Till att börja med är det
alarmerande, för en
självutnämnd rättsstat, när det talas om:
- "MSM"/"Mainstream-media"/"Gammelmedia"/"System-media"
- "Alternativmedia"/"Fri media"
och att de ligger i någon sorts, tänkt konflikt.
Detsamma gäller, när det, i politiska sammanhang, talas om saker, eller snarare om ny-ord, såsom:
- "narrativet"
- "berättelsen"
- "verklighets-beskrivningen"
- "ta kontrollen över sanningen"
.
Samma sak gäller om att det finns en officiell bokmässa och en alternativ bokmässa.
Att vissa utesluts och andra inte, p.g.a. "fel" åsikter. "Eliten" mot "folket". Etc.
Förut, och kanske ännu, påstods "regelrätta"
problem vara "utmaningar".
Nyspråk!
Ett exempel på "
Gammelmedia".
Vissa skyr sådana tv-program som pesten och de programmen är, i mitt tycke, på flera nivåer, motbjudande och påfrestande att ta del av:
- Är det en italiensk maffiafamilj, som, mer eller mindre, styr svensk tv, genom olika kanaler?
- Hur väljs programledaren ut? Genom offentlig upphandling?
- Hur väljs artisterna ut? Genom offentlig upphandling?
- Är programformatet förutsägbart eller är det oförutsägbart?
- Varför just Skansen, djurfarmen?
- Hur många sänerställda narkotikatest gjordes på platsen, av, den, enl. kanske stabila programledarinnan, trygga polisen, som hämtad från total galenskap?
.
Det är väl ändå en nästan statlig, åtminstone skattefinansierad, servicebransch det handlar om?
Sedan finns förstås ett oändligt antal exempel på s.k. alternativmedia.
Många av dem minst lika problematiska.
Summa summarum:
är det någon sorts naturlag att lilla extrema Sverige måste vara oerhört polariserat?
Hur mycket polarisering tål Sverige, innan det spricker, likt en social konstruktion?
