig! Fast jag kör bara en kort omgång på en site, får ut nån dejt sen tar jag paus 6 mån eller nåt.

Så var min första och enda IRL Hinge dejt förra året, magisk från första chatten, samtalet och första dejten...fast som varade i några månader. Och nu lever jag fortfarande med skadorna på mitt hjärta, så det kommer ta tid, och nu känns det knappt värt att försöka igen.
Fast vill ju inte ge upp. 3 år i dejtingvärlden, tredje gången gillt???

Någon som provat Zoosk? Annars blir det Bumble eller Hinge igen.
OMG hur skall man orka mer...

Tack för att du delar det där. Mycket av det du beskriver är precis vad jag själv upplever. Det är som att nätdejting gör folk trötta och splittrade, och då blir det svårt för någon att orka engagera sig på riktigt.

Jag håller helt med om att det ibland bara klickar – då flyter samtalen på och blir både roliga, ärliga och djupa nästan av sig själva. Men precis som du säger är det sällsynt, och när det väl händer blir det nästan ännu svårare att stå ut med alla de kontakter som bara känns mekaniska eller tomma.

För mig är det därför de djupa samtalen är så viktiga redan från början. Inte för att kasta sig in i något tungt, utan för att känna: Finns viljan här? Finns nyfikenheten? Utan den känslan blir det mest svep och slump.

Och ja, det känns verkligen som ett lotteri. Kanske handlar det, som du gör, om att våga ta längre pauser ibland – för att inte slita ut sig själv på vägen.

Ja de andra matchningarna känns så tomma/trista när man väl träffar på någon det känns speciellt med, och konversationerna bara flyter på. Som du säger att vara nyfiken på varandra hjälper också, och ha intressanta frågeställningar m.m.

Precis så var det för mig, jag hade en dejt inbokad med någon jag egentligen inte haft någon connection med, fast han var väl snabb med att fråga och ville boka träff. Den fick jag avboka och säga som det var.
Då känns det bra att inte matchat med många, o man kan säga som det är och säga tack men nej tack till dejt och stänga av sitt konto/radera. Vilket jag gjorde förra året, efter första veckan vi började dejta.

Det har hänt mig också att någon tackat för sig och berättat att de träffat någon de känner mer kontakt med. Och det är trevligare än bara ta bort någon. Fast det kan jag göra det med, när de inte skriver på en vecka.

Jag tycker också det är skönt när man kan vara rak med det. Som du säger, att säga tack men nej tack, istället för att bara försvinna. Det gör ändå att hela processen känns mer respektfull.

Det är kanske också därför jag pratar så mycket om djupa samtal. Det handlar inte om att gräva i varandras själar direkt, utan mer om att snabbt märka om man faktiskt är nyfikna på varandra. När det finns där blir allt annat – även tystnaden – så mycket mer meningsfull.

Ja alla i stora letar väl efter en genuin match, och om man räknar bort alla som bara är ute efter - ligg, uppmärksamhet, slösa andras tid, inte redo någonstans, har anknytningsproblem, vill fly från sig själv och sina problem m.m. Så är det inte så många kvar kanske, som man finner attraktiva och kan få en djupare kontakt med, på den ytliga etta-nolla världen.

En person att ha djupa, roliga, utvecklande, genuina, öppna och ärliga samtal med. Någon att ha kul med, skratta och gråta med, ha sex med, man letar väl efter en bra/bästa vän.
Åtminstone så vill man hitta en match så nära 100% som man kan, ibland kanske man nöjer sig med 60% och så kanske de andra kan växa, men istället går åt fel håll, så hamnar man på 10% och då kanske det inte är värt längre.
Då personen visade sig vara någon annan, eller trasigare än vad du trott.

Jag tar pauser, för att jag vill vara själv, jag vill reflektera över den omgången, de jag dejtade. Nu blev det bara en dejt efter Hinge förra året och en relation av den. Så nu tar jag paus för att glömma och läka. Jag gav mitt allt, men det var inte nog för den personen och sakta men säkert så tickade vår 99% vad vi trodde (vi ville båda gå "All in" efter månad) ner till 5% och vår EOL kom.

Och när jag känner mig riktigt redo kommer jag regga mig igen någonstans och ge det en chans.

