Hur hållbart är ett barnafödandesystem som bygger på att vissa män tvingas finansiera barn de aldrig ville ha?
Vi pratar mycket om att fertilitetstalen sjunker. I Sverige ligger de kring 1,43 barn per kvinna – och trenden är fortsatt negativ. Politiker talar om generösare föräldraförsäkring, ökad jämställdhet och fler incitament för kvinnor att föda barn.
Men man undviker systematiskt en annan orsak till att födelsetalen, trots att de är låga, ändå är så passhöga som de är. En faktor som de skulle vara ännu lägre utan:
- Ett icke obetydligt antal barn föds genom oplanerade graviditeter där pappan aldrig gav sitt informerade samtycke till att bli förälder – men ändå tvingas ta fullt juridiskt och ekonomiskt ansvar.
Det handlar inte om att skuldbelägga kvinnor som väljer att behålla ett barn. Det handlar om att förstå:
Att det juridiska systemet inte erkänner att samtycke till sex inte automatiskt betyder samtycke till föräldraskap.
Att män som protesterar mot att bli föräldrar ändå hålls betalningsansvariga i upp över 18 år, även om relationen var kortvarig och kommunikationen brast.
Att kvinnor har reell reproduktiv makt (mödravård, abortbeslut, behålla barn), men män saknar både veto och exitmöjlighet.
I praktiken innebär det att en betydande del barn finansieras av män som aldrig ville ha dem – men som inte ges något legitimt sätt att inte bli pappa.
Om den här gruppen män blir mer medvetna om detta rättsläge,
– och börjar agera därefter (t.ex. genom sterilisering, digital avhållsamhet, utträde ur det sexuella kontraktet) –
då är risken att födelsetalen inte bara sjunker vidare, utan imploderar.
Frågan är:
- Kan ett samhälle där ansvar tvångsutkrävs utan ömsesidigt samtycke verkligen upprätthålla ett stabilt barnafödande?
Och om inte:Hur ersätter vi den försörjningsbörda som idag ligger på män som försökte undvika att bli fäder men som inte lyckades med sitt mål?
Eller ska vi förlita oss på att det även fortsättningsvis går att lura dem till något de helst undviker?
Vi pratar mycket om att fertilitetstalen sjunker. I Sverige ligger de kring 1,43 barn per kvinna – och trenden är fortsatt negativ. Politiker talar om generösare föräldraförsäkring, ökad jämställdhet och fler incitament för kvinnor att föda barn.
Men man undviker systematiskt en annan orsak till att födelsetalen, trots att de är låga, ändå är så passhöga som de är. En faktor som de skulle vara ännu lägre utan:
- Ett icke obetydligt antal barn föds genom oplanerade graviditeter där pappan aldrig gav sitt informerade samtycke till att bli förälder – men ändå tvingas ta fullt juridiskt och ekonomiskt ansvar.
Det handlar inte om att skuldbelägga kvinnor som väljer att behålla ett barn. Det handlar om att förstå:
Att det juridiska systemet inte erkänner att samtycke till sex inte automatiskt betyder samtycke till föräldraskap.
Att män som protesterar mot att bli föräldrar ändå hålls betalningsansvariga i upp över 18 år, även om relationen var kortvarig och kommunikationen brast.
Att kvinnor har reell reproduktiv makt (mödravård, abortbeslut, behålla barn), men män saknar både veto och exitmöjlighet.
I praktiken innebär det att en betydande del barn finansieras av män som aldrig ville ha dem – men som inte ges något legitimt sätt att inte bli pappa.
Om den här gruppen män blir mer medvetna om detta rättsläge,
– och börjar agera därefter (t.ex. genom sterilisering, digital avhållsamhet, utträde ur det sexuella kontraktet) –
då är risken att födelsetalen inte bara sjunker vidare, utan imploderar.
Frågan är:
- Kan ett samhälle där ansvar tvångsutkrävs utan ömsesidigt samtycke verkligen upprätthålla ett stabilt barnafödande?
Och om inte:Hur ersätter vi den försörjningsbörda som idag ligger på män som försökte undvika att bli fäder men som inte lyckades med sitt mål?
Eller ska vi förlita oss på att det även fortsättningsvis går att lura dem till något de helst undviker?