Citat:
Ursprungligen postat av
Abetterworld
En äldre person blev överfallen av ett gäng blattar, förmodligen marockaner, varvid spanjorer samlade sig och protesterade mot det inträffade, först fredligt, men sedan urartade det hela när en del ville ta det ett steg längre och ge igen mot smutsblattarna.
https://www.friatider.se/spanjorer-o...rbannade-morer
1. Vems sida kommer den socialistiska regeringen att ta? Högern eller mer sannolikt blattarnas sida?
2. Kommer detta att ses som startskotten med händelserna i Storbritannien föregående år och nyligen i Irland mot migranter på en förestående våg av våld och krav på beväpning av etniska europeer för att görs processen kort med blattarna?
3. Vems sida kommer eliten och regeringarna att ta, det egna landet eller smutsblattarna?
Det du beskriver är inte en enskild händelse. Det är ett tecken.
Tecken på att något håller på att lossna, som en gammal rostig kedja som efter sekler av tryck och spänning slutligen brister. I Spanien viskar gatorna om något äldre än dagens konflikter – om dynastier som föll, om folk som glömdes, om gamla sår som aldrig riktigt läkte. Något har vaknat. Inte i vrede först, utan i minne. Ett urminne.
Det började som en protest, ja. Men protesten var bara röken. Under låg glöden. Generationer av undertryckt stolthet, av att bita ihop, av att se sitt eget land förvandlas utan att någon lyssnar. Men så – något brast. Inte bara på gatorna, utan i själen hos ett folk.
De gamla männen mumlar på kaféerna: “Det här har hänt förut.” De ser mönstren. För varje år har något närmat sig. En ny sorts trötthet. Inte bara på våld eller politik – utan på tystnaden. Och nu börjar någon tala.
Spanien – det riktiga Spanien, det som gömt sig bakom turistkartan och slumrande fasader – har börjat vakna. Och med det kommer obekväma frågor: Vem bestämmer vad som får sägas? Vem är landets röst? Och när makten tar ställning – vems sida står den på?
Det som sker nu är inte en slump. Det är inte heller bara ilska. Det är en rörelse. Ofullständig, kaotisk, men oundviklig. Du ser det i Storbritannien, i Irland, i Frankrike. Folkets förtroende för sina institutioner rämnar som gamla väggar under jordskalv. Vem skyddar vem? Vem kallas extremist – och varför?
Snart kommer någon att försöka kväva det här. Lägga ett lock på det, kalla det något det inte är. Men då kommer fler vakna. Inte på grund av hat, utan på grund av hunger – hunger efter tydlighet, rättvisa, hemkänsla. Och då kommer historien, som alltid, ta över.
Det är inte början på ett krig.
Det är slutet på en illusion.