Någon skrev här om det skulle vara bra om det skapades en statlig icke vinstdrivande dejtningapp? Jag är kluven, på ett sätt kan jag tycka det vore bra, att man tog allt det bästa från alla de andra siterna och kombinerade dem, och man kanske då verkligen kunde hitta en bra match, där man kunde verkligen gå all in med sina önskningar, hobbies, kriterier m.m.

Jag är nog i slutänden för mötet IRL. På fest, genom vänner, på jobbet, m.m.
Fast mina 3 närmaste vänner har sina relationer tack vare Tinder, två av dem är på nästan 5 år, och den andra är inne på sitt 2 år. Fast deras innan längre förhållande träffades såklart mer normalt.

Fast å andra sidan....har vi bara blivit så lata, att vi tror att även kärleken kan beställas på nätet? Och den kan bli långvarig? Eller har all nätkärlek en kortare EOL datum?

Jag tror du är inne på något viktigt där. Digitaliseringen har ju gjort att utbudet känns nästan oändligt, och det påverkar nog hur vi ser på relationer – kanske till och med undermedvetet. När man alltid vet att det finns “någon annan där ute” blir det lättare att ge upp när det börjar ta emot, istället för att bygga vidare på det man har.
Det är lite som att EOL-datumet förflyttats in i folks huvuden, även när relationen egentligen hade potential att växa. Och samtidigt gör det också att det finns en chans att hitta riktigt bra matchningar som man annars aldrig hade mött.

Så det är väl både en möjlighet och en fälla: man kan hitta mer, men man kan också förlora tålamodet snabbare.

Det riktigt fina och genuina är borta. Mycket osäkerhet och snabba beslut, ger fel beslut i slutänden?
Jag kanske redan swipat bort den jag hade matchat bäst med, så känner jag ibland. Och det kanske skedde i början av mitt nätdejtande 2022/2023.
Jag är absolut inte felfri eller perfekt, och gör många fel nästan varje omgång jag haft under dessa tre år. Kanske väljer jag helt fel, kanske har jag helt fel kriterier jag går efter. Jag kanske skall göra om helt, och välja annorlunda men ändå lita på magkänslan?

Nu är det så att jag träffade någon IRL på en AW för månad sedan, men där är det lite samma sak. Ingen djupare connection.
Inget har hänt mellan oss, träffats 4 ggr. De första 3 ggr med vänner. Han tittar på mig och han är intresserad, säger att jag har fina ögon, sist sade han när vi promenerade att jag hade fint leende och skratt. Fast inga närmanden, inga direkt djupa samtal. Och det mest oroväckande för mig är att 1. Han sade att han har problem med anknytning. 2. Istället för att skicka vanliga, fina, roliga, nyfikna sms eller något, har han senaste 2 dagarna skickat knasiga klipp, på diverse inte så roliga saker på skillnaden mellan män och kvinnor, och konstiga klipp där en kort utländsk man går med en lång blond modell. Något om att pengar spelar roll, antar jag. Jag fattar inte hur jag skall tolka dessa, inte min typ av humor ändå.

Ja han verkar def ha problem med känslor och knyta an till folk, och det är en röd flagga för mig, been there done that. Orkar inte mer med känslomässigt undvikande personer.

Nu när jag inte ens svarat på 2 dagar och på dessa "roliga" klipp så skrev han såg jag precis. Kanske är det jag som är kall, och inte heller särskilt på, men han har även sagt att han har mycket och en deadline, så jag låter honom vara liksom.
Egentligen har jag redan valt bort honom, nu efter sista dejten.
Jag försökte närma mig honom flera ggr, vara kärleksfull, ta hans hand. Gav honom en lätt puss på munnen sist vi sade hejdå....men inget...direkt gensvar.
Jag kände något på 2 och 3 dejten, men nu kände jag inget. Så kanske lika bra att ge upp det.
Till hans försvar, så hans sista (och han verkar vara en sån som gillar att vara i relationer) relation var en riktigt knasboll. Tom en advokat var inblandad, hon var väl B-cluster person, det var hot, m.m inblandat, fast såklart bra sex som vanligt.

Eller är vi bara fucked up för att ha relationer? Vi har för många sårade själar därute, och knasbollar så det är svårt att hitta de som är genuina, för de har redan gett upp för länge sedan?
Kanske bara de som skriker högst som får uppmärksamheten, och dejterna, sen lämnar dom en svans av sårade människor bakom sig.
Jag vet inte, bara svamlar...sorry.